web hosting short URLs photo sharing

På LRs hemsida www.lr.se under fliken Policy kunde man fram till den 29 november 2003 läsa LRs interna policy dokument och olika remissvar från LR. Ett dokument är från november 2003 med beteckningen ”Grundskola och Gymnasieskola. Lärarnas Riksförbunds policy”. Detta dokument behöver noggrant synas i sömmarna.



Modeterminologin

Det är förvånande att LR så envist hänger fast vid en modeterminologi. Så nämns t ex det livslånga lärandet. Till vilken nytta skall detta tas fram? För det första är det en ren självklarhet och för det andra riskerar det att förminska betydelsen av studier på aktuell nivå. Vad är det för viktigt med studier på mellanstadiet om man ändå har ett livslångt lärande framför sig resonerar många elever då och kanske även en del lärare. LR nämner också personlighetsutveckling som en skolans andra uppgift jämte kunskaper. Jag vill då upplysa om att de som avvisar flumpedagogiken tenderar att se personlighetsutvecklingen som ett resultat av kunskapsinhämtande. Det är en inställning som också tenderar att stärka läraryrkets auktoritet och status, men det kanske inte behagar LR?

Individualisering

Frågan är vad det är för skolsystem som LR förespråkar. Dokumentet kan tolkas hur som helst. I avsnittet om grundskolan pläderas för individuella utvecklingsplaner. Det är rimligen någonting som hör hemma i ett individualiserat arbetssätt, där varje elev har sina egna mål, sin egen ambitionsnivå och sin egen arbetstakt. Det är ett arbetssätt som inte har visat sig fungera. Frågan är varför LR pläderar för något icke fungerande?

I sin bok från hösten 2003 ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” skriver Inger Enkvist om försöket med individualisering i Färila kommun. Det är det mest avancerade försöket med individualisering med IT-stöd i den svenska grundskolan och resultaten är förfärande. Rykten går att ”över hälften av försöksskolans elever i nionde klass blivit underkända på läsförståelsedelen av det nationella provet i svenska”. Enkvist citerar Lars Naeslund som gjort en omsorgsfull utvärdering av Färilaprojektet. ”Min huvudinvändning mot den starka tonvikten på individuellt arbete är att det blir både odrygt och ofta stannar på en låg intellektuell nivå, eftersom insamlingen av information stjäl tid från bearbetning, analys och värdering av information.”

Ett arbete med individuella utvecklingsplaner innebär troligen bara ett meningslöst merarbete. Hur som helst så är inte fördelarna med individualisering på något sätt styrkt. Alternativet fanns i den gamla skolan och finns i de för dagen bästa skolländerna som Finland och Japan. Där arbetar hela grundskoleklassen efter en gemensam utvecklingsplan. Läraren har då bara att följa upp hur eleverna förhåller sig till den gemensamma utvecklingsplanen. LR förespråkar alltså i en klass med 25 elever inte en gemensam utvecklingsplan utan 25 olika utvecklingsplaner, en för varje elev. Vad är det för mening med det?

25 olika utvecklingsplaner förbättrar inte skolans resultat. Läraren förvandlas till en byråkrat som inte har tid med eleverna. Hur tänker LR egentligen? Tänker man överhuvudtaget?

Om vi återgår till Inger Enkvists bok så föreslår hon att projekt som det i Färila omedelbart upphör. Det är oansvarigt att fortsätta med individualiseringsprojekt som uppenbarligen inte fungerar och som visat sig var mindre bra för eleverna. Tvärt om söker elever mening och sammanhang, och vägen dit tycks vara skickliga lärare, genomtänkta kursplaner och belöning för uppnådda mål.”

Lärarnas arbetsbelastning

Alternativet till individualisering är förstås att man har årsvisa krav, som alla elever förväntas uppnå under en årskurs. Läser man vissa delar av samma dokument, kan man få även den uppfattningen. I och med att LR inte förmår tänka klart har man också lyckats blanda ihop det mesta. Så pläderar LR för att lärarna ska upprätta individuella utvecklingsplaner för varje elev, som innebär en väldig ökning av lärarnas arbetsbörda samtidigt som nyttan inte är styrkt.

Till saken hör att på LRs hemsida under policy finns ett program ”Lärarnas arbetsbelastning – framtidshot och samhällsfara”. När man tar fram dokumentet förefaller det vara något typ av arbetsgivardokument eller möjligen partsgemensamt dokument, som LR bara satt sitt namn på. Ingenting nämns om individualiseringen, som är den stora orsaken till utbrändheten.

Grundskolans uppdrag

Om grundskolans uppdrag sägs i LRs dokument ”Grundskola och Gymnasieskola. Lärarnas Riksförbunds policy” att ”Grundskolans uppdrag är att samtliga elever ska vara godkända när de lämnar denna". I samma dokument pläderas för att avstämningspunkter inrättas i årskurserna 3, 5 och 7. De elever som inte har hängt med ska erbjudas extra lärarstöd eller ett extra studieår, menar LR.

Det här låter ju bra, men vad menar man egentligen? Jag har tidigare konstaterat att LR tycks ha bundit upp sig för individualisering. Nu talar man även om avstämningspunkter i fler årskurser, så vad vill LR egentligen? Det finns ju inte längre några årsvisa krav för årskurserna 3 och 7? Det finns inte på den nationella nivån i varje fall. Skall avstämningen ske utifrån lokala normer, på t ex kommun- eller skolnivå, eller ska nationella normer formuleras? Eller är det avstämning mot elevens egna personliga mål som LR avser? Varför kan inte LR prata klartext?

LR skriver i samma dokument att ”Alla elever ska garanteras rätten att uppnå den kunskapsnivå som de önskar och har kapacitet till”. Den formuleringen antyder att det är avstämning mot elevens egna personliga mål som avses. Vill t ex LR återinföra de årsvisa kraven? Eller vill LR att avstämning ska ske mot individens egna studieplan?

De nya principerna i den svenska grundskolan innebär att varje elev har individuella mål. Därför har man avskaffat de årsvisa kraven och därför planerar man att avskaffa timplanen. Den avstämning som görs av en elevs kunskaper sker inte mot en norm, varken nationellt eller lokalt utan just mot den enskilde elevens egna studieplan. Så kan man i alla fall tolka de statliga styrdokumenten och samma osäkerhet om vad som gäller finns i LRs policyprogram.

Det tycks i den svenska skolan vara fritt fram att välja arbetstakt. Vem som helst kan begripa att om halv arbetstakt väljs, så krävs dubbel så lång skoltid, eller så har eleven endast kommit halvvägs efter nio år i grundskolan. Det faktum att så många elever inte har kommit särskilt långt tyder på att det är på detta sätt som många lärare och elever tolkar styrdokumenten. Följden blir förstås ökade kunskapsklyftor och att en stor grupp elever får svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Grundskolans kvalitetssäkring

I ett skolsystem är givetvis likvärdigheten mellan och inom skolor avgörande. LR skriver. ”Likvärdigheten säkerställs genom skollagens krav på lärarbehörighet, målformuleringar i läroplaner och kursplaner, de nationella proven, betygskriterierna och kvalitetsredovisningar.” Först måste påpekas att lärarutbildningarna är osedvanligt usla och lärarbehörigheten som en kvalitetssäkring är inte vad den skulle kunna vara.

Det är lite märkligt att LR inte medger att kvalitetssäkringen för grundskolan är svag. Nationella prov finns bara i svenska, matematik och engelska och de finns endast för årskurs fem och nio. För årskurs fem är proven frivilliga. Frågan är vilken styrning som är avsikten med de nationella proven. Troligen är avsikten att uppnå likvärdighet på övergripande nivå. Det är så jag tolkar Skolverket när de hela tiden nedtonar de nationella provens betydelse i betygssättningen. Alternativet kunde vara att ha de nationella proven som referenspunkt för vad en elev ska ha uppnått och därmed göra individuella utvecklingsplaner överflödiga. Vilken linje förespråkar LR? Vill man öppna upp för gigantiska kunskapsklyftor inom varje skola?

De nationella ämnesmålen är luddigt formulerade och finns bara för årskurs fem och nio. Betygskriterier finns bara för årskurs nio. Det är en mycket svag styrning. Hans Albin Larsson beskriver i boken ”Skola eller kommunal ungdomsomsorg?” att försöksverksamhet utan timplan, riskerar att bli öppning mot en treämnesskola. I själva verket tycks Larsson anse att timplanen är och har varit ett av de viktigaste styrinstrumenten för att garantera skolans likvärdighet. Nu vill LR avskaffa timplanen, eller vill man inte det? Först skriver LR att ”Garanterad undervisningstid behövs” och sedan skriver man att timplanernas styrande roll blir allt mindre. Så vad är LRs ståndpunkt? Vill man få bort timplanen? Förstår LR vad det kan få för konsekvenser?

De byråkratiska kvalitetsredovisningar är mest självskryt och duger inte som instrument för kvalitetssäkring. Förr fanns en hel del kvalitetssäkringar i skolsystemet. Främst var naturligtvis de årsvisa kraven, som numera är avskaffade. En annan kvalitetssäkring var naturligtvis de högkvalitativa läroböcker, som hade granskats av Statens Läromedelsinspektion, som avskaffades i samband med kommunaliseringen.

Det fanns ytterligare kvalitetssäkringar som att lärarna hade ämneskompetenskrav på sig för att få undervisa. Detta är avskaffat. Nu kan lärarna även undervisa i det de inte kan. Det fanns tidigare kompetenskrav på rektorerna. Det är nu också avskaffat. LR borde medge att styrningen och instrumenten för kvalitetssäkring allvarligt försvagats under senare år.

Betygen

I dokumentet ”Grundskola och Gymnasieskola. Lärarnas Riksförbunds policy” skriver LR om betygen att de även fortsättningsvis ska vara målrelaterade och att fler betygssteg bör inrättas. LR duckar dock inför en viktig diskussion. Frågan är om betygen ska vara kunskapsrelaterade eller förståelserelaterade. Det nuvarande betygssystemet är dock delvis förståelserelaterat, särskilt i kraven för MVG. Jag anser att det är tveksamt med förståelserelaterade betyg åtminstone i grundskolan. Det rådande betygssystemet tycks vila på antagandet att förståelse kan utvecklas utan kunskaper. Det risker dock bara att bli ytlig ideologi utan djupare förståelse.

LR döljer historien bakom betygssystemet eller är okunniga. När betygskommittén föreslog det nuvarande betygssystemet i början av 1990-talet föreslog man i och för sig fem godkännandenivåer. När beslut fattades var nivåerna reducerade till tre. Bakgrunden var att personerna bakom det nuvarande förståelseorienterade betygssystemet menade att det var omöjligt att formulera kriterier för mer än två förståelsenivåer utöver godkänt. Så frågan till LR är då om LR har en annan uppfattning om förståelsenivåerna? Eller har LR den uppfattningen att man ska gå ifrån det förståelseorienterade betygssystemet till förmån för ett mer kunskapsorienterat? När kan man få rediga besked från LR?

Karriärtjänster

Karriärtjänster behövs, skriver LR. Varför då kan man fråga sig? Alternativ till läraryrket har alltid funnits, men alla trivs inte med det pappersarbete med personalansvar som rektorsjobbet innebär. Speciallärarjobb var tidigare ett alternativ, men utbildningen är nu indragen och tjänsterna minimerade, så varför detta plötsliga intresse för karriärtjänster? Vore det inte viktigare att höja statusen på undervisningen?

Låt oss se vad Inger Enkvist skriver om saken i sin bok från hösten 2003 ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt”. För det första betecknar Enkvist utredningen ”Att lära leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling” (SOU 1999:63), som en synnerligen lågkvalitativ produkt. ”Utredarna verkar inte se läraryrket som ett kvalitativt yrke centrerat kring kunskapsinhämtning utan som ett socialt serviceyrke där läraren ska finnas i en miljö med inlärare.”

Utredningen ledde till beslut om ämnesstudier som inte är jämföra med andra liknande ämnesstudier. Lärarstudenterna blir inlåsta i läraryrket, dess låga status befästs. Följden blir, att när detta blir känt, studenterna flyr lärarutbildningen. Ämnesstudierna har krympts, en ”avintellektualisering” menar Enkvist, och fackpedagogernas yrke har setts som kärnan i den nya lärarutbildningen. Om dessa har någonting att bidra med kan man verkligen fråga sig?

Utredningen har levt i en värld där det varken finns elever eller ämnen, menar Enkvist, enligt parollen ”arbete för arbetets skull”. Fackpedagogerna har gjort sig märkvärdiga på lärarnas bekostnad. Pengar ska avsättas för fackpedagogisk forskning, dvs flumpedagogiskt blaha. Hela talet om karriärtjänster är en bluff som endast gynnar en den parasitära gruppen fackpedagoger, tycks Enkvist mena. ”I själv verket är det sannolikt att ju fler karriärtjänster som inrättas, desto mer resurser tas från elevernas undervisning. Det rör sig snarare om en rent parasitär utveckling av en byråkrati som livnär sig på pengar avsatta av skattebetalarna för landets elever.”

Lärarutbildningen har ett dåligt rykte och utredningen har försämrat situationen ytterligare, skriver Enkvist, därför ”att man inte upprätthåller en hög kvalitet i fråga om ämneskunskaper och dessutom, och i den situationen sänker man ytterligare kvaliteten och begär samtidigt mer respekt”. Fackpedagogernas framhåller inte ämneskunskaper utan reflektion som bas för lärarnas professionalism, skriver Enkvist. Reflektion är inte en kvalitetssäkrad metod, framhåller Enkvist.

Fackpedagogerna har sett till ”att främja sina egna intressen genom att föreslå ett nytt vetenskapsområde som ska heta utbildningsvetenskap och disponera egna forskningsmedel. Som Riksrevisionsverket säger är motiveringen för att etablera vetenskapsområdet svagt.” Utredningen har ”urholkat den teoretiska basen för de mest intellektuellt lagda bland de lärarstuderande”. Man vill trots det ”bredda tillträdesmöjligheterna till forskarutbildningen”.

Har då LR fullständigt låtit sig luras igen? Varför ställer LR hela tiden upp på att gynna den parasitära gruppen fackpedagoger på lärarnas bekostnad? LR kräver fler forskarutbildade lärare inom skolan. Men varför protesterar man inte mot de nivåsänkningar av lärarutbildningen som ständigt görs? Om kravet på mer forskning och forskningsprojekt endast avsett att gynna de parasitära fackpedagogerna, varför stödjer då LR detta?

SLUT