|
|
Montessoripedagogiken (2)
En auktoritärt uppbyggd rörelse
som
förnekar värdet av lärarnas undervisning.
| Om vi tar det hela i
kronologisk ordning så startade Maria Montessori (1870–1952) sitt
pedagogiska arbete med en pedagogik för utvecklingsstörda barn.
Nationalencyklopedin skriver: "Som läkare vid Roms psykiatriska barnklinik
och inspirerad av den franske läkaren och pedagogen Édouard Séguin
utarbetade M. pedagogiska metoder för att barnen skulle utvecklas och
stimuleras på ett optimalt sätt. När en skola för utvecklingsstörda barn
öppnades i Rom utsågs M. till dess ledare. Där fortsatte hon, genom att
dagligen observera barnen, att utvärdera och utveckla sina teorier."
Montessori fick sedan "inspiration att prova sina idéer på normalbegåvade
barn". Kerstin Signerts skriver i sin bok ”Maria Montessori. Anteckningar ur ett liv” att Montessori åkte till USA 1915 med en modellklass. Barnen lekte med sina klossar och det ansågs som fantastiskt att det kunde gå flera timmar utan att läraren gjorde någonting. År 1917 skrev den danske forskaren Edvard Lehmann i förordet till den danska utgåvan av The Montessori Method: ”Ingen har mer trofast följt Rousseau, ingen har ivrigare fortsatt Fröbel.” Då kan man komma ihåg att Rousseau ville att barnen skulle börja med läsning och skrivning först i 12-årsåldern. Innan detta besök hade John Deweys lärjunge William Heard Kilpatrick skrivit en kritisk bok om montessoripedagogiken ”The Montessori system examined”, som gavs ut 1914. Där avfärdade han Montessoris arbetsmetoder som otidsenliga. Han kritiserade sju punkter i Montessoris pedagogik: teorierna om frihet, individuellt arbete, praktiska vardagsövningar, sinnesträning, läsning, skrivning och matematik. Även John Dewey kritiserade Montessori för att barnen aldrig fick skapa själva och forma ett material efter sina egna idéer. Montessori skulle tappa inflytande i USA. Där spelade inte bara Kilpatricks kritik en roll utan Montessoris anspråk att ha total kontroll över rörelsen och utbilda alla hade en betydelse. År 1920 fanns inte några montessoriskolor kvar i USA. Men skrattar bäst som skrattar sist. När förfallet och fördumningen avslöjades i USAs skolsystem på 1950-talet fick den ”progressiva” pedagogiken och John Dewey och William Kilpatrick hela skulden. Christopher Lasch skriver i boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” om USAs skolproblem: ”På 1950-talet spårades alla problem till progressiva ideologier, som påstods göra allting för lätt för barnen och avlägsnade alla intellektuella krav från läsämnena.” När vi ser på de typiska inslagen i montessoripedagogiken har vi observation av barnet som ett av de viktigaste inslagen i montessoripedagogiken. Maria Montessori formulerade devisen: Följ barnet! Individualiseringen och den åldersblandade undervisningen har nämnts tidigare. Ett naturligt arbetspass för barnen (arbetscykel) är enligt Maria Montessori ca tre timmar utan avbrott. Enligt Montessori kan och bör man inte skilja förskoleperioden från skolperioden. Montessori avvisar att barnen får både belöning och bestraffning. Här har vi ytterligare två ödesdigra inslag som tagits över av den svenska skolan och som resulterat i det svenska skolförfall vi nu ser. Montessori förnekade värdet av lärarnas undervisning. Man finner följande häpnadsväckande citat från henne: ”Resultatet uppnås inte genom att lyssna på ord, utan tack vare erfarenheter där barnet reagerar på sin omgivning.” Det är väldigt ovanligt med montessoriskolor för elever äldre än tolv år. Som kuriosa kan annars nämnas att Montessori tyckte att elever mellan tolv och arton år skulle ut på landet till en bondgård. Där skulle man tillägna sig kunskap genom att arbeta praktiskt. Det är tvärtom den svenska skolan som har avskaffat yrkesutbildningarna och teoretiserat skolan för de är åldersgrupperna. Svenska Montessoriförbundet ger auktorisation av montessoriskolor, skriver Signert: ”För att skolan skall bli auktoriserad måste följande kriterier vara uppfyllda: montessoriutbildad personal till 2/3, undervisningen skall vara åldersintegrerad, det fria valet tillämpas, förberedd miljö, 2-3 timmars arbetspass, skriftligt förda elevkort, individuella arbetsplaner.” På slutet i Signerts bok kommer den tunga kritiken mot Montessori. Signert menar att när Montessori startade 1907 handlade det om en samling understimulerade barn som kom och prövade miljö och material. Idag handlar det i stället om överstimulerade barn och ungdomar. Det är barn som får sin stimulans från människor i sin omgivning: ”Enligt Montessori skulle barnen om man mötte dem på rätt sätt, så småningom bli normaliserade, vilket betydde att de genom sysselsättning skulle hitta sig själva och bli lugna och koncentrerade. Det känns inte lika lätt att nå dit idag.” Vi behöver ge barnen regler och gränser och vara goda vuxna föredömen, skriver Signert. Slutligen pekar Signert på Montessoris sekterism och oförmåga att diskutera med andra människor: ”Montessori visade vid flera tillfällen att hon trodde mer på att förändra världen genom att visa hur man skulle göra, än att diskutera med dem som inte tyckte som hon. Jag tycker att detta arbete har visat att det inte var någon bra strategi.” Om montessoripedagogiken ska hinna överleva måste pedagogiken anpassas till en ny verklighet, menar Signert. Det är dock tveksamt om detta är möjligt för den auktoritärt uppbyggda montessorirörelsen. Det faktum att montessoriskolorna lånat sitt namn till en svensk skola i förfall och förruttnelse kommer inte att öka dess attraktionsförmåga. SLUT |
Johnny Framtid
