I en märklig ledare i Pedagogiska magasinet angrips Inger Enkvist.

Har ledarskribenten själv satte sin fot i en svensk skola?

Ledaren i Pedagogiska magasinet i 2/2004 kommenterar Inger Enkvists senast bok ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” under rubriken ”När en nidbild av skolan upphöjs till sanning”. Det är chefredaktör Lena Fejan Ljunghill som skriver.

Ledaren angriper Enkvist för att hon skrivit att svensk skola prioriterat social kompetens på bekostnad av kunskaper. Det är sannerligen mycket märkligt. Först pratar skolnomenklaturan i decennier om att betona det sociala och sedan förnekar man allt. Det har dom inte alls sagt är de nya beskeden.

Ljunghill skriver att Enkvist sagt att skolan skulle ha släppt alla krav. Det är naturligtvis en grov och desperat lögn. Enkvist har förvisso sagt att skolan släppt på alltför många krav, men inte på alla krav.

Svensk flumskola har i decennier försörjt allsköns uppkomlingar oduglingar, struntpratare och psykopater. Självklart är det störande att Enkvist har anlitat medförfattare med gedigna akademiska meriter. Discipliner som har att göra med elevernas hälsa att göra har inget med skolan att göra, hävdar Ljunghill. Det är en helt otrolig ståndpunkt.

Logiken i Ljunghills artikel är helt undermålig. En professor emeritus i geriatrisk neuropsykiatri påpekar ”att det i vissa klasser råder sådan brist på ordning att lektioner knappast eller inte alls kan genomföras” och från detta drar slutsatsen att eleverna kan ”skadas fysiskt och psykiskt”. Ljunghill tycker tydligen att detta är så absurt att det inte behöver kommenteras.

Det här påminner mig om artikeln i DN om psykopater i chefsposition, som är socialt skickliga men som helt saknar empatisk förmåga. Nomenklaturan är inte orolig för elevernas hälsa, men däremot är de säkert oroliga för sin egen förmåga att försörja sig på överbetalda tjänster.

Helt otroligt är också att Ljunghill förkastar en vetenskaplig undersökning av Färila skola, som arbetar helt individuellt med mycket datorstöd. Hon tror mer på personalen och på KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskap och kompetens). Man erkänner i alla fall att skolan brottades med stora problem. Ljunghills inställning är otrolig. Hon tror mer på dem som kämpar för sin egen försörjning och struntar som vanligt helt i eleverna. Nomenklaturans empatiska förmåga är obefintlig.

Ljunghill påstår att den nya lärarutbildningen innebär en kvalitetshöjning för samtliga lärarkategorier. Inte ett ord om det förfall som drabbat lärarutbildningarna. En praktik(VFU) som fungerar otroligt dåligt och där man inte får pröva på den egna tänkta nivån. Alla problem förtigs som den undermåliga arbetstakten, bristfälliga examinationsformer och bristande konkretisering i utbildningen.

Från lärarhögskolan i Stockholm, där Ylva Johansson är styrelseordförande, kommer skräckrapporter om slapp arbetstakt, om elever som examinerar sig själva och där alla elever godkänns. Tioveckorskurser klaras med en veckas arbete. 1-7-lärare får inte veta hur de ska lära små barn att läsa och detsamma gäller för övrigt specialpedagogerna.

Ljunghill insinuerar att Enkvist och hennes medförfattare inte har satt sin fot i en svensk skola på femtio år. Det är en fräck och oförskämd insinuation. En sak är i alla fall helt klar, nämligen att Enkvist och hennes medförfattare har gedigna akademiska meriter.

Den fråga man bör ställa sig är när Ljunghill själv satte sin fot i en svensk skola. Detsamma kan man fråga sig om hela den nomenklatura som styr svensk skola. Det gäller folk på departement och Skolverket. Det gäller allsköns fackpedagoger på lärarhögskolorna. Det gäller allt fler skolledare som ofta saknar skolerfarenhet eller också kommer de från dagis och lågstadium och ska bestämma i frågor som de inte begriper. Slående är också att gedigna akademiska meriter ofta saknas. Skolflummets fortsatta försörjning bygger på att de omger sig med okunniga struntpratare av samma sort.

Tänk om dessa debattörer i stället tillägnade sig mer kvalificerade internationella undersökningar och utvärderingar som görs inom till exempel OECD med flera instanser, skriver Ljunghill. Det har vi på Skoldebatt i varje fall gjort.

Vi har här på Skoldebatt studerat internationella rapporter som TIMSS, PISA och PIRLS. Vi är inte imponerade över de resultat som svensk skola visar upp och man sjunker hela tiden neråt i sammanställningar. Jag har själv läst både Skolverkets sammanställningar och originaltexterna och jag har i ett flertal fall visat hur Skolverket i sina sammanställningar förvanskar och utelämnar för den svenska skolnomenklaturan besvärande fakta. Man trixar också med länkar, så att länkar till besvärande kapitel saknas på verkets hemsida. Det är skrämmande att se hur skolnomenklaturan till och med förvanskar och undanhåller vetenskapliga fakta för att kunna få behålla

Länken till ledaren i Pedagogiska magasinet i 2/2004:

http://www.pedagogiskamagasinet.net/main.asp?ArticleID=34486&CategoryID
=3648&ArticleOutputTemplateID=94&ArticleStateID=2&ParentID=&MenuItemID=&MenuItemID2=

 

 


Fler artiklar av Johnny F