PISA-projektet (Programme for International
Student Assessment) är initierat av OECD och dess medlemsländer. Inom
OECD har en styrelse tillsatts, Board of participating countries
(BPC), där varje land som deltar i studien har en representant. I BPC
läggs riktlinjerna upp för PISA-projektet. PISA undersöker
femtonåringars förmåga i tre kunskapsområden: läsförståelse, matematik
och naturvetenskap. PISA upprepas vart tredje år, med start år 2000.
Kommande studier genomförs 2003, 2006, ..osv. På så sätt blir det
möjligt att mäta förändringar i resultaten över tid. Alla
kunskapsområden undersöks vid varje tillfälle men ett område står i
fokus. I PISA-2000 är läsförståelse huvudområde, i PISA-2003 är det
matematik och i PISA-2006 är det naturvetenskap.
Målet i PISA är inte primärt att utvärdera elevers förmåga att återge
faktakunskaper i relation till skolämnen och styrdokument. Det är
ingen måtta på hur väl reformpedagogikens förmodade goda egenskaper
skall falla ut i mätningarna. Målet är i stället att utvärdera hur
elever omsätter sina kunskaper i olika sammanhang, att förstå
processer, tolka och reflektera över information och förmågan att lösa
problem. I naturvetenskap skall frågeställningarna vara
ämnesövergripande. Därmed skiljer sig PISA ifrån tidigare
internationella kunskapsmätningar som har fokuserat på de gemensamma
nämnarna i ländernas kursplaner. PISA har tagit fram globala kriterier
och inte primärt använt de deltagande ländernas kursplaner som
utgångspunkt. De första resultaten från PISA-2000 släpptes i december
2001. Resultatet finns på skolverkets hemsida.
Sju länder återkommer i toppen på undersökningarna i läsförståelse,
matematik och naturvetenskap. Det är Japan, Korea, Finland, Nya
Zeeland, Storbritannien, Kanada och Australien. Sverige hamnar bland
de slagna medelmåttiga nationerna. Det uppkomna resultatet måste vara
rena chocken för skolnomenklaturan. De förväntade positiva effekterna
av reformpedagogiken finns helt enkelt inte.
