web hosting short URLs photo sharing

På DN Debatt 2003-10-06 hävdar författarna hävdar att det inte finns några könsskillnader i elevernas matematikprestationer. Det är i så fall anmärkningsvärt därför att i normalfallet är flickorna numera duktigare än pojkarna i skolan. Data från matematikdelen i PISA-2000 styrker dock påståendena. För flickornas del är intresset lägst för matematiken i Norge, Österrike och Sverige. De svenska flickorna den grupp av länder som har den lägsta självuppfattningen i matematik. Slutsatsen man kan dra är att ju mer man feminiserar matematiken och gör det till ett pratämne, desto sämre resultat och sämre självkänsla hos flickorna.

Författarna förespråkar en ökad individualisering. Man tillämpar samma slappa och oprecisa användning av ordet som skolnomenklaturan brukar göra. Skolforskaren Knut Sundell identifierar tre former nämligen hastighetsindividualisering, innehållsindividualisering och svårighetsindividualisering. Han konstaterar också att hastighetsindividualiseringen är vanligast förekommande.

Från centralt håll har hastighetsindividualisering uppmuntrats genom att avskaffa både betyg och årsvisa krav, som vardera bara finns i två årskurser i grundskolan. Författarna konstaterar att de femton procenten lägst presterande eleverna i årskurs 9 endast kommer till nivån hos en genomsnittlig elev i årskurs 4.

Den intressanta frågan är hur skolnomenklaturan egentligen har tänkt. Har man tänkt? Om man hastighetsindividualiserar och en elev under grundskolan arbeta i halv takt kan han kanske i matematik bara ha kommit till fjärde årskursen. Samtidigt hävdar man från centralt håll att alla elever ska kunna börja på teoretiskt gymnasiet. Det fungerar naturligtvis inte och det visar hur otroligt dumma de är inom skolnomenklaturan. Man undviker helt enkelt kärnpunkten i skoldebatten. För att gå vidare måste eleverna ha adekvata kunskaper. Man kan undra hur falska och förljugna man kan tillåtas vara inom en styrande nomenklatura?

De internationella undersökningar, som skolnomenklaturan har så svårt att tillägna sig, visar att de framgångsrika länderna avvisar individualisering. De tillämpar i huvudsak helklassundervisning, har höga krav på alla elever och hjälper de elever som halkar efter. I PISA-2000 trädde vårt grannland Finland fram som ett av de tre främsta skolländerna.

Det kan då vara intressant att titta på hur skolan i Finland är organiserad. Lärarna har storsjälvständighet och auktoritet i Finland. Lärarna har tydliga ansvarsområden. Arbetslag är sällsynta. Sjukfrånvaron är väldigt låg. För varje årsklass finns årsvisa krav som måste vara uppfyllda för att eleven ska få gå vidare till nästa klass. Föräldrarna har inte veto som i Sverige. Läraren bestämmer tillsammans med rektorn. Det finns gott om stödresurser som speciallärare, talpedagoger etcetera. Liksom Sverige har Finland en sammanhållen grundskola för årskurs 1-9. På högstadiet i Finland nivågrupperar man ofta undervisningen i matematik i tre olika grupper efter elevernas fallenhet för ämnet. Därigenom skapas mer homogena grupper.

Det finns centralt bestämda detaljerade ordningsregler i Finland, men man kan även skapa lokala regler. Eleverna vet vad som händer om man bryter mot reglerna. Alla elever får skriftligt omdöme i uppförande. Nyligen har Finland sett över sin lagstiftning och gett lärarna ökade befogenheter. Läraren har nu rätt att ta tag i en elev och leda ut denne. Möjligheterna att avstänga stökiga elever har också ökat. Det svenska förbudet för lärarna mot att röra en elev finns alltså inte i Finland nu längre. Medan stöket i den svenska flumskolan blir allt värre, tar man i Finland skolan, studierna, och skyddet av de svaga eleverna på allvar.

Den intressanta frågan är om matematikstudierna ska nivågrupperas t ex på högstadiet. I Japan, som är väldigt framgångsrika i matematiken, har man ingen nivågruppering alls inom grundskolan. I Finland däremot har man valt att nivågruppera matematiken på högstadiet. Det får dock konsekvenser. Det måste leda till att vissa elever inte kommer att klara av teoretiska gymnasiestudier. I Finland för man en ärlig skoldebatt och man har också tagit konsekvensen av detta. Där finns efter grundskolan yrkesskolor och teoretiska gymnasier. På motsvarande sätt är högskolorna uppdelade i teoretiska och yrkesinriktade.

I Sverige är det i stället förljugenheten som gäller. Här låtsas den fördummade skolnomenklaturan att alla elever ska klara teoretiska gymnasiestudier. Styrning och kontroll är obefintlig. Trots att nivågruppering har ansetts vara olämplig har man nu på många skolor börjat nivågruppera matematiken redan på mellanstadiet. Stackars de elever som inte får en fullgod skolgång och undervisning i matematik. Redan i mellanstadiet börjar vissa skolor sätta upp B- och C-lag. Det är skrämmande, men är förstås en logisk konsekvens av flumpedagogikens kollaps. Skolnomenklaturan leker strutsar och sticker sina huvuden i sanden.

SLUT