En väg tillbaka förutsätter att lärarnas undervisning återupprättas. Det räcker förstås inte att titta bakåt. Nya metoder utvecklas i olika länder och de bästa måste naturligtvis tas till vara. Individualiseringen måste tillbakavisas speciellt i låg- och mellanstadiet.

Det är oerhört svårt att förstå hur förespråkarna för individualisering tänker, om de nu tänker överhuvudtaget. Det sägs att det förekommer att elever efter nio år i grundskolan endast kommit till fyrans matematik. Är det så de vill ha det? En Unicef-rapport från 2002 där skolan för 14-15 åringar jämförts mellan 24 rika länder placerar svensk skola på en medelmåttig nionde plats. I rapporten har man gått igenom hur stora skillnader de olika länderna tillåter i varje klass. Där framgår att i åttonde klass i Belgien, Tyskland och Nya Zeeland ligger de svagpresterande i matematik hela fem år efter den genomsnittlige eleven. Just Nya Zeeland har i Sverige lyfts fram som ett modelland med privatisering, individualisering och portfolio. Dess usla skolresultat förskräcker dock.

http://www.unicef-icdc.it/presscentre/newsroom/

Folkpartiets Jan Björklund pläderade i valrörelsen för att eleverna vid behov skulle få ett extraår. Det kallade utbildningsminister Thomas Östros sortering och förkastade det i upprörda ordalag. Men vad är det för system där elever endast kommer till fjärde klass efter nio år i grundskolan. Vad man än kallar det handlar det om flumskolans groteska misslyckande och om en brutal utslagning i vänligheten och den individuella studietaktens namn.

Skolnomenklaturan ser skolan som en statisk inrättning där eleverna skall sorteras in efter bakgrund. Vid individualisering överlåter man till eleverna att arbeta på egen hand och sortera in sig själva. Det är inga höga tankar om skolan som framkommer då man skrapar på flumytan. Elevernas problem i skolan tror man ska mogna bort. Tidiga insatser och hjälp till eleverna fördöms med uttryck som sortering och liknande.

Som exempel på var man hamnar när man tänker till för att lösa de här problemen, samtidigt som man accepterar de ramar som flumnomenklaturan satt upp. Ragne Kempe, lärare och skyddsombud på Varekilsskolan skriver 2003-01-31 i Lärartidningen under rubriken “ Individuell undervisning för alla i nivåskolan“.

http://www.lararnastidning.net/main.asp?ArticleID=11598&CategoryID=3617&ArticleOutputTemplateID=92&ArticleStateID=2

När alla elever tidigare fick samma undervisning inom ramen av en klass kom de "mindre duktiga" eleverna kände sig ännu mer underlägsna, då de jämförde sig med de "duktiga" eleverna, skriver Kempe. Det här sättet att resonera är typiskt för flummet och skolnomenklaturan. Man tittar på ett alternativ och jämför inte med andra alternativ. Eleverna känslor för ögonblicket är viktigare än kunskaper och en satsning på framtiden. Självklart är det inte alltid kul att ha svårt för sig i skolan. Det viktiga måste vara att eleverna når så långt som det är möjligt. Kempe pekar själv på individualiseringens omöjlighet: “Sätter man sig ner extra länge hos de ’svagare’ barnen tappar de ’duktiga’ eleverna lätt motivationen, om man inte hinner introducera nya och kanske lite svårare uppgifter för dessa.“

Kempe konstaterar att många elever avslutar grundskolan utan nödvändiga kunskaper i kärnämnena. Det kan skilja upp till fem år i mognadsutvecklingen på barn inom en klass, skriver Kempe. “Hur skall man då göra för att undvika att elever går ur nian med stora kunskapsluckor?“ Som lösning på problemet föreslår han en nivåskola, där eleverna i grundskolan delas in i nio nivåer oberoende av ålder.

Kempes förslag är att eleverna läser olika ämnen på den nivå där de befinner sig: “Skolan kan exempelvis bestå av nio olika nivåer i varje kärnämne. Alla elever börjar på nivå 1. När eleven har klarat av nivå 1 i till exempel svenska, får eleven ett intyg av respektive ämneslärare. Den eleven höjs då upp till nivå 2 i svenska men ligger kanske kvar på nivå 1 inom de övriga ämnena. Detta fortsätter under hela skolgången tills eleverna har fått sitt godkända intyg inom samtliga kärnämnen.“ När en elev som klarat av nivå nio kan denne koncentrera sig på de övriga ämnena, menar Kempe.

Det hedrar i alla fall Kempe att han skriver att “ingen elev skall släppas vidare uppåt på nivåskalan utan att verkligen ha visat att han eller hon har klarat av och förstått ämnet.“ Elevens studier måste få ta den tid som krävs, skriver han, dvs “de får arbeta på sin nivå tills de verkligen har lärt sig ämnet.“ I Kempes modell skulle säkert eleverna få ökade problem med sina sociala relationer. För barn med problem skulle det handla om gigantiska svårigheter. Ökad komplexitet skulle drabba skolorna. Mer resurser skulle få sättas in i administrationen på pedagogikens bekostnad. Även den pedagogiska verksamheten skulle bli mer komplicerad. Om eleverna arbetar i sin egen takt kommer de att gå över till nästa nivå när som helst under terminen. Undervisning i grupperna blir därmed i praktiken omöjlig även i denna modell. Kempes förslag ansluter därmed till den undervisningsfientliga ideologin. Fler lärarresurser skulle behövas. Det grundläggande problemet är inte löst. När eleverna arbetar i sin egen takt kommer fortfarande inte alla elever att ha klarat kurskraven efter nio år. Det grundläggande problemet kommer att kvarstå.

Lösningen i matematiken liksom i många andra ämnen är att undervisningen återupprättas. I grundskolan skulle eleverna kunna läsa samma kurs samtidigt i hela låg- och mellanstadiet. I högstadiet skulle eleverna kunna delas upp i tre olika matematikgrupper, med olika svårighetsgrad. Lärarens arbetssätt behöver dock kvarstå med mycket undervisning och dialog i hela gruppen.


 

 Johnny Framtid

 johnny_future@hotmail.com