|
|
Matematikens förfall (6)
Skolverket presterade 2003-01-24 rapporten med fokus på matematik ”Lust att
lära, med fokus på matematik”.
http://www.skolverket.se/publicerat/press/press2003/filer03/lustattlara.pdf
En modell beskrivs dom dominerande i matematiken. Den är tydligast i år 7-9 och
i gymnasieskolan, men även vanlig i årskurs 5: ”Modellen utgörs av genomgång
ibland, enskilt arbete i boken och diagnos, alternativt prov. Läraren går runt
och hjälper eleverna individuellt.” Redan i årskurs fem klagar elever på bristen
på utmaningar, skriver man.
Det här är inte särskilt förvånande. Decennier av kampanjer mot lärarnas
undervisning och för individualisering har slutligen fullständigt ödelagt
lärarnas undervisning. Det är inte underligt om eleverna tröttnar på
matematiken. Påbudet om individualisering gör gemensamma genomgångar omöjliga
och meningslösa. Så torftiga var definitivt inte mattelektionerna för några
decennier sedan. Då fanns betydligt mera av dialog i klassrummen.
Individualiseringen fungerar naturligtvis inte. Det konstateras också i
rapporten: ”Läraren hinner tala högst två minuter med varje elev per lektion och
eleverna kan vara utelämnade till att 95 procent av tiden själva lära matematik
genom att arbeta med bokens uppgifter. Har man svårt att förstå matematiken i
boken är det nog också svårt att under 95 procent av tiden på egen hand
upprätthålla lusten att lära. Läraren hinner ofta inte diskutera grundläggande
principer och hjälpa eleven att själv reflektera över dem under så kort tid och
då återstår det för eleven att kopiera lärobokens eller lärarens sätt att lösa
uppgiften. Diskussionen blir därmed inte matematiskt meningsfullt för eleven.”
Här kan nämnas att rapporten ”Lust att lära” refereras av Elaisabet Rudhe
2003-01-24 i Lärarförbundets Lärarnas Tidning. Ovanstående refereras inte där.
Lärarförbundet har under en längre tid stått för ’progressivism’ och
individualisering, vilket bäddat för skolans förfall. Det är då naturligtvis
orealistiskt att förvänta sig att bedragarna i Lärarförbundet skall kunna
prestera ett objektivt referat.
http://www.lararnastidning.net/main.asp?ArticleID=11343&CategoryID=3612&ArticleOutputTemplateID=92&ArticleStateID=2&ParentID=&MenuItemID=&MenuItemID2=
Tillbaka till Skolverkets rapport i original. Lusten för matematik avtar numera
ungefär vid skolår 4-5, konstaterar man. Man konstaterar att det framförallt är
betygen som motiverar eleverna under de senare åren. Då skulle naturligtvis ett
införande av betyg från exempelvis femte klass hjälpa elevernas motivation.
Tidigare betyg motarbetas dock av den styrande skolnomenklaturan. Det är också
en annan diskussion.
Det refereras till att en del elever menar att ”man ska lära för livet och inte
för proven”. Det här återges helt okritiskt. I praktiken vill eleverna troligen
endast anstränga sig mindre och lösa färre uppgifter.
I rapporten konstateras också att den teori som säger att eleven bara kan lära
sig själv föranlett många lärare att dra sig tillbaka till en helt passiv roll.
Skolnomenklaturans våldsamma attacker mot lärarnas undervisning slår nu
tillbaka. Nu vill man plötsligt ha aktivare lärare vilket inte är lätt bl a på
grund av förfallet på och avintellektualiseringen av lärarhögskolorna.
Modefloskler som att ”eleverna ska söka egen kunskap” granskas nu kritsiskt. Man
erkänner t o m att det kan ha bidragit till elevernas olust. Man skriver:
”Granskningen indikerar att många av de elever som har förlorat sin motivation
för och lust att lära matematik började tappa fotfästet när
matematikundervisningen blev alltmer individuell och enskild. De klarar helt
enkelt inte av att skaffa sig den nödvändiga förståelsen av begrepp och
underliggande idéer av egen kraft, inte heller att driva arbetet framåt på egen
hand.” Det konstateras också att man tillämpat principer om ”elevers ansvar”
utan att definiera vari ansvaret består och att ansvarstagandet inte fått växa
fram i elevens egen takt.
Märkligt är när rapporten definierar två motstridiga förhållningssätt hos
lärarna. Den ena är att låta arbetet styras av läromedlet och det andra är att
styras av kursplanen. Detta framstår som helt obegripligt för alla. Självklart
bör de båda infallsvinklarna vara likvärdiga. Det är de dock troligen inte
numera. Det beror i så fall på att fullkomligt idiotiska beslutsfattare, med
dåvarande skolministern Göran Persson i spetsen, vid tiden för kommunaliseringen
passade på att avskaffa läromedelsinspektionen. Så numera finns ingen
samstämmighet mellan läromedel och kursplaner.
Rapporten beskriver matematikundervisningen i Japan: ”I Japan används mer
undervisningstid till att utveckla begrepp och idéer och till att koppla begrepp
till procedurer. Eleverna ägnar relativt lite tid åt att öva rutinfärdigheter i
skolan eftersom lärarna utgår ifrån att de japanska eleverna i stor utsträckning
övar dessa hemma och att de där får hjälp med läxor och övningsuppgifter. Stort
utrymme ägnas i stället åt arbete med bevis och analyser av olika problem och
lösningar. Eleverna kan t ex under en lektion arbeta med ett eller två noga
utvalda problem, som syftar till att utmana och vidga gränserna för elevernas
tänkande. Därefter får de delge varandra sina lösningar. Variationen i förslag
och lösningar används som utgångspunkt för att lyfta fram viktiga aspekter av
elevernas arbeten.” Tyvärr är detta arbetssätt inte möjligt i Sverige därför att
den svenska skolnomenklaturan i decennier attackerat och förtalat lärarnas
undervisning och förespråket en avintellektualisering av skolan i
”progresivismens” anda.
I ett pressmeddelande från Utbildningsdepartementet 2003-01-27 meddelar Thomas
Östros att man man tillsätter en matematikdelegation och man skriver: ”Svenska
elevers resultat i matematik ska vara ledande vid internationella jämförelser.”
Då fick vi alltså ett högtflygande mål på pränt, vilket lär skändligen
misslyckas om man kör på i hända hjulspår.
http://www.regeringen.se/galactica/service=irnews/owner=sys/action=obj_show?c_obj_id=48570
Johnny Framtid
