|
|
Skrock och vidskepelse
Det går en nygammal våg av vidskepelse och
folkfördumning över Sveriges land. Nygammal, därför att vi äldre lärare
har utsatts för den förut, på sjuttiotalet exempelvis: Den insmickrande men
vedervärdiga form av skrock och övertro som går under namnet Flumpedagogik.
Trosvissa charlataner eller okunniga kommunala potentater talar sig t ex varma för
skolor utan organiserad, lärarledd undervisning, där sjuåringar tilltros förmåga
att söka kunskap på egen hand - ja, som en stupiditetens höjdpunkt - de anses
kunna ägna sig åt forskning.
Det är rätt fantastiskt att denna modernitetens irrläror kunnat anammas av en
stor del av Sveriges nation som positiv skolutveckling och förbättringar av
undervisningen utan att Sveriges kulturelit rest sig som en man och skoningslöst
dömt ut denna nya, farliga form av vidskepelse.
Det är inte utan att man ibland undrar om förespråkarna för dessa vanföreställningar
verkligen är i god tro och själva tror på sin befängda förkunnelse. Jag förmodar
att svaret måste variera: Vissa tror av enfald, okunnighet eller politisk förblindelse
- många andra är helt enkelt cyniska karriärister, känsliga för vart vinden
blåser och det vore farligt att underskatta dem som alla varande av låg
intellektuell kapacitet.
I det gamla Rom tolkade yrkespräster eller spåmän, sk haruspex, framtiden i
nyslaktade djurs inälvor. Den klarsynte Cato sade prosaiskt om dessa
svartkonstnärer:
Mirari se aiebat, quod non rideret haruspex, haruspicem cum vidisset.
... att han var förvånad över att en spåman inte brast i skratt, då han
fick se en annan spåman.
På samma sätt undrar jag inför moderna tiders kolportörer av vidskepelse i
form av " ny pedagogik":
Kan en flumpedagog hålla sig för skratt då han möter en annan flumpedagog?
Per C
