På Sveavägen lever 

förbundsledningen sitt stilla liv

Det går inte att skriva om historien - inte än på ett tag, i alla fall. 

Vi är nämligen alltför många som minns hur vår nytillsatta och flata ledning föll undan för trycket och skrev på ett femårigt avtal som var en blåkopia av det avtal 83% av medlemmarna förkastat. 

Det är alltså inte p g a "flata medlemmar" som vi nu sitter fast i en femårig repris av avtal 2000. Nej, att vi sitter där vi sitter beror på en flat ledning. 

När Metta Fjelkner valdes till ny ordförande verkade hon faktiskt rätt vettig - hon menade t ex i en intervju att längre än två år skulle det nya läraravtalet inte bli. Det var lätt att hålla med henne om det. Och nog trodde vi att hon skulle slåss för ett förbund där debatten kunde hållas frisk och stark. Hon hade ju själv kommit till makten med hjälp av Åsiktstorget. Utan debatten där hade knappast Johansson kastats ur stolen. Vi bör minnas att Tomas Johansson gick så långt för att söka styra LR:s medlemmar att han helt enkelt lyfte bort avtalskritiska artiklar ur Skolvärlden! Det var en censur som fick en enad fackpress att skrika i protest.

Och medlemmarna hade ändå Åsiktstorget. Där kunde de läsa även kritiska röster och ingen lurades därför att tro att det nya avtalsförslaget var något att satsa på. Alltså röstade 83% nej. Och så kom Metta... Och hon skrev på för fem långa år. Och sen såg hon till att Åsiktstorget tystades.

Jag minnas att är att förbundsledningens samtliga argument för snöpning var rent dravel. Löfgreen exempelvis, menade att snöpningen skulle "fördjupa debatten" och Wadman påstod att en öppen debattsida kunde skada demokratin och hänvisade till att Aftonbladets nätdebatt hade besökts av nazister.. Metta trodde att arbetsgivarsidan kunde tycka att lärare inte var värda högre löner om de läste inläggen där etc etc.

En förbundsledning som kör över och misshandlar sina debattglada och /eller kritiska medlemmar på det sättet förlorar naturligtvis allt förtroende. När den sedan ger sig in i diverse jippon och försäljningsverksamhet så förlorar den mera anseende.

Mettas krönikor på hemsidan (för övrigt det enda man kan läsa utan ett omständligt inloggningsförfarande) speglar knappas någon intellektuell spänst eller facklig kampvilja; sporadiska väderleksrapporter avlöser tradiga beskrivningar av ordförande Fjelkners idoga sammanträdande.

Det är således lätt att begripa att medlemmarna tröttnar och vill ge upp. Ingen tycks ju vilja lyssna till dem! På Sveavägen lever förbundsledningen sitt stilla liv och vad medlemmarna tycker eller vill, det verkar inte alls intressera.