Rådet för skolans måluppfyllelse presenterade 2005-02-16 sin slutrapport. Rådet har haft Kjell-Olof Feldt som ordförande och bestått av Svenska Kommunförbundet och Lärarnas Samverkansråd (Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund) med uppdrag att följa, stödja och bedöma skolan och förskolans måluppfyllelse under avtalsperioden.

http://www.radet.net/


Det finns förvisso en del korrekta redogörelser för de internationella undersökningarna PISA-2003 och TIMSS-2003 liksom Skolverkets stora undersökning NU-03, men bristerna är påtagliga. Många av de intressantaste frågeställningarna utelämnas eller döljs på traditionellt sätt via nyspråk.

Betygen som statistikgrund

När Skolverket kom med sin ekonometriska rapport, som visade att pedagogiska kunskaper är kontraproduktiva, blev det ett väldigt liv på lärarfacken. Det går inte att bygga undersökningar på betygsstatistik hävdade man då. Betygen var otillförlitliga trumpetade man ut och hävdade att det finns en omfattande betygsinflation. Nu deltar man som part i Rådet för skolans måluppfyllelse, som just använder betygsstatistik i viktiga resonemang. Med hjälp av betygsstatistik hävdar man på sidan 56 att skolans försämringar kom under 1990-talet och hejdats under de senare tid. Det kan lika väl handla om sänkta krav och betygsinflation.

Det skedda visar på lärarförbundens dubbelmoral och den otäcka trenden att påverka forskning och myndigheter om inte resultaten blir de önskade. Det är en hållning som sänker förtroendet för lärarfacken och tilltron till läraryrket påverkas också negativt.

Pedagogikens ställning

En fråga som är helt utlämnad är den pedagogiska disciplinens dominans över lärarhögskolorna. Det är en dominans man haft i flera decennier, dvs under hela den period som den svenska skolans resultat sjunkit. Det tyder på att pedagogiken inte förmår leverera rätt metoder till skolan.

I själva verket verkar pedagogiken bara kommit till stadiet med brainstorming. Det är endast en massa ostrukturerade idéer. Dewey tycker si och Piaget tycker så och några andra har andra synpunkter och ingen har tagit reda på vad som är bra och vad som fungerar eller inte. Självklart har detta varit en mycket lönsam hållning för mängder av fackpedagoger, författare och föreläsare. För svensk skola och svenskt samhälle har det dock inneburit en ekonomisk katastrof, vilket jag återkommer till.

Allvarligt är också att en byråkratisk skolnomenklatura har tagit ställning i en vetenskaplig diskussion. Man har ensidigt tagit ställning för den progressiva pedagogiken mot andra pedagogiska riktningar. Det innebar att även denna nomenklatura saknade intresse för utvärderingar och för sanningen. När Skolverkets ekonometriska rapport från 2005-01-24 visade att pedagogiska kunskaper (= progressiv pedagogik) är kontraproduktiv var det många ömma tår som blev trampade på. Man kunde inte tolerera att sanningen kom fram.

För lärarutbildningen har pedagogikens inflytande blivit förödande. Makaber är beslutet att didaktik och metodik ska lyftas ut från lärarutbildningen centralt till praktiken(vfun). Vanliga lärare ska nu undervisa lärarkandidater i didaktik och metodik under deras praktik. Det är samma märkliga inställning som i skolan i övrigt att lärarna ska dra sig allt mer tillbaka och att eleverna ska lära sig själv eller lära varandra. Man frågar sig till slut varför lärare och lärarutbildare ska finnas om den här utvecklingen ska fortsätta? De tenderar bara att bli en parasitär svulst på samhällskroppen.

Ordning och reda

Rapportens författare tvingas nu erkänna att lärarna är stressade och att oron är i klasserna är för hög på många håll. Man erkänner på sidan 40 att ”bristande arbetsro blir ett hinder för effektivt lärande”. Ändå förmår man inte ställa krav på arbetsmiljön t ex att lärarna ska få ökade befogenheter att hålla ordning. Det förstärker misstanken att oron i skolan är något som föredras av skolnomenklaturan för att slå sönder lärarnas undervisning och bereda marken för den progressiva pedagogiken. De enorma kostnader detta förorsakar folkhushållet tar man ingen hänsyn till.

Stressen i skolan

På sidan 40-41 sägs att eleverna upplever stress i skolan. En intressant hypotes att undersöka är huruvida detta hänger samman med den progressiva pedagogiken. När eleverna tvingas till allt mer individuellt arbete och tillgången till lärare vid individualiserat arbetssätt blir allt mer begränsat, kan lätt stress uppstå. Stress uppstår när eleverna inte får förklaringar och när de tvingas sitta och vänta på läraren. Skolverket har efter NU-03 pekat på att ökningen av elevernas individuella arbete kan vara en huvudorsak till skolans tillkortakommanden. Den frågeställningen utelämnas i rådets rapport. Det är ett synnerligen falskt och ohederligt spel som spelas.

På sidan 42 konstaterar man att ”sjukfrånvaron för lärare har ökat starkt sedan 1995”. Även denna ökade frånvaro torde bero på den progressiva pedagogiken och dess misslyckande, men en sådan diskussion saknas givetvis.

På sidan 42-44 behandlas kränkande behandling mellan elever och lärare som kränker elever. Däremot utelämnas elevers övergrepp mot lärare. Det är ett synnerligen oärligt agerande. Speciellt uppseendeväckande är det naturligtvis att lärarnas egna organisationer är med och mörklägger övergrepp mot de egna medlemmarna. Det är obegripligt att inte lärarfacken står upp för lärarna och försöker skydda de egna medlemmarna.

Elevens ansvar

Den progressiva pedagogiken har förespråkat att lärarna ska träda tillbaka. Till vad kan man fråga sig och behövs då lärare över huvud taget? Eleverna ska själva ta ansvar för sina studier har det hetat. Nu tvingas man erkänna på sidan 53 att ”ansvaret för det egna lärandet kan också medföra att vissa elever blir villrådiga och det blir därför kontraproduktivt för lärandet”.

Höga eller låga förväntningar på eleverna

Man har nu uppfattat att det finns en forskning om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. På sidan 72 skriver man om vikten av höga positiva förväntningar på eleverna. Den svenska skolan har dock knappast höga förväntningar på eleverna. På sidan 54 skriver man om skolår nio att ”en fjärdedel av eleverna tycker att de fått jobba med för många lätta arbetsuppgifter i matematik”.

Höga förväntningar på alla elever är knappast förenligt med den progressiva pedagogiken. Man har ju infört hastighetsindividualisering för att införa lägre förväntningar på de svaga eleverna. Många elever har efter nio år endast hunnit till mellanstadiets matematik. Den progressiva pedagogiken är snäll mot de svaga eleverna och ställer inte krav. Vill inte eleven anstränga sig så behöver han inte numera. Rådet sitter på två stolar mellan forskningen om vad som karaktäriserar bra skolor och den progressiva pedagogiken och kan tydligen inte bestämma sig.

Experimentet utan timplan i skolan

Trots att den statliga timplanen är i stort sett det enda styrmedel som fortfarande håller ihop en nationell skola så vill rådet nu tydligen avveckla den. Det sker med en grumlig och ohederlig argumentation. Man skriver på sidan 57 om förbättrade studieresultat, men man mena förstås betyg och de har ju bristande jämförbarhet. När man talar om förbättrade resultat handlar det om att resurser tagits från andra ämnen för att koncentreras på de tre kärnämnena. Skolan utan timplan tenderar att bli en treämnesskola. Det är ett resultat av den progressiva pedagogikens misslyckande. Det är oärligt och det är orätt mot eleverna, som behöver alla ämnen i skolan. Det blir ökade svårigheter att upprätta värdegrunden om inte eleverna får studera alla ämnen.

Den progressiva pedagogikens extra kostnader

Rådet har beräknat merkostnaderna för den progressiva pedagogiken och dess individualisering och differentierade kravnivå. Tio procent av eleverna har inte tillräckliga kunskaper från grundskolan och placeras i det individuella programmet. Individuella programmet är i princip ett försök att ge grundskolekompetens. Kostnaden per elev i det individuella programmet beräknas 140.000 kronor. Den totala kostnaden blir enligt rådet 1,4 miljarder kronor per år. Troligen handlar det om en grov underskattning. Framtida kostnader bör medtas och då handlar det om mångdubbelt högre belopp, som dessutom ackumuleras. Det handlar om ofantliga belopp som en misslyckad progressiv pedagogik förorsakar samhället.

SLUT

 

Fler artiklar av Johnny F