|
|
Vi har här på Valfrihets hemsida i ett
flertal artiklar behandlat den roll som skolledare och rektorer förväntas ha i
den nya, ’målstyrda’ svenska skolan. Våra artiklar har oftast haft en
kritisk udd mot denna nya roll. Ibland har våra läsare måhända trott att de
konkreta fall vi behandlat inte varit något som s.a.s. ligger i linje med
skolpolitrukernas målsättningar.
Men tyvärr är det så. Det finns ett
krympande antal rektorer vilka faktiskt inte ser som sin främsta uppgift att
vara kommissarier i skolnomenklaturans tjänst. Ett lysande exempel på detta
var Ulla Löfgren, som inte oväntat såg sig tvungen att sluta sin tjänst som
rektor p.g.a. bl.a. ohemula och orimliga sparbeting från politikerna (http://www.aftonbladet.se/nyheter/0002/01/skolan2.html).
Men hon är ett undantag. Tyvärr har man lyckats att få fram en kader av tjänstvilliga
rektorer.
Det finns många belägg för detta. Om
inte annat kan man ju bege sig in i lejonets kula och studera vad som skrivs i
Skolledaren, organ för Sveriges Skolledarförbund.
Men det finns också andra sätt. Ett sådant
är att ta del av vad som skrivs i en uppsats publicerad vid Uppsala
universitets pedagogiska institution i fjol (nr. 2000:13), skriven av Karin
Forslund-Frykedal och Tove Sundberg. Uppsatsen, ”Skolutveckling – från
regelstyrning till målstyrning ur skolledarperspektiv” är en i sanning
intressant läsning.
Författarna gör inledningsvis en
intressant historisk återblick. Man redogör bl.a. för det inte obekanta förhållandet
att rektorerna förr i världen och i stort sett fram till kommunaliseringen av
den svenska skolan utgjordes av individer vilka från början varit utbildade,
ämneskunniga lärare. Att vara rektor var ett tidigare ett ”högstatusyrke”.
Men det blev det ändring på!
Vi läser: ”rektorstiteln
har…upphört att vara exklusiv och ett högstatusyrke endast för de högre
skolformernas ledare./…/. Det har också blivit ett typiskt kvinnligt yrke och
yrkeskåren har ökat markant i antal till att idag uppgå till nästan 4.000
rektorer. De nya rektorerna rekryteras framför allt bland lågstadielärare,
facklärare, fritidspedagoger och förskollärare” (s. 7).
Det faktum att kvinnorna nu med visst
fog kan sägas ha blivit ett kvinnodominerat yrke stämmer väl överens med vad
som uppges i Skolledaren, organ för Sveriges Skolledarförbund (http://www.skolledarna.se/www/skolledarna/simply.nsf/PagesByUNID/CF1FE4D26008936AC1256A4D002DE92D)
liksom i artiklar i dagspressen (http://www.gt.se/article.asp?id=80209).
Detta
faktum förefaller emellertid tyvärr inte ha medfört några
förbättringar för våra kvinnliga kollegor 
(http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/under_1970.htm).
Författarna går sedan vidare med att
behandla professor Gunnar Bergs och dennes teorier om skolledarskapet (Gunnar
Berg har vi behandlat tidigare här på Valfrihet;
http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/2000.htm).
Berg skiljer enligt författarna på vad
han betecknar som statlig legalitet respektive samhällelig
legitimitet. Skillnaden är att den s.k. statliga legaliteten kommer s.a.s.
uppifrån: staten förklarar att rektorer med den och den bakgrunden (t.ex. f.d.
fritidspedagoger och dagispersonal) skall ha legitimitet. Värre blir det med
den ’samhälleliga legitimiteten’. Den betyder enkelt uttryckt att t.ex. lärare
på gymnasienivå inte alltid anser det helt lyckat att bli kommenderade av en
fritidspedagog med avseende på hur och på vilket sätt de skall arbeta och lägga
upp sin undervisning.
I LR:s förbundsorgan Skolvärlden (nr.
20/2000) beskrevs problematiken så här (s. 3) i en artikel med huvudrubriken
”Vem älskar rektor” och underrubriken ”Blöjrektorerna”:
”…en del rektorer med yrkesbakgrund
i förskola eller fritidshem har haft legitimitetssvårigheter i relationen med
lärarna. Så försynt uttrycks dessa relationsproblem i Skolverkets rapport
(den nationella s.k. kvalitetsgranskningen som Skolverket genomförde år 1998,
vår anm., Valfrihet). I själva verket har sådana rektorstillsättningar
framkallat ramaskrin i lärarkåren. Rektorer med erfarenhet i förskola har med
nedlåten kallats blöjrektorer”.
Men våra uppsatsförfattarna vet hur
dessa problem skall tacklas! Skolledarna själva har enligt vad som uppges i
uppsatsen uppfattningen att ”En av anledningarna ” till bl.a.
legitimitetskrisen är att ”…läraren under lång tid varit autonom i sitt
yrke….Lärarens yrkesidentitet har alltid hängt samman med en hög grad av självständighet”
(s. 20).
Och det här med autonomi och
professionellt frirum och autonomi är en nagel i ögat på Den nya tidens
rektorer. Men det finns det lösningar på! Och lösningen är som alltid nuförtiden
att sparka dissidenterna. En politruk uppger till uppsats författarna (s. 29):
”En rektor menade att det egentligen
inte handlar om man tycker om att arbeta på det här sättet. Eller inte utan
att det går inte att arbeta på den här arbetsplatsen om man inte vill dela de
nya pedagogiska idéerna. Lärarna fick alltså själva ta initiativet till att
söka sig därifrån”.
Det här resonemanget återkommer i en
intervju med en annan politruk (s. 42), som säger:
”En rektor uttryckte det…så att
kunde inte lärarna tänka sig att arbeta enligt detta sätt så var det bara
att lämna skolan, take it or leave it”.
Ett annat sätt är att lura lärarna
att tro att de är delaktiga. Detta görs med hjälp av ett Machiavelliskt
dubbelspel och skendemokrati. Vi läser
(s. 30):
”En annan rektor försöker lösa
problemet med att inför varje ny förändring prata länge om möjligheterna
med nya lösningar utan att berätta om exakt hur hon tänkt sig. Därefter går
hon och lyssnar in tongångarna bland personalen under en tid. Om det då dyker
upp någon likartad lösning på problemet som någon har yttrat så tar hon
direkt upp det. Allt för att låta medarbetarna få känna att dom har kommit
med goda idéer”.
Men som sagt, lärarnas autonomi, självständighet
och professionella frirum är alltså (fortfarande) huvudproblemet. Uppsatsförfattarna
skriver (s. 46):
”Att vara ledare över lärare är svårt.
Detta beroende på traditionen att läraren är autonom i sin yrkesroll. Man är
inte alls van att bli styrd eller ledd utan yrkesidentiteten har hängt samman
med en hög grad av självständighet. Det kommer antagligen att ta lång tid
innan det raderas bort”.
Tja, man har ju faktiskt kommit en bra
bit på vägen, vilket bevisas av det faktum att lärarna numera är den grupp
offentliganställda där rädslan för att uttrycka gentemot arbetsledningen
avvikande uppfattningar är som störst (http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/pl.htm).
Och det är väl tur det – för
skolledare och politruker, vill säga; vad lärarna i gemen egentligen tycker om
dagens ’skolutveckling’ framgick om inte annat med all önskvärd tydlighet
vid medlemsomröstningarna om det nya avtalet våren 2000!
Hur som helst visar den här uppsatsen
hur rektorsrollen har förändrats. Från att från början ha varit ”Den främste
bland likar” (Primus inter pares) har många skolledare idag ingen bakgrund
inom den skolform inom vilken de verkar. De är först och främst politikernas
och förvaltningarnas lydiga redskap.
Många av dagens skolledare intar också en mycket negativ hållning gentemot självständiga och rakryggade lärare. Autonomi är ett vederstyggligt begrepp för de flesta rektorer, och ämneskunskaper ser man ned på.
Rektor
McDonald -
efter kommunersialisering.
