Politikerna har svikit skolan

Dagligen skrivs det om problem i grundskolorna. Det är svarta rubriker om våld mobbing, stöld och trakasserier. Antalet elever som går till skolan med oro ökar och studieresultaten sjunker. Allt fler klarar inte uppsatta mål. 
25 procent av de elever som slutade årskurs 9 förra året nådde inte målen. För två år sedan var det var femte elev i grundskolan som inte blev godkänd i ett eller flera ämnen.  Numera faller 43 procent av invandrarungdomarna ut ur gymnasiet. Om man tittar på hela ungdomsgruppen är det 26 procent som faller ur.

Vi talar om arbetskraftsinvandring samtidigt som vi inte tar till vara den kraft som redan finns här. Det finns de som hävdar att det blir allt fler godkända i svenska, engelska eller matematik, men det finns anledning att vara skeptisk till siffrorna.

Granskning

Inger Enkvist granskar i debattboken "Feltänkt" svensk utbildningspolitik. Hon befarar att om utvecklingen inom skolan får fortsätta kan följderna i samhället bli djupt allvarliga. Det är en oro som hon delar med många. Saknas denna insikt i skoldepartementet?

Viljan till att lösa skolkrisen finns inte i skoldepartementet eller på Skolverket. Där sitter sedan många år skolbyråkrater utan förankring i verkligheten. Flummet är intimt förknippat med skolminister Ingegärd Wärnersson. Hon vill inte ens öka antalet idrottstimmar, trots att vi vet att barns stillasittande skapar stora vårdbehov i framtiden.

Ministerutspel

Skolministerns senaste utspel om fler vuxna i skolan visar hur illa ställt det är. Hon säger inte att det är fler behöriga lärare som behövs, fast det vid skolstarten fanns cirka 20 000 obehöriga lärare.

I den allmänna grundskolan drabbas alla elever oberoende av bakgrund, men de barn som alla säger sig värna om, har förlorat mest. Försämringarna i invandrartäta skolor är godkända av våra politiker, som 2002 skall försöka få våra röster. Ingegard Wärnerssons skolpolitik har gjort att många väljer friskolor.  
Det är länge sedan vi hade en skola för alla. Genom kommunaliseringen 1989 grundlades problemen i utbildningsväsendet. Då lades grunden till den ledar och förtroendekris, som fördjupats under de senaste åren. Kommunaliseringen av skolan har inte fungerat.

Det krävs en riksomfattande skolpolitik och ett nationellt ansvar for undervisningen, för att man ska kunna garantera eleverna en likvärdig skola. Kommunerna klarar inte detta.

Orättvist

Man kan se hur skola och bostadspolitik skapat en orättvis utbildning. Ansvaret for detta kan läggas på främst socialdemokrater och moderater. Dessa har drivit en liknande skolpolitik när de haft makten. De har hyllat elevernas egna lärande.

De skolor som slopat traditionell undervisning och enbart liter eleverna söka sig fram till kunskaper i den nya IT-världen vältrar over problemen på eleverna och samhället. Kommunala skolpolitiker har valt att motionera om flexibelt sportlov, samtidigt som över 3700 speciallärare försvunnit. Elever med problem av skilda slag får klara sig bast de kan inom den ordinarie klassundervisningen. Lärarna får lösa alla problem själva ute i arbetslagen samtidigt som problemen har ökat dramatiskt. Individualisering kan aldrig ske i stora klasser.

Jippon

Bland ansvariga skolpolitiker fokuseras dagens skolproblem på lärarna och att lösningen är förändrade arbetssätt. Problemen tros kunna lösas med jippon och sponsorer.

När ansvariga skolbyråkrater skjuter över problemen på allt färre utbildade lärare och samtidigt begränsar handlingsfriheten kommer reaktionerna i form av ökat antal långtidssjukskrivna och avhopp från läraryrket. Den frihet som sägs finnas i skolan består av falska förespeglingar. Politikerna har kraftigt beskurit de ekonomiska resurserna i grundskolan och reglerat lärarnas utrymme.

Handledare

Lärare blir huxflux handledare istället for lärare. Ingen förälder skulle slappa iväg sitt barn till en fotbollsträning där ensamma barn lär sig spela fotboll. Finns det någon som tror att barn blir bättre på att spela musikinstrument om de skall lära sig spela på egen hand? Ja, bland skolbyråkrater som leder kommunala skolor är dessa idéer förhärskande.

Det blir ju inte bättre av att deras underlåtenhetssynder legitimeras av flumpedagoger som beskäftigt och samvetslöst letar upp spektakulära undervisningsmetoder for att spara pengar.

Med denna debattartikel hoppas jag att vi kan få igång en förändring. Valet 2002 närmar sig och då brukar valfläsket tas fram. Innan dess måste en förändring ha påbörjats. Vi måste leta upp de politiker, oavsett partifärg, som förstår att barnen är vår viktigaste resurs. De måste ha modet och styrkan att styra över tillräckliga resurser till skolan. Vi har inte råd att låta ett enda barn misslyckas.

 

Captain R