|
|
”Rådet för skolans måluppfyllelse” är partsammansatt och presenterade sin första rapport. 2003-03-26. Rådet tycks frenetiskt leta efter fakta som talar för den förda skolpolitken, men tar ändå upp den bristande arbetsron i klassrummen. Den bristande arbetsron hänger samman faktorer i samhället, elevernas bakgrund och med att eleverna ska ta ansvar, skriver man i rapporten. Tydligen anser man att detta försvarar övergreppen mot andra elevers arbetsro. Här kan vara intressant att påpeka vad Motala Tidning skriver i sin ledare 2003-02-10.
http://www.motalatidning.se/sidor/ledare_arkiv.asp?id=24097
Man menar att en orimlig börda och ett orimligt ansvar läggs över på unga elever att själva söka information och att själva planera och ta ansvar för sina studier. Detta ansvar läggs alltså på ungdomar som inte ens får beställa en tidningsprenumeration utan målsmans underskrift, konstaterade ledaren. Vad händer om någon elev vägrar att ta ansvar, eller helt enkelt inte klarar av det? På den sista frågan svarar tidningen: ”Ingenting, verkar det som.”
Den första elevkullen lämnade grundskolan med det nya kunskapsrelaterade betygssystemet våren 1998. Andelen elever som inte nådde målen i nian i alla ämnen ökade från 20,4 % våren 1998 till 25,7 % våren 2001. En liten förbättring inträffade våren 2002 till 25,4 % som inte nådde målen, framhåller rådet. Denna och liknande marginella förbättringar övertolkas av rådet och åskådliggör dess icke-seriösa attityd.
En seriös rapport borde analysera skolans systemfel. Som exempel därpå kan nämnas att barnpsykiater Gunilla Olsson skriver om de svagpresterande barnens villkor i boken ”Fostrar skolan goda medborgare?”. Hon konstaterar att gränsen för att få gå i den vanliga skolan av tradition har satts vid IQ 70. Elever därunder undervisas inom grundsärskolan. Det blir ändå en väldigt stor spännvidd i den vanliga skolan: ”Det betyder i praktiken att bland tioåringar i en vanlig fjärdeklass, fördelar sig elevernas intelligenskvot mellan 70 och 130, enstaka ligger ännu högre. Enkelt omräknat till ålder betyder det 7 till 13 år.”
Konsekvenserna blir att de svaga eleverna får inte tillräcklig hjälp, hamnar efter, blir stressade och känner sig mindervärdiga. Dessutom förekommer överaktiva barn, barn med koncentrationsstörningar och barn med empatistörningar. Olsson skriver att det blir helt omöjligt för läraren att tillfredsställa dessa barns behov i klassrumssituationen. Olsson menar vidare att skolan är naiv som tror att alla elever kan läsa samma kurser upp till universitetsnivån: ”Det är orimligt att alla, även de med IQ på drygt 70, skall kunna klara sig upp till universitetsnivån.”
Ett liknande resonemang för Sture Eriksson, docent i psykologi, i sin nya bok ”Systemfelen i skolan”. Han menar att föreställningen att alla elever skulle klara teoretiska gymnasiestudier är felaktig och vilar på en ovetenskaplig grund. Det bygger på föreställningen att elevens intelligens vilar på en miljöteoretisk grund, dvs att elevens intelligens i huvudsak är miljöbestämd. Eriksson visar i stället att intelligensen till 70-80 procent är genetiskt bestämd. De felaktiga antagandena blir desto mer katastrofala när en individualiserad undervisning förespråkas. Eriksson skriver: ”Att man efter alla misslyckanden fortfarande kan hävda att individualisering skall ske inom klassens ram, visar på en total aningslöshet beträffande lärarrollen i skolan.”
En av höjdarna där är Jan Björkman (s) som var ordförande i gymnasiekommittén och dessutom är utbildningsutskottets ordförande i riksdagen. I Högskoleverkets tidning ”Nyheter och debatt” (nr 1/2003) slår Björkman de flesta rekorden i dumhet. I en intervju svarar Jan Björkman på frågan om ”problemen med förkunskaper skjuts framåt och kan leda till en ytterligare gymnasiefiering av högskolan”: ” Jag förstår inte sambandet, säger kommitténs ordförande Jan Björkman (s) och låter uppriktigt förvånad. Det intressanta för högskolan är ju inte vad eleverna har med sig in i gymnasiet utan vad de har med sig när de går ut.”
Ledaren fortsätter: ”Jan Björkmans uttalande är fullkomligt häpnadsväckande. Självfallet har det stor betydelse vad eleverna kan både då de kommer in på och då de lämnar gymnasiet. Den enda rimliga hållningen är att varje utbildningsstadium måste fullgöra sina uppgifter, och tilldelas resurser för detta.”
De internationella undersökningarna finns för att olika länder via en kompetent och hederlig analys ska finna sina brister och åtgärda dem. Nationer och internationella samfund lägger ner stora ansträngningar på internationella undersökningar. Avsikten är att våra ungdomar ska få en bättre undervisning, men rådet förvränger i stället internationella fakta. Rådet saknar intellektuell hederlighet.
Lärarfacken deltar aktivt i manipulationerna av fakta och godkänner förfalskningarna. Från Lärarnas Riksförbund godkänner Metta Fjelkner och Per Wadman. Från Lärarförbundet godkänner Eva-Lis Preisz och Solveig Eklund.
SLUTJohnny Framtid
Fler artiklar av Johnny F
