|
|
Naturvetenskap i PISA-2000
 |
I Sverige har man en tendens att vänta, en ovilja mot prov och man väntar på att problemen skall mogna bort. |
Frågematerialet i naturvetenskap i PISA-2000
anknyter till skolämnena fysik, kemi och biologi, men också till
geografi/geologi. PISA-2000 arbetar med tre dimensioner av naturvetenskapligt
kunnande: process, begrepp och innehåll samt sammanhang för tillämpning.
Även i naturvetenskap är Korea och Japan bäst, tätt följt av Finland. Alla
tre länderna har relativt liten spridning mellan starka och svaga elever. De
bästa eleverna i Nya Zeeland och Storbritannien är lika duktiga som eleverna i
de tre bästa länderna, men spridningen mellan de bästa och sämsta eleverna är
mycket stor.
Sverige hamnar även här i mittfältet. Det svenska elever lyckas sämst med
att bedöma vilka frågor som kan förklaras med hjälp av vetenskap. Skolverket
skriver: "Resultaten kan tolkas som att svenska elever generellt har
jämförelsevis bra ämneskunskaper, men att uppgifterna i många fall inte ställer
krav på djupare förståelse." Slående är att länder med traditionell
undervisning som Japan, Korea och Finland lyckas bäst. Goda kunskaper är
troligen grunden till ett bra resultat samt att läraren i klassamtal ställer de
rätta frågorna så att intellektuella processer kommer igång.
När skolverket analyserar vad som krävs för att klara proven framhålls att för
att kunna kommunicera slutsatser krävs kunskaper inom det aktuella ämnesområdet.
Betyder det då att skolverket släpper tidigare flumståndpunkter som att
kunskaper inte finns. Vidare framhålls att man för att kunna dra eller bedöma
slutsatser måste kunna tolka data. Troligen lär sig eleverna detta bäst i en
lärarledd verksamhet och betydligt sämre i de i Sverige ständigt återkommande
grupparbeten.
Vid en sammantagen bedömning av läsförståelse, matematik och naturvetenskap
är Japan, Korea och Finland de tre bästa skolländerna i undersökningen.
Singapore har haft bra resultat i andra undersökningar, men var inte med här. De
tre bästa länderna avvisar individualiserig och tar med sig alla elever från
kursavsnitt till kursavsnitt. I dessa länder ställer man också höga krav och har
höga förväntningar på samtliga elever. Alla tre länderna har också en
sammanhållen skolgång i nio år.
Nya Zeelands skolresultat är i vissa avseenden också goda. Anmärkningsvärt är
att de bästa eleverna presterar i nivå med de bästa eleverna i de tre bästa
länderna. Skillnaderna mellan starka och svaga elever är samtidigt extremt stor.
De starka eleverna är dock inte märkbart bättre än de bästa eleverna i de tre
bästa länderna, däremot presterar de svaga eleverna betydligt sämre. Resultatet
blir ökade klassklyftor, men inte jämfört med de tre bästa länderna förbättrad
spetskompetens.
Nya Zeeland för en skolpolitik med individualisering, som till viss del säkert
behagar den svenska skolnomenklaturan. Det finns dock också skillnader jämfört
med Sverige. I Nya Zeeland använder man sig av tidiga diagnoser och sätter
tidigt in hjälp till elever som riskerar att halka efter. I Sverige har man en
tendens att vänta, en ovilja mot prov och man väntar på att problemen skall
mogna bort. Nya Zeeland har också ett system där läraren undervisar endast på en
klassnivå t ex tredje klass. Eleverna får byta lärare varje år. Det ger lärarna
möjlighet att utveckla pedagogik och yrkesskicklighet.
