web hosting short URLs photo sharing

”Japanska skolelever är bäst på matematik i världen.”
 

Det här är ju inget nytt för den som hängt med. Redan år 1964 genomförde IEA FIMS (First International Mathematics Study) i tretton länder. Den visade att japanska länder med Japan i spetsen var överlägset bäst i matematik. Senare undersökningar har bekräftat bilden. Nu är ju personerna i den svenska skolnomenklaturan något helt otroligt tröga och de har ju otroligt svårt för att fatta. Under 39 års tid har de ännu inte lyckats notera och ta till sig detta faktum att de asiatiska länderna är bäst i matematik. Skolnomenklaturans orgier i dumhet slår alla rekord.

”Japanska skolelever är bäst på matematik i världen. De löser problemen först och diskuterar sig sedan fram till reglerna med lärarens hjälp. I Sverige och USA är det tvärtom.” Medan lärarrollen är central i de asiatiska länderna, har lärarens roll alltmer förminskats i Sverige. Kom ihåg alla kampanjer mot katederundervisning och hysterin kring projekt och grupparbeten. Avsikten verkar vara att eleverna ska lära varandra, men eleverna har inte gått på någon lärarhögskola och är definitivt inte behöriga lärare.

”I länder med goda elevresultat, som Japan och Hongkong, finns en förmåga att vara flexibel och anpassa undervisningen efter situationen.” Om eleverna ska bli bra i matematik handlar mycket om undervisning. Läraren har en central roll i de bästa skolländerna. I Sverige har vi i stället allt sedan den första undersökningen från IEA år 1964 sett intensiva kampanjer mot lärarna i avsikt att undergräva lärarnas ställning.

”Det finns inget enkelt svar på frågan om hur man bäst lär ut matematik. Men en sak som de länder har gemensamt där eleverna presterar bra är att de är bra på att knyta matten till verkliga vardagsproblem. Dessutom, säger han, ställs japanska elever inför problemen innan de har lärt sig reglerna.” Lärarna i de bra skolländerna har en central roll när eleverna ska skapa sina begrepp och skaffa sig en djupare förståelse av matematiken.

”Men för amerikanska skolelever, kanske också för svenska, är det inte ett bra sätt eftersom de är inte vana vid det. Det tar ju tid att vänja sig.” Det här stämmer nog. De svenska eleverna vill nog hellre ha en enkel uppgift, gärna illustrerad med en färgbild, som man snabbt kan klara eller kasta fram en gissning och därefter kontrollera i facit. Dessutom finns ju inga årsvisa krav och eleverna vet att man går vidare till nästa årskurs hur lite man än kan. Det finns heller inga betyg i årskurs 1-7, det finns helt enkelt ingen anledning att anstränga sig. Det finns heller inga uppförandebetyg så eleverna behöver inte ens uppföra sig eller låtsas arbeta. Sedan vet ju eleverna att skolnomenklaturan planerar fri intagning till gymnasierna. Man ska inte behöva några kunskaper alls för att börja gymnasiet. Så varför ska eleverna bry sig?

Länk till artikeln i Helsingborgs Dagblad 2003-10-08.

http://tidning.hd.se/08/hd0067.htm