web hosting short URLs photo sharing

Skolans målstyrning

Många gånger hänvisas till skolans målstyrning på ett sätt som om det vore någonting för alltid givet, eller att systemet med målstyrning skulle vara utan problem. Ibland skymtar också i debatten en oförmåga att skilja på mål och medel. Förändring eller skolutveckling om man så vill kan aldrig vara vare sig ett självändamål eller ett mål. Däremot skulle det, åtminstone rent teoretiskt, kunna vara ett medel för att uppnå ett mål. Ett sådant övergripande mål bör förstås vara att skolan blir bättre, att eleverna lär sig mer och att andelen elever som misslyckas minskar. Helst ska förstås ingen elev behöva misslyckas. En intressant fråga är förstås vad som händer i en målstyrd skola om inte målen uppfylls. Många gånger tycks ingenting hända. Det för mig över till parallellen att det numera i skolan är så populärt att prata om elevens ansvar. Vad händer då om eleven inte tar sitt ansvar? Ingenting tycks vara det normala svaret. Inger Enkvist tar upp den här frågan i boken ”Feltänkt”: ”Många lärare säger dock eleverna aldrig tagit så lite ansvar som nu. Inget ansvar avkrävs eleverna. Vi har fått en ny underklass. Det handlar om elever som slagits ut i den autonoma skolan och knappt kan läsa och skriva.”

LOs skolexpert Gudmund Larsson är skeptiskt till skolans målstyrning i LO-boken "Resa i första klass" från 2001. ”Men det fungerar ännu inte, delvis därför att vi saknar kraftfulla utvärderingsinstrument och sanktionsmöjligheter, delvis också - tror vi - därför att målen blir alltför många och omfattande, men också oklara och diffusa.” Gudmund Larsson fortsätter med att skriva att skolan är ett område ”där staten dragit sig tillbaka” och ”där målstyrning blivit detsamma som munväder” och att överlastade fritidspolitiker inte har någon chans att göra ett bra jobb.

Okritisk övertro på målstyrningen

Samtidigt finner man ofta på många håll en okritisk övertro på målstyrningen som t ex i Lärarnas Riksförbinds dokument från november 2003 ”Grundskola och Gymnasieskola. Lärarnas Riksförbunds policy”. LR skriver. ”Likvärdigheten säkerställs genom skollagens krav på lärarbehörighet, målformuleringar i läroplaner och kursplaner, de nationella proven, betygskriterierna och kvalitetsredovisningar.” Likvärdigheten säkerställs genom bl a målstyrningen, skriver LR. Det är sannerligen överord. LR tycks inte göra en tydlig distinktion mellan för det första målformuleringarna i sig, för det andra kontrollen av måluppfyllelsen och för det tredje åtgärder vid bristande måluppfyllelse.

Den svenska skolan var tidigare relativt centraliserad. Nu har vi fått en mer decentraliserad modell. Rent organisatoriskt kan man säga att den centrala nivån har delegerat det ansvaret till kommuner, skolor, lärare etcetera. Som all annan delegation bör eller borde delegeringen anses som villkorad beroende om resultaten blir de förväntade eller inte. Målstyrningen blir då eller borde bli medlet att kontrollera måluppfyllelsen. Så länge måluppfyllelsen är god eller bättre än väntad är det naturligaste att delegationen får fortsätta. I ett läge när måluppfyllelsen är dålig bör delegationen ifrågasättas eller så måste fler kontrollpunkter och kontrollinstanser införas i systemet.

Det dominerande i skoldebatten har varit att skolans regelverk har varit ett hinder för skolans utveckling. Låt oss då se hur man resonerar i andra system. Vi kan t ex ta börsen och regelverken för aktiebolagen. Där har man rapporter varje kvartal. I grundskolan har man sju betygsfria år, för att ge pedagogisk frihet som man säger. Tänk om man gav aktiebolagen sju år utan att behöva komma med ekonomisk redovisning.

Behovet av en mycket starkare styrning av skolan

Visst finns kritik mot bolagens frekventa rapporterande. Det pratas om kortsiktighet och om kvartalskapitalism. Ingen har dock förslagit att kvartalsrapporteringen ska upphöra. Kritiken har snarare gällt hur kvartalsredovisningen tolkats av marknaden. Det behövs helt enkelt stark kontroll över bolagen. När det gäller skolan och betygen har man valt en annan väg. Kritiken har där lett till att barnet kastats ut med badvattnet. Skolorna har getts stor frihet och samhällets kontroll över skolorna har blivit obefintlig. Likaledes har kontrollen av de enskilda elevernas kunskaper blivit synnerligen bristfällig.

Det märkliga i skolans värld är att kontrollsystemen ofta anses som negativa. Visserligen påverkas skolans värld ännu så länge bara i begränsad omfattning av en privatkapitalistisk girighet, men det finns förstås andra former av mänsklig svaghet. Verksamheten kan vara ineffektivt organiserad, med en övertro på individualisering. Det kan handla om lättja hos både lärare och elever. Det kan finnas ett bristande ansvarstagande hos beslutsfattare. Nödvändiga beslut kanske inte fattas i tid. Hos kommunerna finns ett ekonomiskt motiv som kan göra att många elever inte får hjälp i tid. Så nog finns behov av en mycket starkare styrning av skolan än i dag.

I nästa avsnitt ska jag granska vad Läroplanskommittén (SOU 1992:94) skriver om målstyrningen.

Läroplanskommittén (SOU1992:94) försöker på drygt fyra sidor förklara vad målstyrningen går ut på. Det är förhållandevis lite substans i det som skrivs. Först noteras att liknande reformer skett i andra länder. Länder med stark centraliserat skolsystem har gått i decentraliserad riktning. Skolan styrs då via målstyrning. I länder med mer decentraliserat skolsystem har dock utvecklingen gått i annan i och mer centralstyrd riktning. Ska det tolkas som att svensk skola vid nästa revision återgår till ett mer centraliserat system?

Grundskolan tar inget ansvar.

Idéer till den nya mål- och resultatstyrningen har hämtats från privat sektor, konstaterar man i utredningen. ”Med tiden har dock mål- och resultatstyrning av utbildning fått sin egen utformning.” I näringslivet finns många kvalitetssäkringar. Om en tillverkningsprocess kräver en bult med mutter skrivs en detaljerad specifikation. Där ingår förstås mutterns längd, hållbarhet, motstånd mot rost och naturligtvis måste bulten passa i hålet och muttern måste passa på muttern. Den här typen av kvalitetssäkringar är sällsynta i skolan. Det finns inga tydliga regler vad elever som lämnar en skola eller stadium ska kunna. I normalfallet dumpas elever utan tillräckliga kunskaper bara vidare till nästa nivå. Den fjärdedel av grundskolan som inte klarat utbildningen dumpas på gymnasiet. Grundskolan tar inget ansvar. Samma problematik finns när mellanstadieskolar dumpar elever till högstadieskolor.

När och hur ska då skolor och lärare reagera på att elever halkar efter enligt Läroplanskommittén. Låt oss se vad man skriver. ”Om eleven inte uppnått dessa kunskaper efter fem år innebär det en signal till huvudmännen att omprioritera resurser och pedagogiska insatser. Ingen elev skall behöva lämna skolan efter nio år utan grundläggande baskunskaper.” Man tycks alltså anse att avstämning ska ske först i femte klass och extra resurser sättas in först då. Man kan undra om dessa fackpedagoger är så dumma som de verkar vara, eller om de bara gynnar sin egen karriär? Huvudsekreterare i Läroplanskommittén var Ulf P Lundgren. Han blev efter utredningen generaldirektör för Skolverket.

Lågstadielärarna var tidigare gediget utbildade på sina småskollärarseminarier. I matematik hade man en mängd olika kunskapsprov. Frågan är om dessa skapades av läromedelproducenten, vars böckers kvalitet granskades av Läromedelsinspektionen, eller om det var Skolöverstyrelsen som producerade testerna? Lärarna jobbade efter en utvecklingsplan som framförallt framgick av läroböckerna. Eleverna arbetade med samma material. Det fanns betyg i tidiga årskurser och lärarna hade bra kontroll på elevernas kunskapsutveckling.
 

Räcker tiden till för allt?

Idag är situationen en helt annan. I stället för en enda kursplan ska läraren anordna ett tjugotal. I stället för ett studiematerial skaffar hon tjugo olika. I stället för ett kunskapsprov skriver hon ett tjugotal olika. Läraren får knappast tid över till eleverna. Följden blir naturligtvis sämre kunskaper hos eleverna och utbrändhet hos läraren.

Den tidigare styrningen av skolan döms ut av Läroplanskommittén. ”Resultaten kom att bli dokument som endast uttryckte mål i direkt mätbara resultat. Målen blev omfattande och praktiskt svåra att hantera. Därmed begränsade de lärarnas möjligheter att höja kvaliteten i utbildningen.” Det är i själva verket en häpnadsväckande skrivning. Styrningen skulle alltså förhindra en kvalitetshöjning. Styrningens främsta mål var ju förstås det motsatta, nämligen att förhindra en nivåsänkning. Hela Läroplanskommitténs betänkande är så intellektuell ohederlig och undermålig rakt igenom. De centrala frågeställningarna förtigs.

Slutligen beskrivs då själva målstyrningen. ”Målstyrningen har två sidor, dels en styrning av verksamheten genom just målen, dels en styrning genom uppföljning och utvärdering.” Det är i princip en felaktig bild. För att en målstyrning ska ha någon chans att fungera behövs även en tredje sida, nämligen vad som ska hända vid bristande måluppfyllelse.

Vad är då målstyrningens status mer än tio år efter Läroplanskommittén. Ulf P Lundgren var oduglig som generaldirektör, och lyckades varken utveckla den andra eller den tredje sidan. Efter det att han fått sparken har i och för sig olika statistiska system utvecklats. Just nu finns fem år i SALSA-databasens tidsserie. Den statistiska informationen har dock mycket lågt värde då skolans nationella likvärdighet inte har säkrats. Upprätthållandet av kvaliteten på kurserna har inte heller lyckats. Det sker en ständig devalvering. Inte heller har man lyckats införa fler avstämningspunkter, som t ex fler nationella prov i tidigare årskurser.

Målstyrningens tredje sida är fortfarande helt outvecklad. Elever utan tillräckliga kunskaper dumpas från skola till skola, från ett stadium till ett annat. Skolverket har fortfarande inte ens försökt utvärdera vilka pedagogiska metoder som fungerar bäst.

Johnny