|
|
Det var en gång en dräng som sökte arbete.
Drängen släpptes in för arbetstidsdialog och lönesamtal hos sin tilltänkta
arbetsgivare - en mäktig storbonde vida känd för sin snålhet.
Med mössan i hand och respektfullt sänkt blick, stammade drängen blygt fram sin
första fråga. Han ville, vilket är högst naturligt för de flesta arbetssökande,
försiktigt underrätta sig om själva omfattningen av arbetet - antalet
arbetstimmar. Drängen kände väl till att tjänstehjon på många håll hetsades att
slita livet ur sig av cyniska och giriga storbönder.
- Hur många timmar om dagen ska jag arbeta, snälla herrn? framstammade han
ödmjukt.
- Det får vi allt föra en fortlöpande dialog om, sade storbonden listigt.
Drängen dristade sig ängsligt att vidhålla:
- Jamen, kan inte snälla herrn säga hur många arbetstimmar det liksom blir?
Storbonden lutade sig bekvämt tillbaka i länstolen, mönstrade drängen med en
föraktfull blick, men muttrade så med ett stänk av välvilja:
- Ja, se, han berör en ytterst problematisk fråga som jag och
Lantarbetarförbundet – där jag sitter som hedersledamot - har brottats med i
långliga tider och nu särskilt dom fem senaste åren. Men det finns gott hopp om
att vi ska kunna finna en lösning – på sikt. Åtminstone hyser
Lantarbetarförbundet denna fromma förhoppning. Angående det tvååriga kontrakt,
som jag nyss skrivit åt dom, tycker dom att vi fått en bra grund att bygga
vidare på inför framtiden och att den som då lever får se.
Drängen var envis och lät sig inte förvillas av husbondens myndiga men lösliga
prat. Han betvingade sin inpiskade vördnad för överheten, och framstammade,
nervöst fingrande på byxlinningen:
- Men hur många timmar blir det i runda tal, snälla herrn?
Storbonden hade nu fått nog av trilskande uppstudsighet i form av obekväma
frågor. Som svar på drängens irriterande och envetna spörsmål lade han fram en
rotting på bordet.
Drängen kände väl till husbondens rätt att aga, en rätt han känt in på bara
skinnet så långt tillbaka han mindes. Han var personligen inte särskilt
strykrädd men hade sina välgrundade dubier om Lantarbetarförbundet i detta
avseende. Drängen övergick därför klokt till en ny frågeställning.
Hur blir det med lönen, snälla herrn?
Storbonden krossade förstrött en däst fluga, som likt en utbränd lärare hasade
sig över bordet, torkade av handen på tjänstehjonet och tog till orda:
- Ja, se individuellt kan jag inte garantera honom någonting alls, men
tjänstehjon kan nog överlag hysa försiktigt hopp om två procent, d v s några
korvören mera om dan. Men jag vill inskärpa, att eventuella lönelyft är knutna
till en kraftigt höjd arbetsprestation , tillade husbonden hotfullt.
- Jag tackar ödmjukast, herrn, mumlade drängen, mest för att vinna tid. Det
förhöll sig nämligen så, att drängen förvisso var obildad men långt ifrån dum.
Han bemannade sig åter till det yttersta och framhackade:
- Jag måste liksom få veta hur mycket jag ska arbeta för att rätt kunna bedöma
lönelyftet, herrn. Ska jag arbeta mer för att få ut skillingarna är det ju
liksom inget lönelyft utan bara, om nådig herrn tillåter, rätt usel
övertidsersättning.
Drängen ville sjunka genom jorden inför djärvheten i de egna orden men hans
intelligens vägrade nu en gång att svälja nonsens och han fortsatte trotsigt,
sättande hela sitt magra levebröd på spel:
- Egentligen är det liksom inget riktigt avtal, som nådig herrn och
Lantarbetarförbundet påtvingat oss lantarbetare.
Nu överraskade husbonden drängen med en oväntad reaktion på dennes djärvhet. Han
utbrast i ett bullrande skratt.
- Egentligen är Lantarbetarförbundet liksom inget riktigt fack heller. Någon
notis hade jag tagit om dom, i fall dom ställt upp - eller åtminstone hotat med
att ställa up - i samlad trupp med tusentals drängar beväpnade med liar och
högafflar…
Storbonden fortsatte att skratta hejdlöst men lyckades mellan paroxysmerna hacka
fram:
- Vad förväntar dom sig egentligen att dom ska uppnå, när dom skickar fram en
dräng i taget att förhandla?
Inför denna cyniska men uppriktiga attityd förlänades drängens bondska drag ett
förklarat skimmer och intill döden fast besluten att aldrig mer ha någonting att
göra med en sådan arbetsgivare, ödsla pengar på ett sådant fackförbund eller
underkasta sig en sådan förnedrande drängtjänst, lämnade han skyndsamt den ännu
storskrattande arbetsgivaren.
MVH
