|
|
Matematikens förfall (7)
När det gäller matematiken träffar jag ofta föräldrar som uppgivet skakar på
huvudet åt barnens tunna böcker med stor textstil och skrymmande bilder.
Föräldrarna berättar om de egna ambitiösa matematikböckerna med liten text och
dubbla kolumner. Det verkar ha skett en omfattande devalvering av
kunskapskraven. Någonting har gått riktigt snett i matematiken och det måste
bero på en hel rad felaktiga analyser.
Jan Unenge skriver i boken “Skolmatematiken – i går, i dag, i morgon“: “Vi måste
släppa tron att matematik måste läras ut hierarkiskt: först är det addition av
naturliga tal, sedan subtraktion, sedan multiplikation och sedan division och
sedan går vi över till decimaler och kör samma varv igen. Inom miniräknarens
värld är inte matematiken hierarkisk!“ Det här är säkerligen åtminstone delvis
korrekt.
Sahlin, Birgitta skriver i boken från skolverket “Matematiksvårigheter och
svårigheter när det gäller koncentrationen i grundskolan“ något liknande. Hon
refererar till D Neuman som menar att en ensidig betoning på addition i tidiga
åldrar fördröjer barnens möjligheter att på ett tidigt stadium utveckla
valstrategier.
Finland har utvecklat ett samarbete i matematik med Ungern, som har utvecklat en
probleminriktad pedagogik med problemlösning i högt tempo. Ungern presterade
mycket bra i den av IEA 1994-95 genomförda TIMSS (The Third International
Mathematics and Science Study). Det var världens hittills största komparativa
forskningsprojekt inom utbildningsområdet, och undersökte trettonåringar i 45
deltagande länder. Den bekräftade de asiatiska skolornas överlägsenhet.
Singapore, Japan och Korea ligger i topp.
Dagens Nyheter skriver 2002-10-28 under rubriken "Matte onödigt svårt att lära
sig". Forskaren Ulla Runesson menar att det blir onödigt svårt för de elever som
lämnas ensamma med matteboken. Hon skriver också att det är viktigt att ge
eleverna utmanande uppgifter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=70833&previousRenderType=2
Runesson är universitetslektor vid institutionen för pedagogik och didaktik
vid Göteborgs universitet och hennes forskningsområde rör vad som avgör att
eleverna faktiskt lär sig på mattelektionerna. Hon menar att trots att lärarens
roll är oerhört viktig, har dagens lärare i väldigt hög grad abdikerat - inte
minst i matematikundervisning: "Att lärarna minskat sin egen roll i klassrummet
är en följd av kravet på individualisering, det vill säga synen att eleverna
utvecklas olika fort och därför självständigt ska inhämta kunskap. Läraren får
mer rollen av kontrollant."
Runesson menar att en lärare måste vara aktiv: "Läraren måste veta: vad ska jag
ta upp, vad måste jag variera och vilka exempel ska jag ge." Runesson har
tidigare studerat hur svenska lärare lär ut bråk och i en pågående studie jämför
hon dem med lärare i Hong Kong: " De kinesiska eleverna får, trots att de är
yngre, mycket mer utmanande uppgifter. De kinesiska lärarna drar in väldigt
många aspekter samtidigt medan de svenska lärarna tar en sak i taget.“
De internationella erfarenheterna tyder på att det är viktigt att komplicera
uppgifterna. Den linjen är inte den svenska skolbyråkratin inne på. Man vill
ytterligare avintellektualisera och livsanpassa. Matematiken vill man reducera
till hur man köper CD-skivor och betalar hamburgare. Fördumningen och
förenklingen i den ”progressiva” pedagogikens anda ska nu drivas vidare. En
blandning av uppgifterna upphäver naturligtvis inte ämnets hierarkiska struktur.
Tvärtom blir det mer angeläget än någonsin att eleverna hänger med och får hjälp
i ett tidigt stadium. Elever bygger på kunskaper för att gå vidare till nästa
stadium,
Några uttryck som man hör till leda är uttryck som “bara eleven kan lära sig
själv“, “eleven måste ta ansvar för sitt eget lärande“, “den lärande miljön“.
Det är inget fel på de här uttrycken. Det handlar egentligen om självklarheter.
Det är när skolbyråkratin helt förvränger de här begreppen och gör felanalyser,
som de blir tröttsamma. Skolbyråkratins attacker på undervisningen gör att allt
vänts upp och ner.
Lärarens uppgift måste vara att undervisa om de redskap som eleverna ska ha för
att lösa vissa uppgifter och diskutera med klassen vilka metoder som är
lämpligast. Eleven får då möjlighet, utifrån det “smörgåsbord“ som läraren
presenterar, att välja de metoder som passar bäst och även få en dialog kring
sina val. I stället sitter eleven ofta helt utan lärarundervisning och löser
uppgifter i läroboken. I praktiken handlar det om att eleverna får uppfinna
metoderna på egen hand. Säkerligen handlar det också om att när eleven finner en
metod, så nöjer han sig med denna och söker inte efter andra. Matematiken blir
torftig och mekanisk. Effektiviteten i att lösa uppgifter blir allt sämre och
skolnomenklaturan svarar med att ge ut än tunnare böcker med allt större
typsnitt.
Annorlunda uttryckt kan man säga att elevernas ansvar och lärande kommer i
dagens läge in minst ett eller ett par steg för tidigt. Det är när läraren
presenterat och gått igenom olika metoder som det är dags för elevernas ansvar
och lärande. Då ska eleverna göra metoderna till sina egna, lära sig använda
metoderna, lär sig tänka på ett sätt som passar en enskilde individen.
Naturligtvis bör det hela tiden förekomma en återkoppling till läraren vad avser
val av metod, sätt att använda metod etcetera. Mycket av denna diskussion förs
bäst i en helklassdialog.
Johnny Framtid
