SAP/LO:s utbildningspolitik

Jag har läst boken "Resa i första klass". Boken granskar de senaste decenniernas skolpolitik. Boken som är utgiven på LO:s förlag (2001.04) är på 173 sidor. Gudmund Larsson, en pensionerad LO-ombudsman, är huvudförfattare till boken. Han har under senare tid skrivit LO:s  tyngsta remissvar i skolfrågor. Han får därmed anses vara LO:s främste talesman i skolfrågor. Boken kan beställas via bokhandeln och priset är då 69 kr eller via LO.

Under lång tid stod striden i skolfrågorna mellan läroverkslinjen, som gick ut på att stödja studiebegåvningar från ekonomiskt svaga miljöer mot bottenskolelinjen som ville ge alla samma utbildning så långt upp i åldrarna som möjligt. Så småningom segrade bottenskoletanken och riksdagen beslöt om grundskolan 1962. Det är dock beslutet i riksdagen 1969, som avskaffade linjeindelningen i högstadiets sista årskurs, som gav oss den nuvarande grundskolan.

När skolfrågorna diskuterades för femtio år sedan fanns en väldig utvecklingsoptimism. Man betonade att utbyggnaden av skolan och jämlikheten hade samhällsekonomiska motiv. Man ansåg sig ligga i linje med samhällsutvecklingen och betonade vikten av goda kunskaper för alla som förberedelse på en allt mer föränderlig arbetsmarknad. Det fanns ett krav på ökad rättvisa, en utvecklingsoptimism och en känsla av att arbetslivet behövde bättre utbildad arbetskraft.

LO har hela tiden betonat en allmänt hög kunskapsnivå i färdighetsämnen som svenska och matematik, men även de kulturella värdena och att kunna fungera i ett demokratiskt samhälle. LO har pläderat för gedigna kunskaper för alla i engelska och avvisat varje form av yrkesutbildning inom grundskolans ram. I ett remissyttrande 1967 förordade LO att B-språket görs obligatoriskt för alla. Notabelt är också att LO i ett remissyttrande 1997 hävdade att staten skall "garantera en nationell likformig skola. Det innebär bl a att elever över hela landet skall inhämta kunskaperna i samma turordning - det behövs om det ska gå lätt att byta skola."

Gudmund Larsson erkänner att det finns betydande problem i skolan. LO har hävdat att alla ungdomar ska lämna skolan med tillräcklig förmåga att läsa, skriva och räkna, samt att kvalitetskontroll och utvärdering ska skärpas. Larsson citerar ur SAP:s valbroschyr från år 1938. Där finner han spännande fantasieggande ord som: Skönhetslängtan, konstnärlig åtrå, överskrida tidens och rummets gränser, hjälpas ur det vardagliga trista och grå, de konstnärliga eviga budskapen, lyftning åt livet. Han konstaterar att det här är formuleringar som arbetarrörelsen under senare år inte kommit i närheten av. Det är som om arbetarrörelsens grenar förlorat sin ungdom, skriver han.

Larsson konstaterar att skolans resultat är på väg  att försämras. Risken finns för en treämnesskola (svenska, engelska, matematik) och att intresset för andra ämnen avtar. Han är också kritisk till den mängd av ämnen och uppgifter som lastas på lärarna. Han förespråkar att skolans uppgift skall formuleras mer koncentrerat: "Skolans uppgift är helt enkelt att ge kunskaper, insikter och färdigheter som man inte kan få någon annanstans."

Larsson försöker ursäkta skolans misslyckande genom att ta upp tre omständigheter som under de senaste decennierna gjort skolans uppgift så mycket svårare. Den första omständigheten är att jämlikheten är försvårande. Den skola som sorterar ut ointresserade, fattiga eller obegåvade "var naturligtvis en lättare skola att hantera, än den skola där alla oavsett förutsättningar ska kunna ta sig igenom gymnasiet." Han kunde ha lagt till att den skola som skickar illitterata elever vidare från klass till klass, samtidigt som alla specialresurser är avvecklade får det naturligtvis svårt.

Den andra omständigheten är att omvärlden är mer splittrad, ändrat kunskapsbegrepp, en ökad antal invandrare, minskade sanktionsmöjligheter etc. När det gäller de problem som invandringen skapat borde inte dessa ha kommit som en överraskning. Sannolikt är det så att invandrarbarnen kräver fastare regler för att kunna fungera socialt. Språkhandikappet gör att det är särskilt viktigt att dessa elever får särskilt stöd. Det här invandrarproblemet borde ha analyserats av de styrande skolbyråkraterna för länge sedan, men ingenting har hänt.

Den tredje omständigheten är politikens tillkortakommande. Dels handlarna det om skolans målstyrning. Det fungerar inte, konstaterar författaren. Det handlar om en brist på utvärderingsinstrument och sanktionsmöjligheter, men också på att målen är för många och diffusa. Han kunde ha tillagt att målen i huvudsak mest består av t ex sociala frågor, jämställdhet o dyl. Det är kanske tur att målstyrningen inte fungerar.

Gudmund Larsson erkänner att SAP/LO och dess sidoorganisationer har varit pådrivande för att skapa en i stort sett betygsfri skola. Han ifrågasätter om detta har varit en klok linje. För det första så har betygens roll dramatiserats. Elevernas stress har ökat därför att betygen dyker upp sent och i en avgörande livssituation. För det andra saknas fram till årskurs åtta tydliga besked till elever och föräldrar. För det tredje är den betygsfria skolan till nackdel för arbetarbarnen, som ofta inte har samma frimodighet som barn till andra samhällsklasser.

Larsson erkänner att SAP/LO tidigare har diskrediterat lärarkåren och hävdat att lärarna är hindret för en förändring av skolan. Nu framhålls att det är hög tid att erkänna lärarna och ge dem respekt för sitt arbete och sin professionalitet. Likaledes sägs att "läraryrket är livsviktigt, att det är krävande, att det kan utövas på många olika sätt." Vidare sägs på omvägar att politiker och andra inte bör blanda sig mer i lärarnas yrkesutövning än man gör i läkares eller piloters.

Larsson konstaterar att det är "framförallt i den tidiga delen av grundskolan, som misslyckanden inte får tillåtas" och vidare att "grundskolan är en alltför svag länk i utbildningskedjan mellan förskola och gymnasium. Han borde ha erkänt att det är i den tidiga delen av grundskolan som skolflummet och SAP/LO har haft störst inflytande och effekten har blivit förödande och katastrofal.

Nu skrivs i boken ändå att "det måste få ta olika lång tid för olika elever att nå resultat." Det är ett välkommet erkännande. Den stora modetrenden "grupp- och projektarbete" beskrivs i boken som att "det är alltför lätt att slinka undan för den enskilde om denne är blyg eller lat eller oföretagsam. Vissa kunskaper kan inte erövras på annat sätt ån genom ett ihärdigt, trist och enskilt monotont tragglande."

I frågan om ordning och reda är författaren tydlig. "Det är inte reaktionärt att kräva ordning, reda, disciplin och respekt för vuxna av eleverna i skolan." Också i frågan hur man skall förfara om oro ändå uppstår är författaren tydlig och han är kritiskt till allt tal om orsaker. "Men att angripa orsakerna tar inte bara tid, det kanske också till viss del är omöjligt. Därför är det helt enkelt nödvändigt att gå direkt på yttringarna, att återskapa normer, respekt för normer och sanktioner mot dem som inte följer normerna. Vårt motiv för att ta upp den här frågan är att vi tror att det är just är 'LO-barnen' som far mest illa i en skola som är hållningslös och präglas av oro."

Gudmund Larsson är i det stora hela nöjd med de senaste decenniernas skolreformer. "På ett fundamentalt sätt har vi fått en ökad jämlikhet i utbildning i ungdomsgenerationen" och "Idag söker i praktiken alla ungdomar till gymnasiet. Så gott som alla ungdomar har idag 12 års utbildning". Om man beaktar att detta skett till priset av dramatiskt sänkta kurskrav och dramatiskt sänkt studietakt, är inte resultatet av reformerna särskilt imponerande.

De senaste decenniernas skolpolitik i mycket gått väldigt fel. Jag menar att det beror på att ett antal destruktiva flumopinioner fått ett otillbörligt inflytande över skolpolitiken, samtidigt som det även fanns grundläggande fel och svagheter i de senaste decenniernas reformer och bakomliggande resonemang. Jag sammanfattar mina synpunkter i nio punkter.

1. Stämplig, stigmatisering och skambeläggningen
I skuggan av den sammanhållna klassen växte på 1960-talet fram teorier om stämplig eller stigmatisering. Det yttrade sig så att det ansågs olämpligt att barn skulle gå om klasser. Elever som fick dåliga betyg kunde känna sig nedtryckta. Betygen skulle alltså avskaffas. Specialklasser var stämplande och skulle naturligtvis tas bort. Argumentet användes helt godtyckligt. Så var det inte stämplande att ha en egen personlig assistent.

SIA-skolan från 1976 införde att störande och boktrötta elever skulle vara kvar i klassrummet med tillgång med speciallärare och inte skiljas ut från gruppen. Detta skedde trots den skada som åstadkoms i arbetsron för alla och trots att flera undersökningar visar att elever med inlärningsproblem inte sällan lär sig mer i en egen grupp. Jag har dock numera förstått att när besparingskraven blivit allt hårdare har även personliga assistenter blivit stigmatiserande.

Elevernas problem har även skambelades. Vissa löste det så att psykologen i stället besökte läraren. Under en viss tid fanns det gott om extrapersonal i skolorna, som psykologer och kuratorer. Dessa är nu i huvudsak borta. Uppgifterna har fått tas över av lärarna.

 

2. Synen på eleverna, småbarn eller vuxna
Den nya skolan beskrivs av sina anhängare med storstilade ord. Barnen skall ges förtroenden att själva planera och ansvara för sina studier, så tidigt som redan på lågstadiet. I praktiken innebär detta att barnen berövas sin barndom. Dogmen att lita på barnen får ofta till följd att lärarna inte kontrollerar vad barnen gör. Under lektionstid betraktas eleverna som vuxna, och när det är rast blir de infantiliserade småbarn där lärarnas övervakning krävs.

Den kravlösa skolan med dess slappa normbildning gör att eleverna uppförande lämnar mycket att önska. Mobbingen har ökat lavinartat. Ett sätt att komma åt problemen med mobbing kan vara att skriva in frånvaro i betyg eller att ha vitsord i uppförande. Eleverna tillåts alltför ofta uppträda som ansvarslösa småbarn. Den slappa studietakten i grundskolan och bristen på betyg gör att de inte avkrävs resultat. Eleverna vet att de flyttas vidare till nästa klass även om de är analfabeter.

 

3. Barn med problem
Den nya pedagogiken får förödande effekter på de studiesvaga eleverna. När inte ordningen i skola och klassrum upprätthålls, är det speciellt förödande för eleverna med motorisk oro, som blir förvirrade av bristen på regler. Många elever i ett renodlat individualiserat system får inte tillräcklig uppmärksamhet och lär sig inte mycket. Eleverna studerar i egen takt och takten hos de svagt motiverade blir oerhört låg. Eleverna sitter ofta och väntar på läraren, vars möjlighet att hjälpa och förklara är mycket begränsat.

Den svenske journalisten Nordin (1996) skriver en bok om barn till narkomaner, alkoholister och kriminella. Nordin menar att eleverna från sådana miljöer måste närvara, måste hänga med och ha möjlighet att få obligatorisk läxhjälp. Risken är annars att de utvecklar en starkt negativ identitet.

Dagens barn är stressade. Redan under de första skolåren drabbas många av huvudvärk, magont och andra stressymptom. Orsakerna är flera, men den så kallade moderna pedagogiken lägger över mycket ansvar på barnen. Orimligt mycket, menar Görel Bråkenhielm, skolöverläkare i Stockholms stad.

Specialläraren Sigrid Madison menar i en artikel i DN 2/2 i år att dyslektiker behöver tillrättalagd professionell pedagogik anpassad till elevens svårigheter. Hon ser tydliga brister i den svenska skolan: Inga centrala riktlinjer finns för hur dyslektiker ska upptäckas och ges rätt stöd i skolan.

En ledande skolläkare, en ledande skolskolsköterskor och en ledande skolpsykolog skrev i början av året att barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårigheter med planering av eget arbete. "Dessa barn behöver åtminstone ibland få möjlighet att arbeta i mindre grupper. Det nya friare arbetssättet utsätter dessa barn för övermäktiga krav".

För ungefär ett år sedan kom en rapport i Stockholm, som visade att tolv procent av eleverna i åttonde klass inte kunde läsa överhuvudtaget eller i någon form förstå en text. Hälften av dessa var barn till invandrare. Ytterligare tolv procent kunde läsa lite, men med underkänt resultat. En liknande undersökning i Malmö eller Göteborg skulle troligen ge ännu sämre resultat.

 

4. Förfallet inom pedagogiken och inom lärarhögskolorna
De lärare som skulle lära barn läsa, skriva var tidigare mycket väl utbildade på de s k småskollärarseminarierna. En mycket väl fungerande pedagogik och utbildning har raserats. Lärarhögskolorna förmår inte längre förmedla en fungerande pedagogik och antalet analfabeter ökar starkt. Det händer numera att lärarna ger småbarnen läxor för läsning innan man lär ut bokstäverna.

I sin bok "Feltänkt" lyfter Inger Enkvist tar fram den i Frankrike verksamme svenska pedagogen Barth Nordström(1990). Hon framhåller "att ett skäl till att elever misslyckas i skolan är deras brist på noggrannhet och intellektuell metod. Om detta inte lärs ut systematiskt och från början är de första offren de svaga elever som inte på egen hand eller med hjälp hemifrån kan tillägna sig den färdigheten". Barth Nordström framhåller även vikten av gemensamma klassrumssamtal kring begrepp så att eleverna inte misslyckas så ofta.

Pedagogikens förfall leder även till lärarhögskolornas förfall. Lärarhögskolorna är i ett allmänt förfall på grund av låg studietakt, dåliga resultat, bristfällande examination etc. I en artikel våren 2001 levererade DN hård kritik mot lärarhögskolan i Stockholm. Utbildningen kallades för flummig och kravlös. Studietakten var oerhört låg. Tiopoängskurser klarades av med en veckas arbete Många studerande glider igenom utan att göra något. Lärareleverna känner sig endast övergivna och saknar stöd. Respons uteblir oftast helt även på inlämnade uppgifter.

 

5. Bristen på ordning och reda
Mycket tid går förlorat på grund av strul, oro i klassen, sen ankomst, skolk, könsord etc. Att detta inte stävjas i tid sänker respekten för skolan. Det är viktigt att här få till stånd tydliga regler. De styrande skolbyråkratin har under en lång tid förtalat normer och regler.

De styrande har helt  naivt förespråkat att normsystem skulle bildas på varje skola för sig med alla inblandade parter. På stora skolor skulle detta bli helt ohanterligt. Dessutom skulle arbetet med normerna behöva tas om varje år därför att då kommer nya årsklasser av elever och föräldrar in i skolan och även nya lärare. Ändrat!!!!  I många andra länder finns ordningsregler bestämda centralt i skolförordningar.

Bristen på normer och ordningsregler har gynnat mobbarna men missgynnat mobboffren. Den norske professorn Dan Olweus tillbakavisar myten om mobbarna som osäkra under den tuffa ytan. Bilden har inget stöd i verkligheten. Det norska programmet mot mobbing går ut på att skapa en skolmiljö som präglas av värme och engagemang från de vuxna. Gränserna för beteende som inte accepteras ska vara mycket klara och de vuxna ska fungera som auktoriteter. De elever som inte håller sig till reglerna straffas. Man måste ingripa direkt. Straffet kan vara att be om ursäkt, att ersätta förstörda kläder med sina fickpengar eller att mobbaren går miste om något privilegium.

 

6. Undervisningen förtalas
Ordet katederundervisning användes ofta som skällsord under 1960-talet och framåt. Under hela tiden har detta varit flumpedagogers slagträd mot de lärare som fortfarande vill undervisa. Men varför skulle det vara olämpligt med undervisning i grundskolan? Det är helt accepterat att föreläsa för en hel grupp på högskolenivå och även på den privata utbildningsmarknaden. Det här kan tyckas väldigt förbryllande. Speciellt komiska är förstås berättelser från lärarhögskolorna, där flumpedagoger i föreläsningsform inpräntar det olämplig i katederundervisning.

 Vissa lärare försöker komma ifrån stämplingen mot katederundervisningen genom att stå vid sidan så att barnen får vrida huvudet. Det är då befriande att läsa boken "Ledarskap i klassrummet" Studentlitteratur 1997 för att finna vägledning. Boken är skriven av Christer Stensmo, som är docent i pedagogik vid Uppsala universitet. Han framhåller att man ska "Säkra att eleverna med lätthet kan ses av läraren" och "Säkra att elever med lätthet kan se krittavlor, filmdukar och monitorer" och vidare "Kommunikation till hela klassen måste ges från klassrummets front för att uppmärksammas av alla elever".

 De gamla lärarna föreläste ju inte enbart från katedern. Det skedde också en hel del dialog från och till katedern. Det kunde röra sig om läxförhör eller att elever läste texter på svenska eller engelska. Det kunde röra sig om samtalsövningar i ett främmande språk. Räknas även dessa undervisningsformer till den förhatliga katederundervisningen. Då skulle ju det mesta av interaktion mellan lärare och elever upphöra. Språkundervisningen skulle gå tillbaka till 1950-talsnivå, då det inte fanns särskilt många talövningar. Snacka om bakvänd skolutveckling.

 

7. Individualiseringen, roten till det onda 
När skolreformerna motiverades diskuterade man ofta att eleverna skulle samarbeta inom ramen för den sammanhållna klassen. Man talade också om individualisering, vilket i vår egoistiska tid blivit än mer populärt. Individualisering är ett ord som klingar fint i mångas ögon. Många föräldrar tror säkert att i en individualiserad skola får läraren mer tid för eleverna. Den enkla sanningen är att tiden blir mindre.

Den renodlade individualisering gör läraren marginaliserad. Eleverna befinner sig på olika nivåer, studerar i olika takt. Gemensamma genomgångar från läraren blir i ett sådant system malplacerade eller helt meningslösa. Återstår då genomgångar på individnivå eller gruppnivå. Det blir då sekunder per elev eller någon minut per grupp och lektion som läraren kan ge uppmärksamhet.

Det som skett de senaste drygt 30 åren är att större och större differens tillåtits inom samma grupp eller klass. Sexårsreformen ökade spännvidden i klasserna ytterligare. De oenhetliga klasserna skapar i praktiken en ohållbar situation för lärarna. Detta leder till att läraren tvingas göra förberedelser och uppföljningar på en mängd olika nivåer och hålla en omöjlig mängd bollar i luften. Vi har fått ett mantra om att eleverna skall ta ansvar och att lärarna skall lita på eleven. Många lärare säger dock eleverna aldrig tagit så lite ansvar som nu.

Möjligheter att följa upp och kontrollera att elevernas förståelse existerar knappast. När eleverna arbetar fritt, individuellt, tappar läraren överblick över var de olika eleverna befinner sig kunskapsmässigt. Den individualiserade undervisningen gör att det knappast är möjligt att följa upp var eleverna befinner sig kunskapsmässigt. Faktum är att lärarna ofta inte ens kan kontrollera att eleverna arbetar eftersom eleverna spridits ut i lokalerna. De svaga eleverna erövrar inte tillräckliga kunskaper och vi har fått en ny underklass. Det handlar om elever som slagits ut i den autonoma skolan och knappt kan läsa och skriva.

I en traditionell undervisning är lärarens variationsmöjligheterna stora. Läraren kan förmedla kunskaper och stötta eleverna på ett annat sätt eftersom de befinner sig på samma avsnitt. Tavlan kan användas för att göra genomgångar och förklara samband. Man kan gå igenom ämnesområdet innan läxor och prov och även efteråt. I ämnen som språk och matematik får man tillstånd tillräckligt med repetition. Det blir även roligare för eleverna som kan diskutera ämnena och hjälpa varandra. De svaga eleverna dras med i klassens arbetstakt och läraren får bra kontroll över vad eleverna kan och risken att någon halkar efter minskar. Läraren har stora möjligheter att upptäcka sådant i tid och sätta in åtgärder. På köpet får eleverna en mängd "goda egenskaper". Det kan t ex handla om uthållighet, koncentrationsförmåga, förmåga att lyssna, självdisciplin, studieteknik mm.

 

8. Läraryrkets förfall
Läraryrkets sänkta status kan närmast beskrivas med att en tredjedel av gymnasielärarnas reallönerna försvunnit på trettio år. Särskilt markant är nedvärderingen som skett av de erfarna lärarna lönemässigt. Lärarlag rekommenderas av rationaliseringsskäl och lärarna förvägras rätten att göra en del av sitt arbete i hemmiljön, vilket blivit allt vanligare i många andra yrkesgrupper. Tendensen att kvarhålla lärare hela dagen i skolan lokaler där läraren ofta som saknar eget arbetsrum är förödande.

Lika förödande för läraryrket är de nya lärarutbildningarna och minskningen av ämneskunskaper. Signalen att lärarna inte behöver kunna sitt ämne, ger lärarna låg prestige i elevernas ögon. För att inte tala om trenden att eleverna själva söker information. Uppfattningen att kunskaper är oviktiga skapar låg studietakt dödar elevernas studielusta. Läraryrkets anseende drabbas av att många elever efter fullbordad skolgång inte har fått lära sig vad de behöver för att kunna försörja sig och leva ett värdigt liv.

Politiken att alltid behålla alla problemfall inom klassen har ökat oron i klassrummen, vilket skapar stress hos lärarna. Miljön i skolan signalerar låg status. De otillräckliga stödresurserna försvårar skolarbetet. Böckerna är gamla, för få, eller så usla att de infantiliserar eleverna. Klassrummen är ofta möblerade för att sänka lärarens status. Även avsaknaden av betyg och bristen på kontroll innan elev får gå vidare till nästa stadium sänker läraryrkets status. Skolan framstår som ett förlängt dagis där eleverna bara behöver närvara om ens det.

I den gamla skolan var det samma tider för alla på hela skolan när det var lektion och rast. Mellan lektionerna kunde lärarna kunde återhämta krafter, förbereda nästa lektion och träffa kollegor och ta upp aktuella problem med dem. Man delade på bördan att vara rastvakt.

I det nya systemet med splittrade tider för rasterna har en mängd nya problem uppkommit. Lärarna får ensam bördan att bevaka sina egna elever på rasterna. Möjligheterna till återhämtning mellan lektionerna minskas, liksom möjligheter till kaffepaus, toalettbesök och förberedelser för nästa lektion. Det naturliga umgänget med lärarkollegor ersätts med en mängd möten. Pressen på lärarna psykiskt och tidsmässigt ökar ytterligare.

De ekonomiska nedskärningarna har blivit ännu en tidstjuv. Lärarna får lägga ner extra arbeta varje gång någon utflykt skall göras och försöka "tigga" pengar av föräldrarna. Dessutom har lärarna fått några nya nätta uppgifter förutom det vanliga lärarkneget, nämligen att vara kurator, psykolog och specialpedagog. Antalet utbrända lärare ökar lavinartat.

 

9. En skola som föraktar kunskaper
Inger Enkvist konstaterar i boken "Feltänkt" att i 1950 års skolbeslut talades om hög kvalitet, att tillvarata begåvningar och att ge alla en chans. Med de postmoderna idéerna kom uppfattningen att det inte är någon idé att lära sig precisa kunskaper. Detta underminerar skolans verksamhet, eftersom det tar bort motivationen för inlärningen. Varför skall eleverna anstränga sig om kunskaper inte är väsentliga?

Inger Enkvist har i boken "Feltänkt" en mycket kritisk syn på skolutvecklingen under de senaste decenniernas skolreformer. Hon tar sin utgångspunkt utifrån en bok av Jones (1983) som konstaterar att i labourkretsar  i England fanns en avsky för böcker, vilket kom "att betyda att man redan från början avvisade tanken på att i grundskolan åstadkomma en  hög intellektuell nivå". Labour har inte betonat innehållet i utbildningen utan snarare betonat social kompetens". Enkvist citerar Jones och påpekar att "det finns en starkt antiintellektuell strömning bakom detta sätt att se på utbildningen". Likheten med socialdemokratin i Sverige är slående.

Enkvist påpekar att vi fått en "massutbildning utan innehåll" och att kraven och nivån på den svenska skolan har monterats ner till förfärande låga nivåer och det  finns elever "som går i gymnasiet utan att ha förkunskaper och därför inte förstår gymnasiets kurser." Stora delar av gymnasieverksamheten blir en ren bluffverksamhet: "Elever låtsas studera, lärarna låtsas undervisa, rektorn låtsas styra och alla håller masken och talar om framsteg." Enkvist menar att det allvarligaste trots allt är alla sänkningar av nivåer, krav och resultat som till sist riskerar att totalt ödelägga allmänhetens tilltro till skolan.

Inger Enkvist skriver i boken "Feltänkt" att en arbetsgrupp inriktad på målrelaterad undervisning och utvärdering lades utan förklaring ned 1975. Tiden för preciserade mål var nu slut. I stället inleddes förskolepedagogikens övertagande av den svenska skolan. "Man talade alltså om process och inte om produkt, dvs. resultat, och deltagande kunde vara tillräckligt för att bli godkänd, oavsett om någon inlärning ägt rum."

Skolbeslutet 1979 införde begreppet temastudier och föreslog hopslagning av ämnen till block. De nya ämnena barnkunskap och teknik gav betyg som var lika viktiga för intagningen till gymnasiet som t ex matematikbetyget. Betygen t o m årskurs sju avskaffades. Elevernas frihet att välja kurser begränsades. "Undervisning som inte alla kunde tillgodogöra sig togs nästan bort helt", säger Enkvist.

I och med att den svenska skolan har avskaffat de årsvisa kunskapskraven kan barnen skickas vidare i årsklasserna oberoende av om de lärt sig något eller inte. I Finland har hela tiden funnits mycket detaljerade årsvisa krav på vad eleverna skall kunna för att få gå vidare till nästa årsklass. Danmark har avskaffat de årsvisa kraven, men kommer återinföra sådana hösten 2001, vilket framgår av en artikel i Skolvärlden 2/2001.

I sin bok "Feltänkt" menar Inger Enkvist  att pedagogiken inte har någon egen stark teori utan blandar teori och skolideologi. Lärarhögskolorna "serverar" sina studenter en "soppa" som är en sammanblandning mellan ideologi och teori. "Det som andra universitetsanställda kritiserar hos pedagogerna är alltså att deras teori i själva verket verkar vara ideologi. Denna karaktär av ideologi förklarar också den fanatism som utmärker många lärarhögskoleföreträdares sätt att bemöta kritik."

Det är intressanta synpunkter just i dessa dagar. Det är närliggande att se flumpedagogerna och de styrande skolbyråkraterna just som fanatiska talibaner. Likheten är slående när man ser deras fanatism, deras förtryck av oliktänkande och deras vanstyre av det civila samhället.

Slutord

I Skolvärlden 8/2001 erkänner Ingegerd Wärnersson. "Jag tror inte vi har en likvärdig skola idag." Det är alltså dit fyrtio år av socialdemokratisk skolpolitik lett oss. Under de senaste decennierna har tiotusentals elever fått sin framtid förstörd. Intressant måste var att få besked av ansvariga skolpolitiker hur skolans analfabeter själva skall kunna söka information på Internet.

Många skoldebattörer tycks oftast tro att alla aktörer vill gott med skolan, trots alla försämringar, men misslyckas p g a inkompetens, oduglighet etc. Faktum är att tiotusentals ungdomar under de senaste åren p g a flumpolitiken fått sina framtidsutsikter förstörda. Frågan är om det inte är nödvändigt att analysera skolan utifrån hypotesen att ansvariga faktiskt är ute efter att skada skolan. Då skulle målsättningar och resultat överensstämma.

Den allmänna opinionen har dock svängt. Aldrig tidigare har det svenska folket så massivt krävt en återgång till en vettig skola med kunskaper i centrum. Alla måste numera tala om kunskaper för att bli tagna på allvar. En av de nya friskolorna försöker slå något slags världsrekord i flumpedagogik, men kallar den sig helt fräckt för "Kunskapsskolan". Det verkar dock krävas ett folkligt uppror mot den rådande skolpolitiken, gärna med föräldrarna och lärarna i spetsen.

Johnny Framtid