I våras gav LO ut en bok om skolan som heter "En resa i första klass" (ISBN 91-566-1756-9). En av författarna heter Gudmund Larsson. När boken recenserades i Aftonbladet ansågs många av de åsikter som Larsson förde fram som ytterst reaktionära. Det som framför allt sågades var det som står att läsa i bokens sista kapitel.

I detta kapitel menar Gudmund Larsson att huvudströmfåran inom arbetarrörelsen kan karaktäriseras som reformpedagogisk. Av motståndarna har den ansetts vara flumpedagogisk. Den kännetecknas av "…idéer där katederns framstått som en symbol för det auktoritära lärandet, där betyg uppfattats som en metod för systematiskt förtryck och orättvisor; det har varit en strömfåra där lärarna som grupp betraktats som obenägna att anpassa sig till nya omständigheter och där skolan uppfattats som en mer eller mindre sluten värld." Larsson menar att det är "…hög tid att lärarna erkänns och får respekt för sitt arbete och sin professionalitet." Anser man att skolan är livsviktigt så måste man "…vara beredd att säga att läraryrket är livsviktigt, att det är krävande, att det kan utövas på många olika sätt…Alltför sällan har detta kommit till uttryck." Denna beskrivning kan nog även användas för andra grupperingar inom det politiska kraftfältet än det socialdemokratiska. Att socialdemokraterna får ta emot en stor sväng av sleven beror på att deras politiska inflytande varit så avgörande efter 1945. Således anser jag att Gudmund Larsson har helt rätt.

Om ordning och reda i skolan säger Larsson att det inte är "…reaktionärt att kräva ordning, reda, disciplin och respekt för vuxna i skolan av eleverna i skolan." Ja, han använder faktiskt ordet disciplin något som den nuvarande skolminister, socialdemokraten Ingegerd Wärnersson, skyr. Hoppsan! Ansvarsfrågan är viktigt. "Allt för mycket tid går åt att överhuvudtaget få ordning i klassen, få eleverna att komma i tid, att sätta sig på plats." För att komma till rätta med detta är det "…helt enkelt nödvändigt att gå direkt på yttringarna, att återskapa normer, respekt för normer och sanktioner mot dem som inte följer normerna." Dubbelhoppsan, men ack så sant!

Sedan tar han upp den heta potatisen betyg. Åtminstone en het potatis inom LO och SAP med tillhörande organisationer. Han menar att betygen blir så dramatiska eftersom de sätts så sent i grundskolan. Dessutom innebär denna sena tidpunkt att hemmet inte kontinuerligt får detta tydliga besked om hur det går i skolan. "Betygen har ett betydande informationsvärde och ger ett helt annat slag av besked än samtal med lärare och klassföreståndare, samtal som i och för sig är av stort värde." Ett betyg som tas hem och skrivs på initierar "…till samtal om skolan mellan föräldrar och barn. Sådana samtal behöves kanske mer än tidigare uppmuntras (eller tvingas fram)." Larsson befarar att en betygsfri skola kan vara "…till nackdel just för arbetarbarnen och arbetarhushållen…I en skola där det lönar sig att prestera och få bevis i svart på vitt på presentationen, kan även arbetarbarnen liksom de försagda eller blyga hävda sig." Men inte nog med det. Larsson dristar sig till att ställa följande som-att-svära-i-kyrkan-fråga: "Kanske är - måste vi fråga oss - den nästan betygsfria och nästan läxfria skolan ett arbetarrörelsens självbedrägeri?" Tack för den raka högern!

Gudmund Larsson är ingen reaktionär. Han har plockat bort skygglapparna. Det borde fler gör, inte minst den nuvarande skolministern. Läs boken, eller åtminstone det sista kapitlet, Ingegerd!

Lars Häggström