Strukturerad undervisning

Strukturerad undervisning

För c:a ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett utskick till samtliga skolledare i Eskilstuna, med i stort sett en uppmaning att bry sig om undervisningen.

Det fanns flera orsaker till mitt handlande. Den direkta orsaken till att jag gav mig in i debatten var att, vid ”bekantningssamtalen” i början av årskurs sju.

I stort sett alla föräldrar vars barn gått i ”modern” skola var synnerligen missnöjda. Flera påtalade även de bättre resultat de sett för deras barn som haft traditionell undervisning. Vi har under längre tid på högstadiet sett en försämring av kunskaperna hos de elever vi får från mellanstadiet. De har svårare att uppfatta instruktioner, de räknar sämre, de läser och skriver sämre. Att det rör sig om en reell försämring visar ökningen av andelen elever som ej klarar kraven för att bli godkända för att gå på gymnasiet.

Att Eskilstuna har 18 procent ej behöriga mot riksgenomsnittet 11 procent tyder inte direkt på att undervisningen i Eskilstuna kommun fungerar så värst bra. I varje fall ger resultatet anledning att fundera över om det går att få en förbättring.

Jag har från högt ansvarigt håll i kommunen fått deklarerat att man anser organiserandet av lärandet vara en fråga för varje skolas rektor tillsammans med skolans personal. Det är naturligtvis en bekväm inställning för dem som har ansvaret, men de dåliga resultaten av undervisningen tyder på att det behövs en rejäl genomgång av vad som kan förbättras.

Mitt råd i utskicket var att man i kommunen ämne för ämne skulle gå igenom vad som var viktigt. Särskilt gällde det ämnen som var ”trappstegsämnen”, d.v.s. att man måste kunna det föregående för att effektivt kunna fortsätta. I varje steg skulle man diagnostisera att eleven kunde tillräckligt och vid behov sätta in hjälp. Framför allt betonade jag att skolan hade ansvar för lärandet. En elev skulle inte genom att ej ta ansvar för sitt lärande på låg- och mellanstadiet kunna spoliera sin framtid.

I mitt utskick hade jag ingenting att hänvisa till. Jag utgick huvudsakligen från egen analys. Men nu har två synnerligen lyckade pedagogiska satsningar redovisats. Båda verkar i stort sett vara grundade på exakt de principer jag beskrivit.

Nya Zeeland har ett skolsystem som i vissa fall kan diskuteras. Men något som förefaller ha utfallit mycket väl är satsningen på läsning och skrivning. I Eskilstuna har många förtvivlade föräldrar, när de efterlyst hjälp till sina lässvaga barn, från läraren fått höra: ”Det ger sig med tiden.” På Nya Zeeland har man mycket tidigt, även på förskolenivå, gått in för att diagnostisera om en elev har problem och direkt vid behov sätta in åtgärder. Resultatet har blivit mycket bra. Det finns en uppgift att man nu räknar med att enbart 0,8 procent av barnen är dyslektiker jämfört med de svenska siffrorna, någonstans mellan fyra och åtta procent.

Det andra, enligt referat, lyckade försöket har genomförts i Stockholm och har gällt läsning. Man har på 24 skolor deltagit i ett program för att förbättra läsförmågan hos eleverna. Man har inte använt sig av en speciell metod, metoderna har för de olika lärarna och skolorna varit valfria, men man har använt sig av ett läsutvecklingsschema där steg för steg elevernas framsteg kontrollerats och där ingen elev riskerar att få problem med läsinlärningen utan att det uppmärksammas ordentligt. Schemat omfattar 23 steg som är klart definierade. Exempel på kravnivåer för olika stadier:

Förskoleklass: punkt 3, d v s eleven vet att en skriven bokstav har ett ljud.

Årskurs 3: punkt 15, d v s eleven läser flytande med förståelse.

Årskurs 6: punkt 18, d v s eleven läser mycket (bokslukare).

Årskurs 9: eleven djupläser och har intensiv kontakt med innehållet.

Läsutvecklingsschemat är framtaget av läsforskaren Bo Sundblad. En hel del av hans teorier anses vara kontroversiella, men om i just detta fall hans idéer fungerar väl, kan det knappast vara något som hindrar att hans schema får ligga till grund för förbättrad läsning. En hel del lärare i Eskilstuna känner redan till detta schema. Det viktiga är, som jag ser det, en strukturering av undervisningen, med mycket tidig diagnostisering av svårigheterna och snabba insatser från skolans sida för att åtgärda problemen.

Resultaten från försöken i Stockholm presenteras så här: ”Av de 24 skolor som ingår i projektet har 12 hittills lämnat in uppgifter. Alla dessa skolor har förbättrat resultaten i årskurs tre märkbart sedan tidigare. I tre av skolorna, Gärdesskolan, Oxhagsskolan och Smedslättsskolan når 100 procent av eleverna punkt 15 i LUS. Av dessa skolor är Oxhagsskolan den mest remarkabla. I skolan har 68 procent av eleverna invandrarbakgrund men skolan har genom lysande pedagogiska insatser sett att samtliga tredjeklassare nått målet i läsning.

I tre av skolorna, Långbrodals gamla skola, Örbyskolan och Söderholmsskolan, är det någon enstaka elev som inte nått målen. I Örbyskolan är det en elev som inte nått målen. Där har rektor, lärare och föräldrar bedömt att denna elev bör få ett extra basår innan han/hon går vidare till årskurs fyra.

I de övriga skolorna överstiger resultaten 80 procent, vilket också är en förbättring. Tilläggas bör också att skolorna deltagit i projektet i tre terminer, d v s projektet hade inte startat när de elever som idag går i tredje klass började i förskoleklass.”

Om Eskilstuna inte kan presentera något som ger anledning att förvänta bättre resultat än Stockholm, vad beträffar elevernas läsförmåga, finns all anledning att ta kontakt med skolroteln i Stockholm och utnyttja erfarenheterna därifrån.

(Skolrotelns presentation av projektet samt det använda lässchemat återfinns på internet ”skola.just.nu” via länkarna ”Sammanställning”, ”12. Stockholms stads läsprojekt” och ”13. Bo Sundblads läsutvecklingsschema”.)

Bernt Seberg