|
|
”Rådet för skolans måluppfyllelse” presenterade sin första rapport 2003-03-26. Hela rapporten genomsyras av en strävan att leta efter tecken på förbättringar och nedtona verkligheten. Rådet är partgemensamt och där ingår de båda lärarfacken och Kommunförbundet. Kjell-Olof Feldt, som under sin politiska tid var känd som ”lärarätare”, är ordförande. Rapporten finns på Rådets hemsida.
http://www.radet.net/
Skolan är målstyrd konstaterar rådet stolt. ”De tydligaste målen finns uttryckta i kursplanernas kunskapsmål. I vad mån eleverna uppnått dessa stäms av mot betygskriterier och utgör grunden för betygen.” Det är svårt att tro att rådets medlemmar inte känner till skolans verklighet. Då återstår bara att konstatera att rådet målar en grovt vilseledande bild av skolans styrning. Först måste konstateras att av grundskolans nio årsklasser finns bara betyg i två av dessa, nämligen årsklass åtta och nio. Vidare kan konstateras att av grundskolans nio årsklasser finns kunskapsmål endast för två årskurser, nämligen årskurs fem och nio. Av grundskolans nio årsklasser finns betygskriterier endast för en, nämligen årsklass nio. Det finns nationella prov för årskurs fem och nio, där provet i årskurs fem är frivilligt. Årsvisa krav saknas alltså, vilket torde vara ett av de största systemfelen i skolsystemet.
Kunskapsmålen och betygskriterierna är så diffusa att de närmast kan tolkas hur som helst. Betygen som värdemätare blir därmed bristfällig. Det kan vara bra att komma ihåg när Rådet övervärderar små skillnader på någon tiondels procent. Här kan det vara av intresse att se vad LO’s skolexpert Gudmund Larsson i boken ”Resa i första klass” tycker om målstyrning. Han anser att skolan är ett område ”där staten dragit sig tillbaka” och ”där målstyrning blivit detsamma som munväder”.
Gudmund Larsson fäster också fokus på vad han anser vara svensk skolas svagaste punkt: ”Idag tvingas vi konstatera att grundskolan är en alltför svag länk i utbildningskedjan mellan förskola och gymnasium.” Det är i grundskolan de största problemen finns och där problemen grundläggs.
Här kan även nämnas artikeln om Östros i DN 2003-03-28 med rubriken ”Rakare väg till gymnasiet till högskolan”, där man skriver ”Högskoleverket och Skolverket har varnat för att gymnasieskolan håller på att banaliseras.” Och vidare. ”Kursbetygen i gymnasiet bäddar för taktikval, eftersom en relativt lätt kurs kan väga lika mycket som en krävande fördjupningskurs vid urvalet till högskolan. Inte minst språklärare är oroade över att allt fler elever väljer bort de krävande språken.” Samma dag i text-TV 2003-03-28 kunde man läsa att endast 49 procent vill läsa vidare på högskola och universitet. Andelen har sjunkit snabbt. 1997/98 var siffran 58 procent. I Rådets rapport saknas varje form av insiktsfulla resonemang.
Genomgående i rådets rapport är den märkliga uppfattningen att fokusering på kunskaper motverkar sociala mål. Det är helt obevisade teorier, men visar på att rådets mål är att ytterligare sänka kvaliteten i den svenska skolan.
I och för sig finns väl ingen som förnekar att skolan även har mål utanför de traditionella ämnena. Det kan handla om uppförande, social förmåga, etik och moral, fysisk och psykisk hälsa, jämställdhet, bordssskick etcetera. Det finns dock inget som tyder på att detta förbättrats i och med att kunskapsmålen försämrats. Jag ska belysa detta med två stämningsbilder från den svenska skolan.
Ett exempel är från en svensk skola som har så många elever från en minoritetsgrupp att dessa fått bilda en egen klass. Lärare i klassen är en kvinna från minoritetsgruppen som har lärarutbildning. Problemet var då att i denna kultur råder ett kvinnoförtryck av värsta talibantyp. Kvinnor förväntas inte ta initiativ eller bestämma i denna kultur. Skolan såg sig då tvingad att anställa även hennes man som skulle gå omkring och låtsas att han bestämmer till en helt onödig kostnad. Så lätt sviker man skolans jämställdhetsmål. Dessutom är undervisningen helt undermålig. Det sägs att vissa elever i sjätte klass endast kommit till tvåans matematik.
Det andra exemplet kommer från samtal med kuratorer och psykologer. De rapporterar att skolorna reagerar allt långsammare på elever som mår dåligt. När eleverna väl skickas till specialister mår de riktigt dåligt. De mår mycket sämre nu jämfört med för bara några år tidigare.Johnny Framtid
Fler artiklar av Johnny F
