Suzukipedagogik
Dåvarande professorn i nationalekonomi, tillika rektorn vid det berömda Princetonuniversitetet och sedermera Förenta Staternas 28:e president, Woodrow Wilson, uttalade vid ett tillfälle, att han uppfattade all inlärning som ”ett smärtsamt exercisförfarande”. Det torde ha varit på gedigna egna erfarenheter som denne onekligen lärde man grundat sin ståndpunkt.

En annan person, som även han tycks ha funnit inlärning ansträngande, är Carl Michael Bellman. Jag citerar här några rader ur en bekännelse, som berör hans svårigheter beträffande geometri:

                               ”Hjärnan ännu i mig vrides,

                                 när jag tänker på Euklides

                                 och på de trianglarna        

                                 ABC och CBA.       

                                 Svetten ur min panna gnides

                                 värre än på Golgata.”

Dessa båda herrar har gjort sig till tolkar för en uppfattning som dessvärre nog torde kunna sägas vara till stor del förhärskande bland dagens ungdom. Min avsikt med denna artikel är att visa, att det inte alls behöver vara på det viset.

Shinichi Suzuki är namnet på en japansk violinpedagog. Den bärande idén  med Suzukis violinskola är tanken  att utnyttja barns naturliga nyfikenhet och upptäckarglädje. Sålunda börjar barnen normalt att spela enligt denna metod redan vid tre års ålder. Notläsning får av naturliga skäl inte vara en grundsten i denna pedagogik; tanken är istället, att barnen, med sina små fioler, ska försöka härma den melodi som  läraren spelar. Man kunde med andra ord säga, att barnen lär sig spela enligt samma princip som man lär sig tala. Metoden brukar därför ibland också kallas ”modersmåls-metoden”. För att motivera de yngsta barnen och för att ge dem förebilder, ska övning också regelbundet ske i form av gruppspel, där barn som avancerat olika långt får spela tillsammans. 

Visst har denna sk. suzukimetod sina kritiker. Dels finns de ortodoxa, som hävdar, att notskriften är den naturliga utgångspunkten för musikutövning, men det finns framför allt de, som är allmänt kritiska och hävdar, att barnen påtvingas en sysselsättning som de inte har valt själva.

Bästa sättet att gå i svaromål är i bägge fallen att hänvisa till resultatet: Barn som fått lära sig spela enligt suzukimetoden avancerar snabbare och når i allmänhet längre än de barn, som lär sig spela på traditionellt sätt. Det visar sig också, att så gott som samtliga ”suzukibarn” tillägnar sig absolut gehör* - något som enligt

gängse uppfattning endast ett fåtal blir begåvade med och då i så fall på grund av gynnsamma arvsanlag. Metoden utnyttjar alltså människans förmåga att i tidig ålder uppfatta och lära sig nyanser. Ett välkänt faktum är ju, att möjligheten att lära sig tala ett nytt språk utan brytning har förlorats i åtta till tioårsåldern. Förmågan att erhålla ett absolut gehör går uppenbarligen förlorad betydligt tidigare än så och enda anledningen till mänskligheten i allmänhet inte är begåvad med sådant, är förmodligen att man så gott som aldrig tränar denna talang medan tid ännu är. Det är också värt att påpeka, att avsikten med suzukipedagogiken inte är att frambringa professionella violinister, även om en betydande andel av den yngre violinistgenerationen faktiskt lärt sig spela genom just denna pedagogik. Doktor  Suzukis avsikt är i första hand, att fostra barnen till att bli engagerade och aktiva människor med musiken som en angenäm hobby. De ungdomar som deltagit i suzukiundervisning har, visar det sig, ofta lättare att ge sig i kast och lyckas med uppgifter även av helt andra slag. Ett viktigt inslag i pedagogiken är ju just träning av förmågan till engagemang, koncentration och att ta sig an utmaningar. Jag vill hävda, att suzukipedagogiken alltså kan utgöra en grund för god livskvalitet, under resten av livet. Man kan naturligtvis inte bortse från, att barn som deltar i suzukiundervisning, i allmänhet även har medvetna föräldrar och att redan detta faktum är till väsentlig fördel. Jag vill även påpeka, att barnen för det mesta tycker det är roligt att tillägna sig sina lärdomar och inte känner det minsta av den vånda som beskrivits av Woodrow Wilson och Carl Michael Bellman. Man kan också ställa prognosen, att de senare i livet sannolikt kommer att erfara sådan känsla i betydligt mindre grad än många av sina medmänniskor.

Min lyriska beskrivning av suzukimetoden har inte sin grund i det faktum, att den syftar till musicerande. Kärnan i metoden utgöres dels av att barnen stimuleras till aktivitet av hängivna och engagerade människor (föräldrar, lärare och andra barn) samtidigt som de på så sätt får positiva förebilder och dels av att man utnyttjar de år då människan är som mest receptiv och formbar. Denna kärna kan naturligtvis appliceras på helt andra områden än musikens. Det viktiga är bara, att det över huvud taget blir av och att den dyrbararaste perioden i livet inte blir outnyttjad. Sammanhanget är därvid av mindre betydelse. Försummar man å andra sidan chanserna, missar  man inte bara alla de möjliga positiva effekter jag beskrivit ovan. Man ska också ha klart för sig, att man då även indirekt grundlägger passivitet senare i livet, eller kanske än värre, håglöshet och apati.

När vi debatterar jämställdhet i detta land, kommer diskussionen raskt in på frågan  om kvinnors och mäns möjligheter eller om löneskillnader mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Den mer abstrakta aspekten, den om skillnader i livskvalitet, lämnas så gott som alltid därhän. Som jag antytt ovan, kan mycket väl dessa skillnader ha grundlagts i tidig ålder och är naturligtvis i så fall svåra att utjämna. Man kunde åtminstone debattera, hur sådana olikheter ska kunna undvikas i framtiden. Begreppet utgörs ju inte av någon ändlig resurs, så det fina i sammanhanget är ju, att en utjämning alltså inte behöver ske på någons bekostnad.

Medvetna föräldrar som har resurser i form av tid och kanske också i viss mån i form av  pengar, är ju oftast en förutsättning för att ett barn ska kunna deltaga i aktiviteter av de slag jag beskrivit ovan. Barn som har dessa förutsättningar är förmodligen redan i goda händer. Om alla övriga barn också skulle slussas in i dessa verksamheter, skulle sannolikt antalet fiollärare, idrottsledare mm. inte räcka till. Nu är emellertid efterfrågan någorlunda i balans med tillgången, bla. av det skälet att dagens barn i stor utsträckning har som fritidssyssla att titta på TV. Om föräldrarna därmed kan anses vara medvetna tycker jag är tveksamt. Jag återkommer nu till en idé‚ jag försökt vinna gehör för i tidigare debattartiklar, nämligen den, att TV-mediet med fördel kunde utnyttjas i detta sammanhang. Jag menar inte, att TV-kanalerna skulle åläggas att producera pedagogiska barnprogram. Jag tror faktiskt på frivillighetens och konkurrensens fördelar. Jag hävdar dock, att det skulle vara fullt möjligt att producera program av detta slag, som är så attraktiva, att barnen faktiskt väljer att se dem framför de ytliga program, mestadels av amerikanskt ursprung, som nu dominerar utbudet. Programmen skulle ha målsättningen att stimulera till engagemang och aktivitet, men givetvis inom olika områden. En förklaring till att sådana program nu knappast produceras alls, är möjligen den, att de är kommersiellt olönsamma. Då finns bara den lösningen, att samhället får ta över det finansiella ansvaret. Ingen hävdar ju, att vi måste avstå från skolväsendet, eftersom skolorna är kommersiellt olönsamma. Jag menar, att verksamhet i suzukipedagogikens anda är lika nödvändig som vårt skolväsende, om vi nu avser att begreppet jämlikhet ska ha en reell innebörd i framtiden. Det enda realistiska sättet att kunna erbjuda alla barn att ta del av sådan verksamhet är faktiskt att utnyttja TV-mediet.

Det händer med jämna mellanrum, att man ser företrädare för industrin framträda i TV, för att där beklaga sig över, att alltför få ungdomar vill utbilda sig till naturvetare och tekniker och att detta faktum mycket väl kan bli katastrofalt på sikt. Men varför ger då inte industrin sponsorpengar till något TV-bolag för produktion av en intressant programserie med syftet att väcka barns och ungdomars intresse för sådan utbildning? En  programserie  med detta syfte kan vara väl förenlig med suzukipedagogikens idéer, även om flera parters intressen därmed skulle kunna tillgodoses. Förklaringen är sannolikt den, att avkastningen på det satsade kapitalet blir för avlägsen i tiden och kanske i hög grad även kommer konkurrenterna tillgodo. Då är vi alltså tillbaka till samhällets ansvar: Nödvändiga satsningar, som inga kommersiella intressen känner sig manade till, måste alltså vara samhällets ansvarsområde.  Man kan ju tex. låta den bransch, som på sikt kommer att dra nytta av en sådan investering, belastas skattevägen - branschvis beskattning  förekommer ju redan i viss mån, fast ändamålen är andra. På motsvarande sätt kunde bokförlag och musikförlag få finansiera kulturprogram osv.

Sammanfattningsvis så tror jag alltså inte, att det nödvändigtvis måste vara förknippat med vånda och ansträngning att lära sig saker. Jag tror däremot, att man i hög grad kan vinna kunskap på ett angenämt sätt, speciellt om man redan vid mycket unga år  fått förmågan till engagemang och koncentration grundlagd och jag tror också, att det inte behöver finnas några motsättningar mellan individen, samhället och näringslivet i detta avseende, utan att alla härvidlag egentligen har intresse av att sträva åt samma håll.

   Arne Söderqvist

Artikelförfattaren är matematiklärare vid KTH och undervisar i matematik vid Södertörns högskola

*Enligt undersökningar utförda av violinpedagogen Gunnar Hökmark, Uppsala och professor em. David Ingvar, Stockholm.

Didaktik – en konturlös ”vetenskap”

Värna om matematikgymnasiet