web hosting short URLs photo sharing

Nils-Erik Nilssons bok ”Elevforskning i grundskolan”.

Skolans problem kan spåras till progressiva ideologier, som påstods göra allting för lätt för barnen och avlägsnade alla intellektuella krav från läsämnena.

Jag har läst Nils-Erik Nilssons bok utgiven på Studentlitteratur 2004 ”Elevforskning i grundskolan”. Boken bygger på hans doktorsavhandling i samma ämne. Nilsson använder ordet forskning därför att många lärare gör så. Han konstaterar dock att ordet forskning inte är adekvat här. Man kan knappast hävda att eleverna producerar ny kunskap konstaterar han.

I kapitel två görs en tillbaka blick på folkskolan sedan 1842 och grundskolan sedan 1962. Det är det vanliga negativa tugget om att den gamla skolan endast reproducerade sina färdiga fakta och färdiga faktaurval. Skolan ses som ett instrument för politisk kontroll, vilket är aningen ensidigt och riskerar att reducera den folkbildningsgärning som folkskolan innebar. Åke Isling 1980 såg folkskolan som ett instrument för kontroll från kyrka och stat. Ulf P Lundgren 1989 såg klassundersvisningen som ett sätt att utöva social kontroll. James V Wertsch 1998 menade att lärarnas kontrollfrågor är avsedda att upprätthålla den hierarkiska strukturen.

Det osmakliga nedsvärtande av den gamla folkskolan, som gjorde Sverige till ett av världens mest välutbildade länder och som skänkt landet mängde av framgångsrika uppfinnare och vetenskapsmän, är synnerligen motbjudande. Skolflummets vilja att nedsvärta hela folkskoleperioden, att reducera folkbildningsinsatsen, dess avsaknad på fokus på elevernas kunskapsinhämtande och dess nedvärderande av de lärare som vill följa upp elevernas kunskaper kan i och för sig inte komma som en överraskning för någon.

Många har granskat den gamla pedagogiken. Den har fått nya namn med negativ klang som katederundervisning eller frontalpedagogik. Dess för- och nackdelar har granskats, men tyngdpunkten ligger oftast på det negativa. Det är då lätt att tro att ny pedagogik skulle vara bättre. Åtminstone är det lätt att tro det innan motsvarande undersökning gjorts av den nya pedagogiken. Det är därför intressant att läsa Nilssons bok för här granskas elevforskningen ner i minsta detalj.

Några läsare tror kanske att jag endast är för traditionell undervisning och motståndare till grupparbeten och temaarbeten. Det stämmer inte. Jag är anhängare av en mångfacetterad pedagogik och motståndare till ensidig pedagogik. Däremot är jag motståndare till att nya metoder införs i stor skala införs utan att ordentligt utvärderas först. Dessutom har jag svårt att se vitsen med att en ensidig gammaldags pedagogik ersätts med en ny ensidig pedagogik. Det blir lika torftigt eller snarast ännu värre, därför att den gamla pedagogiken i sig innehöll många olika element.

När man läser de första kapitlen i boken kan man undra vad det är för bok, men man får ändå som författare vara försiktiga när man beaktar den åsiktsdiktatur som skolnomenklaturan och fackpedagogerna på lärarhögskolorna skapat. Nya åsikter måste smygas in med list. Så har ju också Nils-Erik Nilsson uppmärksammats i Skolvärlden.

En form av individualisering som Nilsson tar starkt avstånd från redan i inledningen av sin bok är undervisningsteknologin, där undervisningsstoftet bryts ner i små delar och där eleverna arbetar individuellt. Exempel på detta var under sjuttiotalet språklaboratorierna och de självinstruerande häftena i matematik. Nilsson avslöjar i sin bok Svenska Arbetsgivareföreningens destruktiva roll i skolpolitiken. Man hade 1992 skapat ”Institutet för en individanpassad skola”. Institutet pläderade för undervisningsteknologin med extrem individualisering. Institutet hann ha kurser för drygt ett tusen skolledare och mer än tio tusen lärare innan verksamheten avklingade. Det skedde efter en utvärdering av Skolverket 1996, där man fördömde institutets verksamhet som extrem och oförenlig med gällande läroplaner.

Den gamla skolan beskylls för att bara reproducera ett på förhand fastställt lärostoff. Det låter ju allvarligt och negativt. Men nog kan det vara dags att här ställa några frågor
- Förmår elevforskningen på ett bättre sätt lyfta sig från reproducerandets nivå?
- Hur påverkar elevers imitation deras kunskapsinhämtande?
- Är det över huvud taget lämpligt att ifrågasätta elevers reproducerande?

En lärare som startade den elevforskning som Nilsson studerat menade att hon själv fick lära sig en massa årtal och regentlängder, men att hon inte förstått något av skeendena. Förväntningarna var alltså högt ställda på elevforskningen. Eleverna skulle komma bort från reproducerandet av kunskaper, de skulle få ökad grad av förståelse och de skulle kunna formulera sig självständigt. Det är viktigt att minnas dessa höga målsättningar när vi till slut tittar på resultatet av elevforskningen.

Det slår mig, att när jag nu ska skriva kommentarer till Nils-Erik Nilssons bok ”Elevforskning i grundskolan”, att det jag gör är ju väldigt likt det högstadieeleverna gör när de forskar. Visserligen är jag mer inläst på mitt ämne än eleverna brukar vara.

Nilssons material kommer från Inlandsskolan, som är ett fingerat namn. Elevforskningen startade på några lärares initiativ och pågick en heldag i veckan. Efter en tid sa eleverna att de tyckte det var för jobbigt, så man ändrade till två halvdagar i veckan i stället.

Lämpliga frågeställningar vid elevforskning eller temaarbeten är
- Har eleverna samma mål som lärarna eller har de andra mål?
- Räcker lärarnas tid för alla elever?
- Hur går det med stoffurval och elevernas lärande?

När man tittar på elevernas arbeten behöver man en modell. Nilsson har valt Ervin Goffmans (1981), som har tre rollbegrep animator, author och principal. Vid animator kopierar man i stort sett texten. Vid author skriver man själv, men man är följsam mot texten. Vid principal formulerar man sig på egen hand oberoende av texten. De två första rollbegreppen, animator och author är olika former av reproduktion och vi minns ju fortfarande att elevforskningen infördes för att man skulle komma bort från reproduktionen.

Det jag gjorde nu är då en form av author. Det är en närmast en underkategori till author som Nilsson kallar för sammanfattning. När man starkt drar samman texten tvingas man omformulera den.

Nilsson följde två elever i årskurs som hade gjort en ambitiös redogörelse för andra världskriget och verkligen försökt formulera sig på egen hand. Nilsson konstaterar att det var i det närmaste ogörligt att eleverna skulle kunna formulera egna ståndpunkter. Lärarinnans förhoppning att eleverna skulle komma bort från reproducerandet och få ökad grad av förståelse grusades åtminstone i detta fall.

Det jag gjorde nu var också en form av author. Mitt tilltag att jämföra två motstridiga textavsnitt borde kunna räknas som principal. I själva verket är en mogen facklitterär bok en blandning från samtliga tre rollbegrepp animator, author och principal.

Det tycks kanske som att jag driver med Nilsson och hans bok. Så är absolut inte fallet. Däremot kan ett löjets skimmer skapas över olika pedagogiska metoder då de granskas ingående. Detta har under lång tid drabbat den traditionella undervisningen.

Lärarna i projektet konstaterar att man försöker föra källkritiska diskussioner med eleverna under arbetets gång, men att tiden inte räcker till. Man tror inte att eleverna lär sig så mycket när eleverna skriver av. Nilsson konstaterar också att elevernas mål inte alltid är de samma som lärarnas.

Hur gick det då för eleverna? Ja, väldigt blandat förstås. Några lyckas mycket bra, medan andra har stora svårigheter. De flesta av elevtexterna har så stora svårigheter att det är tveksamt om de ens lyckats reproducera budskapet i ursprungstexterna.

Slutsatsen Nilsson drar är att man inte lyckats med sitt huvudmål att komma bort från det reproduktiva faktainhämtandet. Reproduktionen har bara bytt skepnad. Elever väljer numera ofta kunskapsinnehåll själva och fäster själva på papper, men det är fortfarande bara reproduktion och inte förståelse.

En fråga som borde ställas är förstås hur barn lär sig. Är det t ex för tidigt att arbeta med PBI (problembaserad inlärning) på högstadiet? Hur ska man förhålla sig till repetition och imitation?

Vygotskijs uppvärderade imitationen

Nilsson diskuterar hur den sovjetiske pedagogiske nyutvecklaren Vygotskijs teori om den närmast utvecklingszonen uppvärderade imitationens betydelse för lärandet. Imitationen är inte skadlig, den är inte onyttig, den är helt enkelt nödvändig. Nilsson skriver att forskare i efterhand har provat Vygotskijs teori i forskningsstudier och funnit den vara bekräftad.

Det viktiga för Vygotskij är inte barnets aktuella läge, utan vilken nivå barnet har möjlighet att nå under den närmaste tiden. Det är det som Vygotskij benämner ”den närmast utvecklingszonen”. Barnets uppgifter ska vara lagom svåra. Barnen använder sig därmed av kommunikation och imitation för att nå en högre nivå. Genom imitation kan barnen utföra betydligt svårare saker än de skulle kunna utföra på egen hand.

Slutsatsen blir att Inlandsskolans utgångspunkter är dubbelt felaktiga. Man försökte komma bort från elevers reproduktion, men man hamnade bara i en ny reproduktion. Man försökte få bort elevers reproduktion, men det målet borde aldrig ha ställts upp. Elevers reproducerande är det viktigaste instrumentet eleverna har för att gå vidare inom sin utvecklingszon.

I svensk skola saknas helt förståelse för olika elevåldrars olika utvecklingszoner. I lärarutbildningen utbildar man helt generellt och kan ge lärarbehörighet för hela tolv årsklasser. Den konkreta förståelsen för en viss ålderskategori saknas.

Undervisning bör ske i kollektiva former

Nilsson ifrågasätter individualisering som kännetecknas av ensamarbete. Han ifrågasätter om det sker någon kunskapsutveckling alls i sådana sammanhang. Det är nödvändigt att ha dialogiska klassrum skriver Nilsson. En klass bör arbeta med gemensamma teman. Det är så man kan skapa dialogiska klassrum.

”Om läraren i klasser med många elever ska kunna verka i den närmaste utvecklingszonen är det nödvändigt att undervisningen i hög grad bedrivs i kollektiva former. Det är då man kan formulera frågor och problem gemensamt, det är i sådana situationer olika stämmor kan brytas mot varandra och stimulera elevernas tänkande och språkliga utveckling.”

Slutsatsen är att den individualisering och ensamarbete som är flumpedagogikens mantra endast får till effekt att det hämmar elevernas utveckling.

De gamla undervisningsformerna bestod huvudsakligen av föreläsning och klassamtal. Nilsson vill nu att elevarbetena ska inriktas på gemensamma teman, så att man kan ha diskussioner och samtal tillsammans. Det skulle ge eleverna bättre möjlighet att utvecklas i sin egen utvecklingszon.

Det grundläggande i den progressiva pedagogiken är att man ska utgå från elevernas intressen. I denna form av pedagogik är elevens egen motivation det viktigaste. Det troligaste är att Nilssons förslag strider mot själva grunderna i den progressiva pedagogiken och därmed är oförenlig med denna

En av de viktigaste frågorna som boken ”Elevforskning i grundskolan” ställer är hur Nilsson värderar den progressiva pedagogiken. Det finns anledning att ifrågasätta Nilssons skrivningar i boken ”Elevforskning i grundskolan”. Det är förvisso positivt om en bok väcker frågor och debatt.

Först berättar Nilsson att även den senaste läroplanen Lpo 94 innehåller att skolan ska föra över kulturarvet till eleverna. Nilsson hänvisar till Carlgren & Marton (2000) som menar att det finns två alternativ. I den traditionella förmedlingspedagogiken händer det att ”kulturarvet hälls över nästa generation”. Det andra alternativet är att eleverna själv väljer vad man ska undersöka. Carlgren & Marton menar att det blir risk för ett ”botaniserande i blindo”.

Nilsson ifrågasätter om den progressiva pedagogiken står för ett planlöst botaniserande, detta trots att det studerade arbetslaget hade uppmanat eleverna att tänka bort skolämnen när de skulle välja ämnen. Han skriver också att några väljer udda ämnen som t ex popgruppen Iron Maiden, men att flertalet arbeten har en förankring i något skolämne. Det här är en värderingsfråga. Ska man vara nöjd om en majoritet arbetar med skolfrågor? Har inte skolan ett ansvar för samtliga elever?

Nilsson ger sken av att den progressiva pedagogiken är förenlig med ambitionen att ha gemensamma teman. Detta är förmodligen inte möjligt. Den pedagogiken bygger på att varje elev själv väljer utifrån sitt intresse. Den progressiva pedagogiken var först inte intresserad av metod, säger Nilsson. Även det påståendet är synnerligen tveksamt.

Gunilla Lindqvist skriver i boken ”Vygotskij och skolan” på sidan 76: ”Enligt Dewey är det barnets egen verksamhet som organiserar ämnena. Det sker i olika former av temaarbeten och projekt. När barnet blir ca 12 år kan ämnesundervisningen gälla.” Det sista att eleverna i motsvarande svenska högstadiet kan eller bör arbeta ämnesinriktat enligt Dewey, har Nilsson uppenbarligen missat.

Det är utan tvekan så att reformpedagogiken säger sig utgå från barnets egna önskningar och intressen. Utan den utgångspunkten rasar den progressiva pedagogiken, som egentligen bara är gammal antiintellektuell skåpmat. Risken blir att eleverna bara ödslar en massa tid på faktainsamling. Metoden med projektarbetet som arbetsform är ytterst tidsödande. Arbetsprocessen i de problembaserade kursplanerna innehåller enligt Gunilla Lindqvists nyss nämnda bok sju steg. Avsikten med skolgången blir en övning i en metod snarare än i att skaffa sig kunskaper.

Enligt kognitionsforskningen lär sig olika elever på olika sätt. Det ska man ta hänsyn till, men ofta tar man ingen hänsyn till att många elever lär sig bäst genom att lyssna på läraren.

John Dewey(1859–1952) var en föregångare i den progressiva pedagogiken. Han ville att elevens lärande ska utgå från dennes egna erfarenheter. Hela skolan skulle vara praktisk och jordnära. Man får intrycket att syftet var att utbilda hantverkare och industriarbetare. Det är för övrigt samma utgångspunkt som den sydafrikanska apartheidregimen hade för de svartas skolgång. William Kilpatrick (1871-1965), en kollega till John Dewey inom den progressiva pedagogiken, populariserade projektmetoden, ”arbetsområden” och ”teman”.

Till slut kunde den progressiva pedagogiken avslöjas i USA. När förfallet och fördumningen avslöjades i USAs skolsystem på 1950-talet fick den ”progressiva” pedagogiken, John Dewey och William Kilpatrick hela skulden. Christopher Lasch skriver i boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” om USAs skolproblem: ”På 1950-talet spårades alla problem till progressiva ideologier, som påstods göra allting för lätt för barnen och avlägsnade alla intellektuella krav från läsämnena.”

SLUT