|
|
Efter vårterminens slut brukar skoldebatten ta paus. Så har dock inte skett i år. Nya rapporter och undersökningar rapporteras i media. Den bild som kommer fram är en svensk skola i djup kris. Det ena misslyckandet efter det andra kommer i dagen. Framför allt tycks det röra sig om en pedagogisk kollaps. Decennier av flummande, individualisering och frånvaro av utvärdering tycks ha fått förnuftet att fly från den svenska skolan.
Sveriges Radio rapporterade 2003-06-24 att många lärare tenderar att ge läxor, som inte eleverna klarar själva. Detta visar på den svenska skolans magnifika inkompetens. Bra läxor kan vara väldigt produktivt och väldigt bra framhåller Lennart Grosin som är seriös skolforskare på Stockholms universitet. Dock är han upprörd över att många lärare ger läxor som inte eleverna själva klarar av. I stället för utjämning skapas därmed ökad segregering. Mats Ekholm, en av fjantcheferna inom skolan, är däremot motståndare till läxor. Han intar därmed den vanliga flumståndpunkten som nedvärderar kunskaper och skolans klassiska roll.
Flummandet och individualiseringen gör att det inte längre finns plats för lärarnas gemensamma genomgångar och stöd till alla elever. En pedagogiskt inkompetent skola överger i stor grad undervisningen och lämpar helt oansvarigt över densamma på föräldrarna. Decennier av flummande och individualisering helt underminerat skolans uppgift och lärarrollen. Följden blir att skolans utjämnande roll gått förlorad. I stället ökar klyftorna och barn som haft turen att få föräldrar med god utbildning, engagemang och gott om tid, gynnas extremt mycket. Andra pedagoger tycks förespråka en skola utan läxor. Det är lika korkat.
På DN Debatt 2003-06-24 skriver ett antal experter, bl a Per-Anders Rydelius professor i barn- och ungdomspsykiatri, från Lövsta skolhem att skolans misslyckande med de svagaste eleverna skapar ökad risk för kriminalitet i dessa grupper. Deras intryck är att barn med behov av stöd uppmärksammas för sent eller inte alls och att ingen tar till vara den individuella utvecklingspotentialen.
Deras kritik av lärarhögskolorna är förödande. Lärardagis vore för övrigt en lämpligare beteckning som bättre speglade den intellektuella nivån och arbetstakten därstädes. Lärarutbildningen ger inte lärarna redskapen för att stödja de svaga eleverna. ”I dag bygger den mer och mer på frihet till personliga val av kurser, vilket betyder att många blivande lärare i grundskolan inte får obligatorisk utbildning om språk- och läsinlärning. De får inte heller obligatorisk utbildning för att hjälpa och stödja barn som har långsammare inlärningsförmåga, perceptionsproblem, beteendeproblem eller andra svårigheter.”
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=154168&previousRenderType=2
DN skriver 2003-06-27 om hur framtiden blivit för elever som lämnat grundskolan utan fullständiga betyg. Bilden är förfärande. Många har mycket svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Dagens skolas flumparoller om att mogna i egen takt, individuell studietakt, inga betyg under de viktigaste åren, inga årsvisa krav etcetera drabbar de svagaste barnen på det mest förödande sätt. Skolan satsar på att ge barnen en andra chans när det är en första chans dessa barn behöver mer än några andra. Katastrofen har möjliggjorts genom den pedagogiska utarmningen, fördumningen och förfallet.
Den som studerar Undersökningen PISA-2000, där Sverige ställde upp med elvaåringar när andra länder ställde upp med tioåringar, finner att den svenska lågstadielärarens pedagogiska kompetens är nere på ren u-landsnivå. Svenska elevernas resultat hålls endast uppe av internationellt sett högutbildade föräldrar. I PISA definieras ett antal metoder för att lära elever läsa, förstå, bearbeta och analysera texter. De svenska lågstadielärarna använder samtliga metoder mindre än genomsnittet. Frågan är då rimligen hur svenska lågstadielärare tillbringar sin tid och vad de gör? Svaret är givetvis att de individualiserar och då försvinner all tid ut i rymden. Många elever märker väl knappt att läraren existerar.
Förr fanns en kontroll över kvaliteten i grundskolan. Det fanns betyg under de viktigaste åren. Det fanns årsvisa krav. Det fanns kontroll på att eleverna inte föll igenom. Säkert fanns en del mycket dåliga lärare även tidigare, även om dessa bättre kunde avslöjas tidigare. Det fanns lata lärare, lärare som inte engagerade sig, lärare som inte följde upp, lärare som inte brydde sig, lärare som bara skickade problemen vidare.
Vad som hänt under de senaste decennierna är att de lataste och mest inkompetenta lärarnas arbetsmetoder har upphöjts till norm. Det sker under modeord som teman, grupparbeten, projekt, individuell studietakt etcetera. Fördumningen har sedan förstärkts med hjälp av blöjrektorer, skolutveckling som betyder avveckling av all tidigare erfarenhet, det allmänna förbudet mot utvärdering som skulle kunna avslöja dilettanterna, arbetslag som tar bort det individuella ansvaret, en lärarutbildning som inte är värd namnet. En skammens rodnad sprider sig över svensk skola.
Johnny Framtid
Fler artiklar av Johnny F
