Den svenska skolan presterar allt sämre. För varje internationell undersökning hamnar Sverige längre ner på listan. Orsaken till skolans misslyckande är omfattande systemfel. Dessa är otaliga, men i en kortare artikel som denna måste man koncentrera sig på några av de viktigaste.

Stöket i skolan har blivit flitigt uppmärksammat efter det att OECD placerat Sverige på en internationell bottenplats nämligen plats 26 av 31. Skolbyråkratin viftar på ett oansvarigt sätt bort problemet. Det är svårt att förstå hur de resonerar. Det är inte möjligheten till en intellektuell diskussion på elevens initiativ som vi reagerar på. Det är mängder av destruktiva beteenden som skolk, sen ankomst, kränkande språk, störande av lektioner, vägran att arbeta etc.

Sambandet mellan arbetsro och möjlighet till lärande framstår som självklart för de flesta. Skolbyråkraterna med skolverkets generaldirektör Mats Ekholm i spetsen tycks dock ingenting förstå. Oron i skolan och klassrummen utgör i praktiken ett oerhört hot mot skolans uppgift. Risken är att fler lärare slutar eller sjukskriver sig. Ännu större måste hotet från våld och stök anses vara för nyrekryteringen. Om inte skolan får bukt med stöket kommer antalet sökande till lärarhögskolorna att sjunka ytterligare och kvaliteten på de sökande att försämras ytterligare.

Sverige har skolplikt, men i praktiken har den urholkats allt mer för varje år. Tanken med skolplikt måste vara att alla elever skall ges en god utbildning så att de klarar sig i livet och på arbetsmarknaden. Viktigt är givetvis också att välutbildade medborgare kan göra demokratin till mer än bara en kuliss. Andra länder är tydligare i sin strävan efter att ge alla barn en bra start livet och talar om läroplikt i stället för skolplikt.

Skolflummet har under en längre tid attackerat andan i skolplikten, struntat i elevernas frånvaro, pratat om att eleverna bara bör arbeta om de är intresserade. Det är helt oansvariga signaler som skickats ut. Det är signaler som undergräver lärarnas auktoritet och skolans ställning i samhället.

Under decennier har det talats om individualisering och hur synd det är om vissa elever som får dåliga betyg. Därför har betygen avskaffats i årsklass 1-7 och i allt fler skolor arbetar barnen i sin egen takt. Det är oerhört svårt att se hur man tänkt att detta skall fungera i slutändan. Man kan verkligen fråga sig om något tankearbete pågått över huvud taget.

Om ett antal elever, troligen barn till arbetarklass, invandrare eller missbrukare, studerar i en betydligt lägre takt än övriga elever, vad händer då efter några år? Vad händer när eleverna kommer till årsklass åtta och skall få betyg? Skall då eleverna bedömas efter en gemensam värdeskala eller skall de värderas efter den slöa och slappa arbetstakt som fastlagts tidigt för vissa elever? Det senare kommer knappast att accepteras av samhället eller av de övriga elever i klassen.

Om vi tittar på grundskolan som helhet, vad har hänt efter nio år? Om vissa elever har studerat i en betydligt lägre takt än övriga kommer de ju bara att ha lärt sig en bråkdel av det övriga elever tillägnat sig. Vad blir då följden? Har ansvariga skolpolitiker förstått detta? Effekterna blir fruktansvärda. Den svenska skolan håller på att skapa en ny underklass. Vi håller på att på nytt få ett obehagligt och otrevligt klassamhälle av värsta slag, som den goda svenska skolan tidigare var på god väg att avskaffa eller åtminstone utjämna skillnaderna.

Johnny Framtid