Är oförmågan att ta in text ett fenomen som finns
på högsta lärarfacklig nivå?
I Svenska Dagbladet 2006-11-30 uttalar sig Roger Bodin, förste vice
ordförande i lärarförbundet.
”Fler prov ger i sig inte mer kunskaper och löser inte problemet med
elever som tappar i undervisningen.” Han säger vidare att lärare redan
nu är kompetenta att bedöma vilka elever som behöver extra hjälp. Det
tycker jag inte att man märkt. Det är måhända därför det individuella
programmet hela tiden sväller och dessutom har man haft en skolfilosofi
som går ut på att elevernas svårigheter ska mogna bort av sig självt.
Enligt den filosofin behövs inga speciallärare. Enligt den filosofin
behöver svaga elever ingen hjälp.
Föräldrar som är oroliga har inte haft några fakta att bygga kring när
man ställer krav. Detsamma gäller förstås seriösa lärare som ställer
krav på sin skolledning eller kommun. Tidiga centrala prov behövs
därför. Hela skolsystemet behöver stramas upp med tydliga gemensamma
nationella kunskapskrav.
Det som behövs är fler utbildade lärare, säger Bodin. Sanningen är
förstås att han inte tänker på elevernas bästa. Det är
facknomenklaturans väl och ve som är det centrala. Bodin ser nya friska
pengar klinga i lärarförbundets kassa och möjligen en ännu mer absurd
överbetalning i det egna fallet.
Frågan är berättigad. Lärarförbundets vice ordförande förklarar att
nationella prov i åk 3 inte är till någon hjälp för att hitta elever som
halkat efter. Våra lärare är kompetenta nog för att hitta dessa elever
utan prov, meddelar han. Ett intressant meddelande med tanke på
Högskoleverkets rapport om de dåliga lärarutbildningarna, vilka funnits
under många år.
Dåliga lärarutbildningar slår inte igenom i skolans värld enligt den
facklige representantens analys, eller har han inte fattat innebörden i
rapporten. Så har vi fått ytterligare ett bevis på att alliansen har ett
hästjobb att utföra, vad gäller att restaurera åratals av förstörelse,
inom inte minst det obligatoriska skolväsendet. I raseringen har
lärarfacken centralt deltagit med liv och lust. Något ansvar för detta
vill uppenbarligen inte lärarförbundet ta. Det är en tragisk facklig
utveckling över tid som vi fått se.
Att reformera lärarutbildningarna går säkert, men
hur är det med lärarfacken?
