|
|
Rektor Kurt-Lennart Jönsson
På Kommunförbundets hemsida för
skolfrågor publicerades den 26 mars i år en recension av boken "Praktiskt
skolledarskap & styrning eller vanstyrning av skolan". Boken ifråga
är skriven av rektor Kurt-Lennart Jönsson, och recensent är Annika Hoppe,
också hon rektor.
Hoppe skriver att hon kan "...varmt
rekommendera boken till alla, som har ett intresse av skolfrågor och
skolutveckling...".
Det låter något! En bok av en rektor,
recenserad av en rektor, på Kommunförbundets hemsida. Jag tog mig an uppgiften
att läsa boken och vill delge er vad jag fick fram.
Till att börja med noterar jag att författaren
indirekt påstår sig ha en universallösning för hur den s.k. måluppfyllelsen
skall förbättras. Boken är nämligen tillägnad "...alla kreativa människor
som arbetar i skolan utan att komma någon vart för att de arbetar i strukturer
som motverkar målen".
Och mycket riktigt: boken fortsätter i
samma kulturrevolutionära anda som kännetecknar den nya skolnomenklaturan. Samma
testuggande, samma fundamentalism, samma svar på retoriska frågor och samma lösningar.
Och lösningarna känner vi igen: mer av
A-lag, mer makt till rektor, och kuschade lärare.
Kurt-Lennart Jönsson skriver att
"En mycket stor del av skolans personal har aldrig sett på rektorn som en
ledare som har ansvar för skolans verksamhet och skall styra och leda den"
(s. 11). Lärarna har alltså för mycket makt, och för mycket av integritet
och autonomi. Men det måste det bli ändring på!
Problemet är att vi lever i en
demokrati, och politikerna måste till viss del lyssna på lärarna, som utgör
en viktig väljargrupp. Det här kan medföra problem för en
utvecklingsinriktad rektor. Jönsson skriver:
"Rektorns uppdragsgivare och
chefer vill oftast inte ha en skola med konflikter. Rektorn vet mycket väl att
när insändarsidorna i lokaltidningen fylls med insändare från upprörda lärare
(lärare är ett skrivande folk) ställs han eller hon till svars./.../. Det räcker
inte med en aldrig så dynamisk rektor på en skola, om inte politiker och förvaltningschefer
'orkar' med de konflikter som alltid uppstår i förändringssituationer"
(s. 12).
Kurt-Lennart Jönsson understryker detta ännu en gång när han beskriver den kulturrevolution han släppte lös på sin skola i Helsingborg i mars 1993, en revolution han själv gav den eufemistiska beteckningen den "...rejäla utmaningen mot Jante-lagen" (s. 17).
KLJ och hans rödgardister gick nu lös
på lärarna och skolans traditioner. Här rivs för att få ljus och luft! Och
snabbt skulle det gå!
Inga jämförelser i övrigt, men stora
förändringar kräver kadrer av lojala lakejer. När Josef Stalin år 1929
tillkännagav att landets alla privata jordbruk skulle kollektiviseras bröt ut
en storm av indignation ut bland Sovjetunionens 'muzjiker' (jordbrukare). För att
knäcka motståndet och genomföra omorganisationen tog Stalin hjälp av vad som
kom att kallas "de 25 tusende", 25.000 unga, energiska aktivister som
skulle driva igenom vad Makten krävde.
Mönstret känns också igen från den
kinesiska kulturrevolutionen. Mao tog hjälp av unga partiaktivister, rödgardisterna,
och den första ordern löd: "Bomba högkvarteret!", d.v.s. gå till
storms mot det gamla.
Men tillbaka till rektor Jönsson och
hans folkhemska kadrer. För det var just en kader av "nytänkare" och
hantlangare KLJ behövde innan hans kulturrevolution startade. Kurt-Lennart Jönsson
skriver:
"Våren 1993 hade vi som
arbetade med ledningen av Elinebergsskolan kommit fram till att vi måste hitta
en ny väg för att förnya skolans arbete./.../. Vi beslöt att börja med
ledningsorganisationen. Det var då vi annonserade internt efter lärare som vågade
utmana hela skolkulturen och Jante-lagen. Fyra lärare anmälde sig. Vi kallade
de nya skolledarna för utvecklingsledare./.../. På det här sättet etablerade
vi en ny ledningsgrupp på skolan som kompletterades med föreståndaren på
fritidsgården" (s. 18).
Allt motstånd skulle krossas, och alla
oliktänkande lärare skulle knäckas eller drivas bort, försäkrade
Kurt-Lennart Jönsson sina koryféer:
"Jag lovade dem att skolledningen
skulle ge dem allt moraliskt stöd och inte väja för ett eventuellt motstånd"
(s. 19).
Och vad hände? Jo, mycket riktigt:
"En våldsam turbulens utbröt" (s.20).
Men KLJ hade ju stöd av Makten, så
turbulensen blev en storm i ett vattenglas. Kurt-Lennart uttrycker det så här:
"Förvaltningsledningen
deklarerade...sin vilja att backa upp förändringen på alla sätt man
kunde" (s. 20).
Tyvärr fattade inte lärarna att allt
motstånd var lönlöst. De ordnade med bl.a. ett föräldramöte, vilket enligt
Kurt-Lennart Jönsson liknade en "folkstorm" (s. 22).
I LR:s förbundsorgan (Skolvärlden)
stod det att läsa om "...den diktatoriske rektorn på Elinebergsskolan,
som knäckte lärare och fick dem att sluta". Men
so what? Det var ju "...en naturlig följd av förändringsprocessen..."
(s. 30).
KLJ lät sig alltså inte avskräckas,
lika litet som "de 25 tusende" eller Kinas rödgardister. Här skulle
förändras, och motspänstiga och oliktänkande skulle rensas ut. Kurt-Lennart
Jönsson skriver:
"Den avgörande frågan för en del
lärare i detta skede blev: 'måste jag'? När inga argument räckte längre
blev mitt svar ungefär så här: 'ja du måste, eftersom vi bestämt oss för
att arbeta på det här sättet på den här skolan' ("Vi" var
liktydigt med KLJ, min anm., PL)."
Och vidare:
"Detta ledde naturligtvis över
till frågan om vad som skulle hända om man ändå inte ville. Jag fann inget
annat att säga än att det är tillåtet att sluta, ingen tvingas jobba kvar här"
(s. 32).
(Resonemanget känns igen från
rekryteringsföretagets Mercuri urval, vilket jag behandlat i en tidigare
artikel; .
Hursomhelst, inte långt efter att åskan
slagit ned i Helsingborg kapitulerade LR och Lärarförbundet för Kommunförbundet.
Under förnedrande former undertecknades diktat ("avtal") 2000, och nu
släpptes revolutionens demoner lös över hela Sverige. Hela våren 1996 hölls
häxsabbater, där skrockande och kacklande vättar, troll och troglodyter
samlades för att peppa upp sig inför slakten av Sveriges lärare och dess
traditioner.
Resten är historia. KLJ drev igenom
allt, och nu vill han med sin bok ge råd till andra rektorer som inte kommit
lika långt. I kapitlet "Handfasta råd till en rektor i fas två" (.
39) poängterar Kurt-Lennart Jönsson att lärarna är ett lömskt och försåtligt
släkte. De har överlevt många förändringar. Rektor Jönsson skriver:
"Du kommer att stöta på många försåtliga
förslag från olika håll på skolan om hur man skall kunna tolka målen. Dessa
förslag tjänar ofta...syftet att passa in det nya i skolans gamla former. Det
är ju så skolkulturen har överlevt en mängd läroplaner och avtal" (s.
39).
Det är också viktig att en
utvecklingsinriktad rektor är skoningslös mot dissidenter. Ofta måste en sådan
"...tala direkt med dem (= lärarna, min anm., PL) om obehagliga
saker". Detta kan i vissa fall få till följd att ifrågavarande rektor
blir utnämnd till "kommunbusen", men igen: so what? Utvecklingen måste
ju drivas framåt (s. 40).
Dessutom, "Rektorer som inte kunde
eller vågade tala om hur lärarna skulle arbeta framstod som ganska platta och
var ett lätt byte för lärarnas lobbyverksamhet" (s. 41).
En annan lärdom är att en
utvecklingsinriktad rektor alltid måste vara på sin vakt och inte ge lärarna
något frirum. Detta förutsätter att lärarna hela tiden är övervakade av
lojala hantlangare till rektor och känner att de har ögon i nacken: "Vår
slutsats är att det måste finnas ett 'nära' ledarskap", som KLJ
uttrycker det (s. 42).
Och vidare:
"Man kunde vänta sig, att när man
arbetat så länge och ihärdigt med en förändring som vi gjort skulle behovet
av arbetsledning i arbetslagen minska. Vår lärdom är den motsatta. Kraven på
förändringar har visat sig så stora, att mycket tenderar att återgå till
det gamla om det inte finns en tydlig ledning i arbetslagen" (s. 53).
Det är mycket viktigt "...att förhindra
att informella ledare tar över ledningen av skolan. Lärarna behöver mycket
mer ledning än Du trodde" (s. 56).
Lärarna måste också fatta, att
skolan (revolutionen) aldrig får stelna. Förändrings stormvindar får aldrig
upphöra att blåsa. Kurt-Lennart Jönsson skriver:
"Det borde vara självklart för
alla att en kunskapsorganisation lever i ett permanent förändringstillstånd"
(s. 54). Detta måste alla lärare, slutkörda av det ständiga kaoset, få
klart för sig: "Människor börjar bli 'förändringströtta'. Försök
inte lura dem. Tala om att förändringarna aldrig kommer att ta slut" (s.
56).
KLJ förefaller här ansluta sig till
den trotskistiska teorin om 'Den permanenta revolutionen'.
Det är sist men inte minst också av
mycket stor betydelse att framför allt politikerna inte darrar på manschetten
inför ett eventuellt motstånd från lärarna. De måste villkorslöst stödja
den utvecklingsinriktade rektorn. Det kan nämligen inträffa att
"...skolan av förändringstrycket hamnat i den massmediala hetluften,
vilket ständigt tvingar de ansvariga politikerna till brandkårsutryckningar
med uttalanden om än det ena och än det andra i skolan" (s. 62).
Och Kurt-Lennart
talar ju av egen erfarenhet...
Den utvecklingsinriktade rektorn måste
med andra ord ges en in-blanco check: vad som än inträffar, hur mycket lärarna
än försöker att med hjälp av sina fackliga organisationer, nätverk, föräldrar,
politiska partier eller vad det nu kan vara, så måste rektorn alltid, och i
alla lägen, ha ett villkorslöst stöd ( såsom i Gävle, där den ökände
rektorn Robert Ulrich åtnjuter ett obetingat stöd
från politiker och förvaltning).
Inte oväntat är KLJ en portalfigur
inom den nutida svenska skolnomenklaturan, och snart (i september) skall han
framträda vid en stor konferens tillsammans med bl.a. Skolverkets chef Mats
Ekholm och berätta om sina erfarenheter .
