|
|
Matematikens förfall (2)
Det gamla socialdemokratiska gardet, där Tage Erlander var en av de sista, drev
folkbildningens ideal, kämpade för en grundskola för alla med respekt för
kunskaper, kulturarv och bildning. Det var en generation som kämpat hårt för att
bilda sig och sina kollegor. På 1960-talet skulle en ny linje få allt större
inflytande. Det var en falang som föraktade kunskaper och bildning. De skulle ta
över partiet och statens utbildningspolitik. Det var en falang som förnekade och
föraktade det socialdemokratiska partiets gamla bilningstradition. Det var i
grunden en partikupp och en statskupp. Hela utbildningspolitiken skulle
förflackas och degenereras.
Arne Helldén skriver i sin bok ”Platon eller soptippen” om den
socialdemokratiske skolideologen Åke Isling. Han pläderade för att den ’manuella
koden’ måste ges försteg före den ’intellektuella koden’. Det är samma
inställning som fabrikören och godsägaren hade för hundra år sedan, skriver
Helldén. De tittade på folkets barn och undrade vartill de behövde kunskaper och
bildning. Synsättet har nu tagits över av vänstern och de ’progressiva’. Skolan
blir en meningslös terapi utan struktur med fragmenterade studier.
Helldén skriver om ett uppmärksammat uttalande av Olof Palme i
Utbildningstidningen, maj 1970. Palme skriver att undervisningen ”inte får
innebära att elever med olika bakgrund och skiftande förutsättningar får gå
igenom kurser så snabbt de hinner och orkar; det skulle ytterligare öka
klyftorna. En sådan form av individualisering innebär också att skolan i stor
utsträckning inte kommer att klara sin uppgift att öva upp förmågan hos eleverna
att samarbeta i grupp.” Jämlikheten används här som ett redskap i
antiintellektualismens tjänst. Det är ett uttalande som visar att Palme helt
bröt med den gamla socialdemokratins bildningsideal. I praktiken ser vi här den
startpunkten för landets nedgång som kunskaps- och industrination. Den nation
som hindrar sina begåvningar bäddar snart för sitt eget förfall. Uttalandet kom
olyckligt även tidsmässigt. Efter den svenska industriella revolutionen, de
kraftiga uppgångarna efter andra världskriget och vid Koreakriget, var i själva
verket landet inne i en långsiktig nedgångsfas. Palmes initiativ att stoppa
landets begåvningar var minst av allt vad landet behövde. Förnuftet hade flytt
och galenskapen hade trätt in i dess ställe.
Helldén drar i boken fram ett citat från den dåvarande socialdemokratiska
skolministern Lena Hjelm-Wallén som visar hur socialdemokratin arbetade för
förflackning och avintellektualisering av skolan: ”Frågan är vilka kunskaper
skolan lär ut. Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt
kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i
verkligheten t ex om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte
kunskaper för akademiska finsmakare.”
Christopher Lasch skriver i boken ”Den narcissistiska kulturen” om den
utbildningspolitiska diskussionen i USA i slutet av 1960-talet mellan Black
Power-rörelsen och medborgarrättsrörelsen. Lasch skriver att Black Power ”krävde
särskilda studieprogram för de svarta, slut på det skrivna ordets tyranni,
undervisning i engelska som andraspråk”. Black Power tillhandahöll med andra ord
nya argument för andraklassiga segregerade skolor.
Lasch skriver: ”I det långa loppet är det fullständigt ointressant för offren om
den dåliga undervisningen söker rättfärdiga sig med de reaktionära argumenten
att fattiga människor inte kan hoppas på att kunna behärska matematikens,
logikens och den engelska uppsatsskrivningens labyrinter, eller om
pseudoradikaler fördömer de teoretiska kvalitetskraven som en del av den vita
kulturella kontrollapparaten, vilken påstås avhålla de svarta och andra
minoriteter från att förverkliga sina kreativa möjligheter. I båda fallen dömer
reformivrare med de bästa avsikter underklassen till en andra klassens
utbildning och bidrar därigenom till att föreviga den bristande jämlikhet som de
försöker avskaffa. I jämlikhetssträvans namn bevarar de den allra försåtligaste
form av elittänkande, som i en eller annan förklädnad omöjliggör intellektuella
bemödanden bland de stora massorna.”
Den svenska socialdemokratin kom att förespråka en utbildningspolitik som i
mycket liknade Black-Powerrörelsens. Den svenska socialdemokratins skolpolitik
har också likhet med vissa andra ideologiers.
Helldéns ger i boken ”Platon eller soptippen” följande citat: ”en lärare ska
inte placera sig ovanför den grupp han undervisar. Han ska ingå i gruppen, vara
helt integrerad med den. Han ska utgå från gruppens egna erfarenheter och hålla
sig till dem. Han ska inte försöka inge gruppen ambitioner som är främmande för
den”. Den som inte vet varifrån citatet kommer skulle säkert gissa på någon av
de svenska läroplanerna. Formuleringarna är i praktiken helt identisk med
svenska läroplaner, skriver Helldén. Det rätta svaret är dock att citatet kommer
från en otäck sydafrikansk fascistiskt Dr Verwoerd, där han beskriver hur
undervisningen av bantunegrer ska gå till. Läraren skall krypa ner till
gräsroten, endast utgå från dess egna erfarenheter, se till att gruppen inte får
andra erfarenheter än den redan har. Alla former av ambitioner och visioner ska
hållas tillbaka. Likheterna med den svenska ”progressiva” läroplanen är
påfallande.
Arne Helldén skriver i sin bok ”Platon eller soptippen” att den ”progressiva”
och den fascistiska skolideologin har mycket gemensamt: ”För undvikande av
missförstånd bör det betonas att fascismen och ’progressivismen’ är skilda
företeelser, men de har den antiintellektuella hållningen gemensam och även den
hänsynslösa blandningen av radikala och reaktionära drag i en outredbar härva.”
Johnny Framtid
