Web hosting Custom Email SiteBuilder

Sveriges lärare mår dåligt. Stora delar av kåren hotas av långtidssjukskrivning. Niklas Nåsander, själv gymnasielärare, beskriver hur lärarens vardag ser ut.

Undervisningen inställd p.g.a. sjukdom

Tjugo procent av lärarna hotas av allvarlig ohälsa och långtidssjukskrivning. Värst är situationen för de kvinnliga gymnasielärarna. Men alla lärarkategorier far illa. De undersökningar som gjort under senare år talar samma språk: Vantrivseln ökar, liksom stressen och sömnproblemen. Så många som åttio procent har stora svårigheter att koppla av på sin fritid. Det mesta pekar på att det inom skolans värld håller på att växa fram ett hälsoproblem av gigantiska mått.

Vad är det då som har hänt?

Ja, egentligen är det mycket enkelt. Läraryrkets grundläggande förutsättningar har slagits sönder. Undervisningens kvalitet har sjunkit drastiskt samtidigt som lärarnas arbetsbelastning ökat. Kraven som ställs har blivit omöjliga att leva upp till. För att kunna förstå varför detta har kunnat hända måste det senaste decenniets skolpolitik rekapituleras. Problemen är nämligen alstrade genom en rad politiska beslut varav gymnasiereformen, läraravtalet och de ekonomiska nedskärningarna är de viktigaste.

Låt oss ta det konkret:

Gymnasiereformen innebar i korthet att alla program gjordes högskoleförberedande. De tvååriga linjerna ersattes med treåriga program, vilka alla rymde ett antal gemensamma kärnämnen. För att hantera den skenande ungdomsarbetslösheten öppnades samtidigt gymnasiet för alla. Eftersom studieplatserna var billigast på de teoretiska utbildningarna fick framför allt samhällsvetarprogrammet en tillströmning av elever med så dåliga förkunskaper att de inte hade en chans att tillgodogöra sig utbildningen. Tjugofem till trettio procent hade ingen möjlighet att följa med i kurserna. På de yrkesinriktade utbildningarna, var situationen ännu värre.

Lärarna ställdes i detta läge inför valet att antingen underkänna ett mycket stort antal elever eller drastiskt sänka kunskapskraven. För en utomstående verkar valet enkelt ‑ rättskänslan säger att det är en självklarhet att inte fuska med betygen. Men den lärare som underkände hamnade ofta i svårigheter. Eftersom varje elev genererar skolpeng var skolledarna rädda för elevbortfall och färre sökande. Men allvarligare än de påtryckningar skolledarna utsatte lärarna för var att relationen till eleverna kraftigt stördes om kunskapskraven upprätthölls. Det är pressande att underkänna många elever. Det känns särskilt svårt när skolan saknar resurser för att hjälpa dem som kommit på efterkälken. Yrkesstoltheten är dessutom i hög grad knuten till förmågan att ge en god och likvärdig undervisning till alla, något som gör att många låga betyg upplevs som ett personligt misslyckande.

Genom att fuska med betygen kunde den enskilde läraren klara sig ifrån en rad av dessa problem. Detta val framstod som än mer rationellt sedan det beslutats att de lärare som underkänt elever själva skulle tentera om dem - utan betalning. Efter detta kom det att vila något ideellt över den lärare som upprätthöll kunskapskraven. Men den som följde med strömmen riskerade å andra sidan att splittras i sin person.

För att hantera de problem gymnasiereformen skapade genomdrevs ett nytt läraravtal. Undervisningsskyldigheten ökade och ett stor antal dagar av ferierna togs i anspråk för administrativt arbete. Lärarna bands till skolan trettiofem timmar i veckan. Förutom att undervisa skulle de nu även fungera som yrkesvägledare, kuratorer och elevassistenter - det kallas för "mentorskap". De skulle utan betalning arbeta i arbetslag, marknadsföra skolorna, skriva betygskriterier, utföra specialfunktionärsarbeten, sitta i budget-, utvecklings ­och samverkansgrupper samt dessutom utveckla egna valbara kurser.

För lärarna kom alla dessa arbetsuppgifter att stjäla viktig tid från undervisningen. Men bundenheten till skolans lokaler skapade också andra problem. Lärarna saknar nämligen egna arbetsrum. I de kontorslandskap de är hänvisade till blir de hela tiden avbrutna i sitt arbete. Systemet gjorde att standarden på undervisningen genomgick kraftiga försämringar. Och att ett gigantiskt tidsslöseri satte in.

I denna situation påbjöds uppifrån mer elevaktiva arbetssätt. Problembaserad inlärning och individualiserad undervisning blev spinnorden i denna retorik. Eleverna skulle nu själva söka sin kunskap. Helst på nätet, via någon av alla de datorer skolorna valt att lägga sina krympande resurser på. Nu skulle läraren inte längre undervisa sina elever, utan bli »handledare«.

Bakom de vackra orden dolde sig dock motiv av krassare art. Genom de »elevaktiva« arbetssätten skulle tiden till lektionsförberedelser och rättning minska så att lärarna kunde gripa sig an alla de nytillkomna arbetsuppgifterna. Viktigt var också att de elevaktiva arbetssätten utgjorde det bästa sättet att dölja elevernas bristande färdigheter.

Denna insikt blev särskilt viktig i en situation där ett mycket stort antal elever inte hade tillräckliga förkunskaper för att kunna följa med i undervisningen. När strukturerade genomgångar, översikter och metodövningar inte var möjliga att genomföra framstod den moderna pedagogiken som en optimal lösning på problemen. De svaga eleverna kunde osynliggöras samtidigt som det kom att vila ett radikalt skimmer över undervisningen.

Bland de ämneskunniga lärarna var motståndet mot förändringarna stort. För att strömlinjeforma organisationen tillgreps därför följsamhetskriterier. Lärare som i lönesättningstider tog sig an nya arbetsuppgifter och tillämpade påbjuden pedagogik belönades. Omvänt fanns goda möjligheter att bestraffa äldre lärare, fackligt aktiva, småbarnsföräldrar (oftast kvinnor) och alla andra som av olika skäl (till exempel samvetsgrannhet eller ämnesengagemang) hade svårt att acceptera nyordningen.

Vi ser alltså hur gymnasiereformen och läraravtalet, så som de kom att genomföras, starkt bidragit till deklasseringen av läraryrket. Men dessa kan inte ensamma förklara lärarnas psykiska ohälsa. Till bilden hör också de ekonomiska nedskärningarna. I debatten har nedskärningarna ofta behandlats för sig. Många av de mest insiktsfulla debattörerna, till exempel inom folkpartiet, brukar hävda att lärarnas löner visserligen är låga, men att skolans problem inte i huvudsak är av ekonomisk natur. I stället har man på ett idealistiskt sätt fokuserat på ledningsfrågorna och allmänna disciplinproblem. Men nedskärningarnas betydelse för lärarnas hälsa måste tas konkret. Här finns också en hel del fakta att utgå ifrån. Vi vet till exempel att kursutformningen lett till att skolornas lokala byråkrati vuxit kraftigt. Vi vet också att lokalkostnaderna i de flesta fall skenat i höjden. Samtidigt vet vi att sparbetinget varit femton till tjugo procent. Sedan neddragningar gjorts på elevvardande personal, skolmaten, läromedel och övriga kringkostnader återstår bara kontot för undervisning, det vill säga lärarlönerna. En närmare analys visar också att det är här de verkligt stora nedskärningarna genomförts.

Tekniken som använts för att dra ner på lärarkostnaderna har framför allt varit att överfylla klasserna. Det viktigaste ekonomiska incitamenten bakom gymnasiereformen var just att skapa en organisation som gjorde detta möjligt - tidigare hade de små undervisningsgrupperna fungerat som andningshål för lärarna och starkt bidragit till att höja kvalitén på undervisningen. En genomsnittlig faktisk ökning med fyra elever per undervisningsgrupp gör till exempel att en lärare med sju klasser får tjugoåtta extra elever att undervisa, hålla ordning på och betygsätta, det vill säga nästan en hel extra klass. Eftersom en så stor del av eleverna inte klarar kurserna och kraftiga neddragningar gjorts på speciallärarresurserna blir arbetsbelastningen extra kännbar. Har man detta i åtanke kommer lärarnas löneökningar i ny dager. Det visar sig nämligen att det är lärarkåren själv som genom den ökade elevproduktionen arbetat ihop sina löneökningar samt betalat merparten av nedskärningarna.

Vill man på djupet förstå den psykiska ohälsa som breder ut sig på skolorna är denna ökning av arbetsbelastningen av central betydelse. Det är visserligen sant att mer pengar i sig inte är saliggörande. Men helt klart är att riktade resurser till kontot för undervisning skulle avhjälpa en del av problemen. Blev klasserna mindre och fanns det speciallärare som kunde hjälpa de underkända eleverna skulle situationen se annorlunda ut. Det nya betygssystemet ger faktiskt oanade möjligheter att fånga upp de elever som är på glid. Fanns en politisk vilja att satsa resurser här skulle den vånda lärarna känner över att inte räcka till minska, liksom stressen och en stor del av de tröttande samvetskonflikterna.

Men problemen har blivit svåra att komma åt eftersom politiken genomförts i en allians mellan flumpedagoger och nyliberala sparivrare. Socialdemokraterna har fått sin gymnasieskola för alla och hela arsenalen av blomsterpedagogik samtidigt som nedskärningarna har kunnat verkställas. Att lärarkåren kränkts i sin självkänsla och drivits in i psykisk ohälsa är ett pris man fått betala. Det kan verka cyniskt, men återspeglar troligen ett mått av politisk rationalitet. Vi ser redan nu hur många begåvade lärare väljer att lämna yrket och hur lärarhögskolorna tampas med svåra rekryteringsproblem. På sikt kommer kanske en ny lärartyp med en annan ambitionsnivå att födas som har lättare att acceptera de nya förutsättningarna. Men ännu är inte slaget förlorat.

På många sätt påminner utvecklingen om vad som skett inom psykvården. Också där kom de stora visionerna om öppnare vårdformer att hänsynslöst utnyttjas för att ge legitimitet åt nedskärningarna. Eftersom resurser saknades att ute i samhället hjälpa de skadade människorna kom det som skulle blivit ett frihetsverk att slutade i katastrof. På samma sätt drabbas de svaga eleverna hårdast i den nya gymnasieskolan. Det samhället gör mot sina lärare gör de också mot de unga som ännu saknar språk och makt att förändra sina liv.

(publicerad i Ordfront Nr 6 / 2000)