|
|
Matematikens förfall (5)
Som exempel på hur skolnomenklaturan resonerar tar jag Jan Unenges bok
”Skolmatematiken – i går, i dag, i morgon”. Boken är bra i de historiska delarna
men förskräcklig i nutid och framtid. Unenge skriver att den stora nyheten i
Lpo94 (Läroplan för det obligatoriska skolväsendet) är nedtonandet av räknandet.
Tillgången till miniräknare och datorer har givit möjlighet att radikalt ändra
innehållet vad gäller kunskaper och färdigheter i matematik. Det är inte längre
ett självklart mål att kunna räkna, skriver han. Eleverna skall befrias från
själsdödande arbete, skriver också Unenge. Det här är naturligtvis rent
vansinne.
Unenge refererar en Pariskonferensen för matteflummare, när man diskuterat att
införa miniräknaren som ett självklart hjälpmedel och att ta bort kravet på
kunskaper i algoritmer. Det föreslagna går i linje med den ”progressiva”
skolideologin, som går ut på att avintellektualisera skolan. Man diskuterar
därmed att ta bort det som är viktigast för den framväxande IT-industrin.
Galenskapen är total. Det nyss refererade visar också bristen på förståelse för
arbetslivet och de nya krav som ställs. Skolnomenklaturen talar om anpassning
till ett arbetsliv som de i praktiken saknar tillräcklig kunskap om och
förståelse för.
Unenge vill släppa kraven på att allt ska bevisas. Det är ytterligare ett
exempel på hur de ”progressiva” vill trivialisera skolan. Det är rakt motsatt
linje mot vart de framgångsrika skolländerna går.
Unenge vill föra bort matematiken från naturvetenskapen in bland humaniora: ”Men
den matematik som ingår i en allmän bildning, alltså den matematik som skall
ingå i det obligatoriska skolväsendet hör enligt min bestämda uppfattning hemma
inom humaniora, precis som språk, litteratur och historia.” Unenge ansluter helt
till den ”progressiva” flumlinjen med livsanknytning: ”Matematiken i grundskolan
måste därför alltid ta sin utgångspunkt i faktiska, rimliga, vardagliga
situationer hämtade ur elevernas egen verklighet.” Det är sannerligen inte rätt
väg att gå.
Unenge attackerar den typ av matematik som fanns i den gamla realskolan.
”Identitetskrisen ligger i att det akademiska ämnet matematik ligger så långt
bort från vad en helt överväldigande majoritet av människorna behöver kunna,
behöver ha som allmän bildning i livet. Det innehåller långt mer än vad
grundskolan bör ge eleverna.” Skolflummarna glömmer som alltid bort att skolan
finns i en verklighet, att det behövs tekniker och vetenskapsmän. Flera ämnen på
universitetet typ statistik och nationalekonomi bygger på mycket avancerad
matematik. Unenge skriver: ”Låt barnen och eleverna upptäcka talens spännande
och fascinerande värld, låt dem räkna som det roar dem att räkna – vi har nio år
på oss!” Detta skickar ut helt fel signaler både till elever och lärare på låg
och mellanstadiet. Det saboterar också i praktiken möjligheterna för många
elever att tillägna sig ämnets mysterier.
Problemet inom skolpolitiken tycks vara att skolnomenklaturan vänt ut och in på
en hel del begrepp. Ibland pekar man på reella problem, men förmår inte
analysera korrekt eller dra vettiga slutsatser. Det ska jag återkomma till.
Skolans styrdokument hittar man på Skolverkets hemsida:
http://www.Skolverket.se/styr/index.shtml
Terminologin i styrdokumenten blir allt vidlyftigare med formuleringar om att
eleven ska lära sig fatta välgrundade beslut, tolka och värdera etcetera.
Samtidigt tycks dock eleverna bli allt hjälplösare. Jag ska här endast observera
några märkligheter. När man studerar kursplaner för grundskola, och tittar på de
mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret finner man
eleven ska ”ha goda färdigheter i överslagsräkning och räkning med naturliga
tal, tal i decimalform, samt med procent och proportionalitet - i huvudet, med
hjälp av skriftliga räknemetoder och med miniräknare”. Varför ska eleverna lära
sig huvudräkning, överslagsräkning och använda miniräknare kan man fråga sig.
Det är desto märkligare som man vet att skolbyråkratin försöker bannlysa
lärarnas undervisning. Någonting kan man faktiskt också förutsätta at eleverna
kan lära sig utanför skoltid.
I kursplanen för grundskola, och tittar på de mål som eleverna skall ha uppnått
i slutet av det nionde skolåret finner man eleven även ska ”kunna ställa upp och
använda enkla formler och ekvationer vid problemlösning”. Det lyckas dock inte
den svenska skolan uppnå. Den minnesvärde läsaren minns att i PISA-2000 klarade
endast 16 procent av de svenska eleverna i nionde klass att ställa upp och lösa
den mycket enkla ekvationen: 8n = n i kvadrat. Varför ska man ha mål som ändå
inte uppnås och vad gör Skolverket?
Vad gör då skolnomenklaturan när de upptäcker att andra länder är så mycket
bättre än Sverige. Ett exempel finner jag i Jan Unenges bok ”Skolmatematiken – i
går, i dag, i morgon” Han skriver att japanska barn går i skolan 244 dagar per
år går de svenska endast 180 dagar. Om man vill titta på tidsutnyttjandet vore
det rimligare att ta upp frågan om stöket. I Japan försvinner väldigt lite tid
genom stöket. I Sverige är det inte ovanligt att halva lektionen försvinner
genom stöket. Exemplet visar skolnomenklaturans oförmåga att analysera och dra
slutsatser.
Anna Asker skriver i Svenska Dagbladet 2002-09-20 "Svenskkunskap skiljer stort
mellan skolorna". Hon rapporterar om de första resultaten från Stockholmsproven.
I matematik har 88 procent av eleverna i årskurs 3 nått kravnivåerna och 68
procent av eleverna i sjuan. Den låga siffran för årskurs 7 kan delvis förklaras
av att ett område ingick i provet som lärarna ännu inte hunnit ta upp, men att
resultaten sjunker från årskurs 3 till årskurs 7 är ändå tydligt. Vi vet alltså
ungefär i vilka årskurser det börjar gå riktigt snett i matematiken.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_2710851.asp
Johnny Framtid
