|
|
 |
En riktig tungviktare har stigit upp ur katakomberna. |
I en artikel i SvD (Brännpunkt 29/10 -01) säger professor Bengt-Eric Andersson att han vill ersätta dagens skola med ett bildningscentrum. Det framgår inte riktigt i artikeln hur han vill att denna skola skall se ut. Men i boken "Större än du nånsin tror" ( Svenska Kommunförbundet, 1999) säger han att detta bildningscenter är "…ett ställe där barn, och även vuxna, själva söker kunskaper med hjälp av mentorer och handledare. Drivkraften bakom sökandet är varje individs egen nyfikenhet och målet med centren är att bildningstörsten…" skall vara större när "…han eller hon lämnar centret…" Några rader längre ner hänvisar han till "…de gamla skoltänkarna…Rousseau, Locke, Key och Dewey."
Det är inte ofta som representanter för dagens antipedagogiska riktningar med sin romantiska syn på barnet deltar i skoldebatten, men nu har en riktig tungviktare tagit sig upp ur katakomberna.
Deras synsätt går således tillbaka till självaste Rousseau för vilken människan av naturen var god, men förstörd av civilisationen. I uppfostringsromanen Emile hävdar Rousseau att barnet uppfostrar sig självt genom att göra egna erfarenheter och dra slutsatser av dem. Hos dagens pedagogiska modetrender har denna romantiska människosyn lett till att barn behandlas som om de vore vuxna. De anses kunna välja vad och om de vill lära sig något och man betonar vikten av att allt ska vara roligt. Det finns t o m dem som hävdar att det är helt onödigt att lära sig precisa kunskaper, eftersom allt ändå ändras så fort.
Under en lång följd av år har krafter utanför skolans värld systematiskt försökt göra den till ett slags terapeutiskt mottagningscenter i stället för en plats där kunskaper är det viktiga. I den läroplan för grundskolan som kom 1969 slogs det fast att målet för den nioåriga grundskolan är "…att den i samarbete med hemmen skall främja elevernas allsidiga utveckling samt därvid meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter." Allsidig utveckling går före undervisning således! I sann rousseauiansk anda, ivrigt påhejad av IT-predikanterna, har man tonat ner det viktiga faktum att inlärning sker i ett socialt sammanhang där tillgången till en kunnigare och mer erfaren person är av avgörande betydelse för att nå framgång. Sambandet lärare, elev och ämne är den starkaste grunden för inlärning. Till detta kommer att för att nå goda resultat krävs att man anstränger sig.
Att lära sig lyssna och kunna delta i ett samtal är också viktiga färdigheter som behöver tränas. Denna träning måste naturligtvis ske i ett socialt sammanhang, för vem kan föra ett vettigt samtal med en dataskärm eller hur skall man kunna träna sig i att lyssna om man ständigt på egen hand skall inhämta kunskap? Läsa, lyssna och samtala kan dessutom endast på ett fruktbart sätt tränas i en miljö där lugn och ro råder.
Professors Anderssons recept är att låta eleverna söka den "…kunskap de är intresserade av att finna…" och låta dem på egen hand "…ge sig ut på spännande upptäcktsresor." Att professorn är i behov av verklighetsbaserad inlärning är för mig ställt utom allt tvivel. Minst en termins prao i någon grundskola rekommenderas!
I våras gav LO ut en bok om skolan som heter "Resa i första klass". En av författarna heter Gudmund Larsson. När boken recenserades i Aftonbladet ansågs många av de åsikter som Larsson förde fram som ytterst reaktionära. Det som framför allt sågades var det som står att läsa i bokens sista kapitel.
I detta kapitel menar bl a Gudmund Larsson att betygen blir så dramatiska eftersom de sätts så sent i grundskolan. Dessutom innebär denna sena tidpunkt att hemmet inte kontinuerligt får detta tydliga besked om hur det går i skolan. "Betygen har ett betydande informationsvärde och ger ett helt annat slag av besked än samtal med lärare och klassföreståndare, samtal som i och för sig är av stort värde." Ett betyg som tas hem och skrivs på initierar "…till samtal om skolan mellan föräldrar och barn. Sådana samtal behöves kanske mer än tidigare uppmuntras (eller tvingas fram)." Larsson befarar att en betygsfri skola kan vara "…till nackdel just för arbetarbarnen och arbetarhushållen…I en skola där det lönar sig att prestera och få bevis i svart på vitt på presentationen, kan även arbetarbarnen liksom de försagda eller blyga hävda sig.". Jag delar Gudmund Larssons uppfattning om betyg och rekommenderar professorn att skaffa boken i fråga.
Om ordning och reda i skolan säger Larsson att det inte är "…reaktionärt att kräva ordning, reda, disciplin och respekt för vuxna i skolan av eleverna i skolan." Han menar vidare att "…för mycket tid går åt att överhuvudtaget få ordning i klassen, få eleverna att komma i tid, att sätta sig på plats." För att komma till rätta med detta är det "…helt enkelt nödvändigt att gå direkt på yttringarna, att återskapa normer, respekt för normer och sanktioner mot dem som inte följer normerna." Professorn tror att ordning och reda automatiskt infinner sig "då eleverna får syssla med sådant som fångar deras intresse. "Men man kan kanske inte förvänta sig annat från en man som producerat följande djupsinnighet om skolan - spräng skiten!
I februari 1998 skrev läraren, lärarutbildaren och författaren Ulla Lundqvist ett mycket läsvärt inlägg på DN:s ledarsida. I den polemiserar hon mot en kollega till Bengt-Eric Andersson, nämligen Mats Ekholm. Hon säger att Mats Ekholm "…representerar en akademisk disciplin som inte borde finnas. "Hon beskriver denna fack- eller allmänpedagogik som "…vacklande på gravens brant" och menar att den "…rekryterar sina forskare bland lärare som inte klarar av undervisningen." Detta borde i sig inte vara något bekymmer om det nu inte "…vore för det oerhörda inflytande på svensk skola som denna så kallade skolforskning har haft. Den kan bara beskrivas som förödande. "Hon menar att tillståndet i den svenska skolan hade varit än sämre om inte den svenska lärarkåren vågat trotsa alla galna påbud som hällts över skolan. För Bengt-Eric Andersson har rätt när han skriver att politiker skall lämna "…skolans arbetsmetoder och innehåll i fred…", men bevare oss även väl för förståsigpåare utan förankring i skolans vardag.
Lars Häggström
Ämneslärare och skolpolitiker (m)
Arvidsjaur
