|
I en märklig ledare i Pedagogiska magasinet angrips Inger Enkvist.
Har ledarskribenten själv satte sin fot i en svensk skola?
Ledaren i Pedagogiska magasinet i 2/2004 kommenterar Inger
Enkvists senast bok ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” under rubriken ”När en
nidbild av skolan upphöjs till sanning”. Det är chefredaktör Lena Fejan
Ljunghill som skriver.
Ledaren angriper Enkvist för att hon skrivit att svensk skola prioriterat social
kompetens på bekostnad av kunskaper. Det är sannerligen mycket märkligt. Först
pratar skolnomenklaturan i decennier om att betona det sociala och sedan
förnekar man allt. Det har dom inte alls sagt är de nya beskeden.
Ljunghill skriver att Enkvist sagt att skolan skulle ha släppt alla krav. Det är
naturligtvis en grov och desperat lögn. Enkvist har förvisso sagt att skolan
släppt på alltför många krav, men inte på alla krav.
Svensk flumskola har i decennier försörjt allsköns uppkomlingar oduglingar,
struntpratare och psykopater. Självklart är det störande att Enkvist har anlitat
medförfattare med gedigna akademiska meriter. Discipliner som har att göra med
elevernas hälsa att göra har inget med skolan att göra, hävdar Ljunghill. Det är
en helt otrolig ståndpunkt.
Logiken i Ljunghills artikel är helt undermålig. En professor emeritus i
geriatrisk neuropsykiatri påpekar ”att det i vissa klasser råder sådan brist på
ordning att lektioner knappast eller inte alls kan genomföras” och från detta
drar slutsatsen att eleverna kan ”skadas fysiskt och psykiskt”. Ljunghill tycker
tydligen att detta är så absurt att det inte behöver kommenteras.
Det här påminner mig om artikeln i DN om psykopater i chefsposition, som är
socialt skickliga men som helt saknar empatisk förmåga. Nomenklaturan är inte
orolig för elevernas hälsa, men däremot är de säkert oroliga för sin egen
förmåga att försörja sig på överbetalda tjänster.
Helt otroligt är också att Ljunghill förkastar en vetenskaplig undersökning av
Färila skola, som arbetar helt individuellt med mycket datorstöd. Hon tror mer
på personalen och på KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskap och kompetens). Man
erkänner i alla fall att skolan brottades med stora problem. Ljunghills
inställning är otrolig. Hon tror mer på dem som kämpar för sin egen försörjning
och struntar som vanligt helt i eleverna. Nomenklaturans empatiska förmåga är
obefintlig.
Ljunghill påstår att den nya lärarutbildningen innebär en kvalitetshöjning för
samtliga lärarkategorier. Inte ett ord om det förfall som drabbat
lärarutbildningarna. En praktik(VFU) som fungerar otroligt dåligt och där man
inte får pröva på den egna tänkta nivån. Alla problem förtigs som den
undermåliga arbetstakten, bristfälliga examinationsformer och bristande
konkretisering i utbildningen.
Från lärarhögskolan i Stockholm, där Ylva Johansson är styrelseordförande,
kommer skräckrapporter om slapp arbetstakt, om elever som examinerar sig själva
och där alla elever godkänns. Tioveckorskurser klaras med en veckas arbete.
1-7-lärare får inte veta hur de ska lära små barn att läsa och detsamma gäller
för övrigt specialpedagogerna.
Ljunghill insinuerar att Enkvist och hennes medförfattare inte har satt sin fot
i en svensk skola på femtio år. Det är en fräck och oförskämd insinuation. En
sak är i alla fall helt klar, nämligen att Enkvist och hennes medförfattare har
gedigna akademiska meriter.
Den fråga man bör ställa sig är när Ljunghill själv satte sin fot i en svensk
skola. Detsamma kan man fråga sig om hela den nomenklatura som styr svensk
skola. Det gäller folk på departement och Skolverket. Det gäller allsköns
fackpedagoger på lärarhögskolorna. Det gäller allt fler skolledare som ofta
saknar skolerfarenhet eller också kommer de från dagis och lågstadium och ska
bestämma i frågor som de inte begriper. Slående är också att gedigna akademiska
meriter ofta saknas. Skolflummets fortsatta försörjning bygger på att de omger
sig med okunniga struntpratare av samma sort.
Tänk om dessa debattörer i stället tillägnade sig mer kvalificerade
internationella undersökningar och utvärderingar som görs inom till exempel OECD
med flera instanser, skriver Ljunghill. Det har vi på Skoldebatt i varje fall
gjort.
Vi har här på Skoldebatt studerat internationella rapporter som TIMSS, PISA och
PIRLS. Vi är inte imponerade över de resultat som svensk skola visar upp och man
sjunker hela tiden neråt i sammanställningar. Jag har själv läst både
Skolverkets sammanställningar och originaltexterna och jag har i ett flertal
fall visat hur Skolverket i sina sammanställningar förvanskar och utelämnar för
den svenska skolnomenklaturan besvärande fakta. Man trixar också med länkar, så
att länkar till besvärande kapitel saknas på verkets hemsida. Det är skrämmande
att se hur skolnomenklaturan till och med förvanskar och undanhåller
vetenskapliga fakta för att kunna få behålla
Länken till ledaren i Pedagogiska magasinet i 2/2004:
http://www.pedagogiskamagasinet.net/main.asp?ArticleID=34486&CategoryID
=3648&ArticleOutputTemplateID=94&ArticleStateID=2&ParentID=&MenuItemID=&MenuItemID2=