|
|
Debatten om skolan och lärarna
har åter blivit ett hett ämne på tidningarnas debatt- och
insändarsidor. Detta får man väl anse vara på både gott och ont.
Tyvärr skjuter många debattörer över målet genom att fokusera
dagens skolproblem på lärarna och att lösningen skulle vara ett
ändrat arbetssätt. De har ju så stora friheter att utforma
skolarbetet påstås det. Men då har man inte förstått att det är en
frihet "under galgen".
Den frihet som tidigare funnits inom yrket har kraftigt beskurits bl.a.
genom stora begränsningar av de ekonomiska resurserna samt den numera
reglerade arbetstiden vid skolan. Nu ska t.ex. nästan all planering,
förberedelse- och efterarbete av lektioner ske vid delade och
bristfälligt utrustade "arbetsplatser" utan arbetsro i
stället för i hemmet, där man kunde arbeta både rationellt och
ostört.
Problemen i dagens skola är tyvärr betydligt mer omfattande än så.
Många tror att dagens skolproblem går att lösa genom att lärarna
ändrar sina undervisningsmetoder, får delta i några timmars
"kompetensutveckling" under en studiedag eller att man startar
små interna projekt och jobbar i "arbetslag". Vi lever ju i
en ny tid där kunskapssamhället, IT, elevernas eget sökande efter
kunskap och "forskning" ska vara den rätta pedagogiken.
Läraren ska handleda, inte undervisa.
Idéerna och förslagen är många, men man bortser från att barn är
individer under utveckling. De utvecklas dessutom olika och olika fort.
Man ställer krav på barnen som om de vore vuxna. Man förutsätter att
de redan har de basfärdigheter som de faktiskt är i skolan för att
lära sig.
Jag vill påstå att de svåraste problemen uppstod i samband med att
skolan kommunaliserades 1989. Kommuner med hårt ansträngd ekonomi
skulle administrera en verksamhet som de inte hade vare sig ekonomi för
eller erforderlig kunskap om.
Några exempel:
Persson-pengarna. Visserligen hjälpte staten till ekonomiskt med
de s.k. Persson-pengarna, men de var inte "öronmärkta" för
skolan, så de gick oftast in i kommunernas allmänna budget.
Av Sveriges 288 kommuner uppgav
78 stycken att de under 1999
inte gav grundskolan en enda krona av Persson-pengarna, de pengar som
var avsedda för satsningar på skola, vård och omsorg. I många
kommuner är det fortfarande oklart var Persson-pengarna hamnade.
I andra kommuner redovisade man visserligen en mindre tilldelning, men
man använde pengarna t.ex. genom att ta ut oskäliga hyror för
undermåliga lokaler. På så sätt kunde man bakvägen överföra
pengar från skolan till det kommunala underskottet.
Indragningar. Man talar sig varma för att barn med särskilda
behov ska få hjälp först. Men vad hände? 3.700 speciallärare
försvann enligt Kommunförbundet! Elever med problem av skilda slag
fick klara sig bäst de kunde inom den ordinarie klassundervisning där
elevantalet dessutom ökats av ekonomiska skäl.
Hur mycket hjälp kan en sådan elev påräkna från sin lärare?
Utbildade speciallärare har bytts ut mot outbildade elevassistenter.
Behöriga lärare har ersatts med obehöriga. Skolkuratorer,
skolpsykologer, skolläkare och skolsystrar, vart tog de vägen?
Samarbete. När man i dag upptäcker barn som är i stort behov
av social omvårdnad eller barnpsykiatrisk hjälp finns ingen sådan att
få. Man träffas i bästa fall vid en konferens och diskuterar
åtgärder, men plats- och personalbristen gör
att de utsatta barnen tvingas gå kvar i ordinarie klass, trots att
vissa är starkt utåtagerande och störande. Någon uppföljning sker
inte om skolan inte åter tar kontakt. Skolan och klassläraren tvingas
därför också arbeta som både socialassistent och barnpsykiater.
Många andra elever drabbas därmed mycket negativt i sitt skolarbete.
Arbetsmiljön blir minst sagt miserabel.
Denna form av barnmisshandel får fortgå inte bara några veckor utan i
månader och år! Den visar sig ju inte i form av blåmärken eller
andra fysiska skador. Men när den sker från myndigheter mot barn tycks
det vara tillåtet. Då finns det alltid "kryphål" oavsett
vad som står i Skollagen eller Barnavårdslagen.
Fler vuxna i skolan. Regeringens senaste paroll om fler vuxna i
skolan låter ju bra. Observera: man säger inte att fler behöriga
lärare behövs! Vid skolstarten var dock ca 20.000 lärare obehöriga.
Nyrekryteringen är rekordlåg. Antalet förstahandssökande till
lärarutbildningarna har minskat med 43 procent jämfört med förra
våren.
Nästan var femte av de nyutbildade lärarna väljer att inte börja
arbeta som lärare! Av detta kan man utläsa att våra skolpolitiker
tydligen inte ansträngt sig så värst mycket för att göra
läraryrket attraktivt för våra ungdomar vare sig lönemässigt eller
arbetsmiljömässigt. Samtidigt står vi inför stora pensionsavgångar.
Tomma ord. Några av våra lokal- och riksdagspolitiker vill
trots detta gärna i debattartiklar och under fria ord framhäva sitt
partis förträfflighet i frågor som rör skolan, men även när det
gäller vård, omsorg och pensionärer. Detta kan tyvärr bara tolkas
som ett cyniskt förakt av väljarkåren, när man alltför ofta läser
om hur våra skattemedel missbrukas av vissa av våra förtroendevalda
både inom tjänsten och privat. Jag ifrågasätter starkt att man
lyssnat till "gräsrötterna" ute på arbetsplatserna eller
våra mindre bemedlade pensionärer och där fått gehör för vad man
framför.
Vad konkret hände egentligen med de fagra politiska vallöftena om
satsningar på skola, vård och omsorg? Svara den som kan, men ta då
också i beaktande de avgiftshöjningar och andra ökade utgifter inom
olika områden som vi medborgare drabbats av.
När ska våra politiker börja agera på ett trovärdigt sätt?
