|
|
Regeringen
har avgivit vallöftet, att Sverige ska ta fler medaljer i nästa olympiska
spel. Man har alltså tänkt sig, att de svenska deltagarna i de olympiska
spelen ska inta en plats på prispallen istället för de blygsamma
positioner man på senare år lyckats nå och som i mångas ögon snarare
utgör en plats vid skampålen. Tydligen är man också beredd att anslå
ekonomiska medel för detta. I
Sverige finns för närvarande ca 90 idrottsgymnasier, där elever som varit
framgångsrika i vitt skilda idrottsgrenar - från bågskytte till innebandy
- kan vidareutveckla sina talanger. En erhållen studieplats vid ett sådant
gymnasium medför ofta förhöjda kostnader för såväl elevens föräldrar
som samhället: Ofta krävs inackordering långt från hemorten och inköp
av erforderlig idrottsutrustning samtidigt som skolorna måste
specialutrustas och anställa specialutbildad personal. Få tycks ifrågasätta
dessa satsningar. Det
finns ett enda matematikgymnasium i Sverige. Där kan elever som tidigt
visat särartad matematisk begåvning under sin gymnasietid få stimulerande
handledning av forskare i matematik, för att på så sätt kunna
vidareutveckla sin speciella talang. Till skillnad från idrottsgymnasierna
är matematikgymnasiet ofta ifrågasatt. Ett gymnasium av detta slag anses
bidraga till elitism och skulle därmed vara ett steg tillbaka i
utvecklingen mot utplånade klassklyftor. Att
idrotten skapar en elit, anses däremot inte bidraga till några klyftor i
samhället. Ändå är det just framgångsrika idrottsmän som hyllas som hjältar
i medierna och ofta har skyhöga inkomster. Nu är det ju så, att en
idrottsman bara kan vara aktiv under några få år av sitt liv och ofta
ordnas så, att de höga inkomsterna blir beskattade i ett land, där man
har väsentligt gynnsammare skatteregler än i Sverige. Samhällets stöd
till elitidrotten ger alltså väldigt liten avkastning. Mot detta brukar
invändas, att Sverige ju får goodwill ute i världen genom sina idrottsmän.
Det är ju i sig också aningen märkligt, att det främst är personer som
inte ens brukar vara skrivna i vårt land, som bättre än andra skulle
kunna bidraga till att göra Sverige känt. Tanken
med matematikgymnasiet är, som tidigare nämnts, att ungdomar med talang för
matematik skulle ska kunna hjälpas att upprätthålla sitt intresse för ämnet
och utveckla sitt matematiska kunnande genom lämplig handledning. Målsättningen
är alltså densamma som för idrottsgymnasierna, fast det ju här är fråga
om en helt annan färdighet att stimulera. Ofta
avfärdas slentrianmässigt behovet av satsningar av den typ
matematikgymnasiet utgör, med uttryck som ”begåvningar klarar sig ju
alltid”. Det finns visserligen flera exempel på att svenska ungdomar från
vanliga gymnasieskolor hävdat sig väl, till och med i internationella
sammanhang, där det gällt att tävla med sitt matematiska kunnande. I själva
verket har dessa ungdomar så gott som alltid fått den nödvändiga hjälpen
på traven av engagerade föräldrar eller någon annan i sin nära
bekantskapskrets. Alla behöver nämligen stöd och förebilder för att
kunna utveckla sin talang, oavsett vilket område det gäller. De som inte
bereds denna möjlighet, blir helt enkelt lämnade i sticket. Den
förhärskande inställningen till teoretisk begåvning torde kunna förklaras
av ett överdrivet jämlikhetsideal. Det upplevs av många som ”finare”
att vara teoretiskt begåvad än att ha talang för någon idrott. I
bakhuvudet hos många, finns förmodligen även inställningen, att vem som
helst kan lära sig att utöva en idrott, medan det endast skulle vara några
få förunnat att bära gener som medför teoretisk begåvning. I själva
verket är det inte otroligt, att det är precis tvärtom. Framgångar i en
idrottsgren gynnas ofta av en lämplig kroppskonstitution, vilken i sin tur
till stor del är ärftligt betingad. Pedagogen Maria Montessori och den
nyligen bortgågne japanske violinpedagogen Shinichi Suzuki har å andra
sidan på övertygande sätt visat, att egentligen
alla barn kan utveckla sin teoretiska begåvning till oanade höjder och
till synes oberoende av hur föräldrarna rankats i detta sammanhang. Det väsentliga
är bara, att man, precis som när det gäller idrott, tar tillvara de år i
livet, då människan är som mest läraktig, dvs. barn och ungdomstiden. Idrotten
är till sin natur elitistisk. Det kan per definition endast finnas en världsmästare
i varje idrottsgren. Det finns knappast heller någon verksamhet här i
landet där dubbelmoralen satts i system, såsom inom idrotten: Juridisk
expertis anlitas, så att arvoden kan emottagas utan att amatörstatusen
riskeras och så att beskattning kan undvikas. Medicinsk expertis anlitas, så
att måltider omvandlas till vetenskapligt utprovad utfordring och doping
med godkända medel (tex. eget blod) kan användas. Ansökningar om svenskt
medborgarskap behandlas med högsta prioritet, om så befinns lämpligt. Den
gamla slogan som sade, att ”idrott befrämjar hälsa”, kan väl knappast
gälla längre, när det inom läkarkåren finns speciella idrottsläkare. I
samband med vissa idrottsevenemang måste tusentals poliser engageras, för
att upprätthålla ordningen. Att sedan tala om ”förbrödring” i detta
sammanhang, låter närmast ironiskt. Det
är tveksamt, huruvida ens ett svenskt beträdande av prispallen har särskilt
stor betydelse, när det gäller att sprida kännedom om vårt land runt om
i världen. Om så vore fallet, så är väl det inte till någon större
nytta i något sammanhang, ens om en svensk idrottare erövrat en
guldmedalj. Ett sådant faktum säger ju endast, att det råkade vara en
svensk som kom i mål någon hundradels sekund före den som sedan kom i mål.
Detta säger i sin tur ingenting om det som egentligen är värt att veta om
Sverige eller det man som svensk borde önska vore känt om vårt land. Dit
bör istället räknas svenska exportprodukter och svenskt kunnande inom de
områden, där man i vårt land varit framgångsrik med att lösa problem,
tex. när det gäller att värna miljön. Det
är just genom att värna om teoretisk begåvning som man banar vägen för
framgångar för svensk industri och skapar en beredskap för att ta itu med
framtida problem av olika slag. Omvänt kan man säga, att om inte teoretisk
begåvning stimuleras mer än vad som görs idag, så kommer de som faktiskt
vuxit upp i en miljö där sådan talang främjats, i framtiden att utgöra
en exklusiv elit, medan övriga bittert kommer att få uppleva ordspråket
”kunskap är makt” bli besannat. Om
vår nuvarande jämlikhetsiver i praktiken leder till detta scenario, måste
den tveklöst betecknas som missriktad.
Arne Söderqvist
Artikelförfattaren är
matematiklärare vid KTH och
undervisar
i matematik vid Södertörns högskola |
