web hosting short URLs photo sharing

Matematikens förfall (1)

Ämnet matematikens förfall är stort. Det blir sju avsnitt i ämnet. Den svenska skolans förfall är en ca fyrtioårig historia om vi ser till faktiska politiska förslag och åtgärder Förfallet inom matematiken har en lika lång historia. Torsten Husén tycks i alla fall anse att allvarliga misstag inom matematiken skedde redan för fyrtio år sedan. Torsten Husén var tidigt engagerad i skolpolitiken och han blev internationellt känd som den förste ordföranden i IEA (The International Association for the Evaluation of Educational Achievment), som bildades 1961. Han representerade en reformpedagogisk skolsyn, det som i vardagslag kallas för flum. På senare tid har han dock ändrat åsikt i en rad frågor.

Husén skriver i sin senaste bok ”Bokslut – essäer om utbildning” om försämrade mattekunskaper hos lärarna redan på 1960-talet: ”Ämneskunskaperna, inte minst hos klasslärarkandidaterna, är bristfälliga. 1960-talets ’reform’ som innebar att man under många år fick klasslärare med en dålig ämnesbakgrund från 2-årig social linje innebar en katastrofal försämring av mellanstadielärarnas ämneskompetens. Det fanns lärarkandidater som inte ens behärskade decimalbråk!”

Husén är i boken också kritisk till den svenska skolnomenklaturans naiva tro att alla elever i högstadiet ska läsa samma kurser: ”I Sverige avskaffades nästan all uppdelning efter elevernas begåvning, skriver Husén. När han 1959 besökte ett antal High School visade det sig att flertalet skolor tillämpade nivågruppering i ämnen som matematik och språk.”

Jan Unenge beskriver i boken ”Skolmatematiken – i går, i dag, i morgon” ett experiment på 1960-talet i form av läromedelsserien ”Hej matematik”. Författarna kom från ett påkostat försök med individualiserad matematikundervisning, ”IMU-projektet”, som dragits igång i mitten av 1960-talet. Unenge skriver: ”Idén till IMU-projektet var i och för sig intressant. Man tänkte i skolan införa den typ av material som med framgång använts av korrespondensskolor som NKI och Hermods. Hermodseleverna kunde läsa i hemmet, de fick ’brev’ från skolan som var mycket utförliga och som i princip ersatte den berättande och förklarande läraren.” Projektet havererade naturligtvis. Kanske är det stor skillnad på vuxna som av egen kraft väljer en kurs och elever som ”går i skolan för att man måste”, skriver Unenge. Det är kloka ord, men skolnomenklaturan har inget minne Eller är det så att de inte har någon hjärna. Då kan man varken minnas eller tänka.

Mot slutet av 1960-talet kom sedan mängder av mycket allvarliga misstag inom matematiken som Jan Unenge beskriver. Det första stora misstaget var att man på inrådan av amerikanska experter beslöt att i stor skala införa en matematik, som skapades av den tyske matematikern Georg Cantor i slutet av 1800-talet. Införandet av mängdläran resulterade i ett tragglande med nya formler och självklarheter, medan den klassiska matematiken förföll. Den drivande kraften vid införandet av mängdläran den dåvarande utbildningsministern Olof Palme, som får ses som en huvudansvarig för katastrofen med mängdläran, skriver Unenge.

Vid slutet av 1960-talet var det dags för nästa stora katastrof. Skolnomenklaturan hade låtit sig förföras av Fred Skinners och hans behavioristiska teori. Skolorna skulle omformas till utbildningsfabriker. Dyrbara språklaboratorier byggdes i skolorna. Efter några år återstod endast skrotvärdet. I matematiken konstruerades självinstruerande häften och undervisningen i matematiken försvann helt. Matematiklärarna förvandlades till ömkliga figurer och förfallet inom matematiken tilltog.

Det fanns även andra grova misstag inom matematiken, skriver Unenge. Skolöverstyrelsen (SÖ) nedvärderade i början av 1970-talet matematiken. SÖ ansåg att en liten snuttkurs var tillräcklig grund för att undervisa i grundskolans första årskurser. Det var ett allvarligt misstag, konstaterar Unenge.

I valrörelsen 1974 konfronterades Olof Palme i ett TV-program s med uppgifter om att kunskaperna i grundskolan inte ansågs tillräckligt goda i matematik. Enligt Unenge svarade han då snabbt: ”Jag tror det är mängdlärans fel.” Vi ser här ett politikermönster som vi fått dras med sedan dess: fullskaleimplementering utan föregående utvärdering, godtyckliga politikerintrång vid värdering av pedagogik och vetenskap, oförmåga att erkänna misstag, oförmåga att utvärdera skeenden, falskhet, oärlighet, inkompetens etcetera. Det är denna olyckliga politikertradition som så djupt kommit att skada skolan.