|
|
Arne
Helldén om lärarutbildningen
En intervjuundersökning av
en avgångsklass från lärarhögskolan i Dagens Nyheter 2002-03-25 avslöjar
omfattande avhopp frän läraryrket och en massiv kritik mot lärarhögskolorna:
"I den klassen tog sjutton personer examen strax innan jul 1997. Sex av de
sjutton har bytt bana och jobbar inte längre som lärare. Tio är kvar i yrket,
men tre av dem har allvarliga funderingar på att sluta. Alla utom en klagar på
att lärarutbildningen inte är verklighetsförankrad och ingen ser läraryrket
som ett jobb för en livstid."
http://www.dn.se/DNet/jsp/Crosslink.jsp?d=11&a=254677
Den omfattande kritiken av lärarhögskolorna
behöver genomlysas. Det rör sig helt uppenbart om ett omfattande systemfel.
Jag tar hjälp av Arne Helldén och hans nya bok från jan 2002 "Skola på
villovägar".
Helldén beskriver grunden för
de stora skolreformerna efter andra världskriget: "Det kunde till en början
se ut som om det var den 'gamla' skolan staten ville rasera. Men - det skulle
snart visa sig - staten ogillade inte bara den 'gamla' skolan utan skolan överhuvudtaget.
På samma sätt angrep staten vad den kallade 'katederundervisning' - men det
var inte så mycket 'katederrundervisning' staten ogillade, det var undervisning
överhuvudtaget."
För att kunna genomföra sitt
destruktionsverk måste ett antal svartfötter anlitas. Helldén skriver:
"Staten involverade den pedagogiska vetenskapen i kampen mot skolan. Staten
kunde därmed deklarera att de stod 'på vetenskaplig grund' i sin
reformverksamhet. Fackpedagogerna framställdes som garanter för den statliga
skolpolitiken. Staten behövde inte längre lyssna på de praktiska pedagogerna,
de erfarna lärarna, som snarast sågs som 'ovetenskapliga' och 'reaktionära'."
Fackpedagogerna leder
attackerna mot lärarna och syftet är att de skall ersättas av maskiner. Helldén
beskriver fackpedagogernas verksamhet som en pseudovetenskap "…som habilt
tillhandahåller de 'bevis' och 'argument' som politikerna kräver och skriver
de rapporter som behagar de styrande. Avgörande är att fackpedagogerna väcker
förhoppning om att skolans kunskapsförmedling skulle kunna ersättas av
psykologi (och maskiner)."
Fackpedagogerna skjuter in sig
på den undervisande läraren. Helldén skriver: "Det är som vi länge
misstänkt, undervisningen i sig som utgör den egentliga skottavlan för
fackpedagogernas angrepp. De vill inte veta av någon undervisning i skolorna.
De vill inte se några lärare i skolorna. Det är inte 'den mossige läraren'
de tycker så illa om. Det är läraren överhuvudtaget - som fenomen."
Fackpedagogerna kan
naturligtvis inte öppet erkänna att man är ute efter att förinta läraren
och undervisningen. Helldén skriver: "Avgörande är alltså och det kan
inte nog betonas, att Egidius (och fackpedagogerna) verkligen skjuter undan läraren,
undervisningen, kunskaperna (grundkunskaperna). Det är så mycket viktigare att
nu konstatera detta, eftersom man på 70- eller 80-talen (och även senare)
resolut förnekat att det var denna manöver man ville genomföra."
Fackpedagogerna angriper användandet
av böcker i undervisningen. Helldén skriver: "Den låga uppskattningen av
grundkunskaper, som fackpedagogerna ger uttryck för, kan nog ses som deras
akilleshäl. Själva gör de dock gällande att de funnit på något mycket bättre
än vanlig undervisning och kunskapsförmedling. Eleven ska inte längre arbeta
med läroböcker eller det som läraren bestämmer som viktiga kunskaper - utan
de ska tillägna sig färdigheten att lära."
Fackpedagogernas tankar är svåra
att följa. Helldén skriver: "I äldre tider talades det om att skolan
skulle förmedla kunskaper och färdigheter. Det fackpedagogerna åstadkommit är
att de skalat bort 'kunskaper' och hävdat att eleverna (på något sätt)
skulle kunna lära sig 'färdigheter' direkt. Det är en mycket egendomlig idé,
som närmast för tanken till teologin."
När fackpedagogerna nedvärderar
kunskaperna ödelägger man samtidigt elevernas förmåga till kritiskt tänkande.
Helldén skriver: "Hur kan elever tillägna sig ett kritiskt förhållningssätt
utan att veta något? Många misstänker att elever lämnar grundskolan med den
föreställningen att ett kritiskt förhållningssätt är detsamma som att vara
mot något (mot skolan, mot lärarna, mot kunskaper, mot EU etc)."
Det är alltså dessa
fackpedagoger, en synnerligen fanatisk och extremistisk grupp, som av staten för
drygt trettio år sedan tilldelats makten över lärarutbildningarna.
Arne Helldén diskuterar i sin
nya följderna av den reformering av lärarutbildningen som skedde 1967, med införandet
av 1-6-lärare. Helldén skriver: "Avgörande var att
pedagogikinstitutionerna tilldelats en nyckelroll och att de ideologiska motiven
nu fick ett genomslag i lärarutbildningen. Det praktiska lärarförnuftet sköts
därmed resolut i bakgrunden. Läraren i klassisk mening - undervisaren,
kunskapsförmedlaren - skulle utplånas och ersättas med den lärartyp, som av
Lut-74 karakteriserades som den socioemotionelle läraren."
Avsikten var nu att betona
arbetssättet och avskaffa undervisningen. Helldén skriver: "De
pedagogiska idéerna hade ett bestämt politiskt ideologiskt syfte: att utplåna
den undervisande läraren. Arbetssättet sköts i förgrunden. Didaktiken,
konsten att undervisa, och lusten att undervisa, skattades däremot inte högt."
Reformerna gick vidare och en
ny lärarutbildningsproposition presenterades för riksdagen i maj 1985. Nu
skapades 1-7-lärarna och 4-9-lärarna. Kraven på ämneskunskaper sänktes.
Helldén skriver: "Överhuvudtaget nedtonas i propositionen ämneskunskapernas
roll. En lärare bör ha en viss bredd i sina kunskaper, däremot är 'djupare'
ämneskunskaper uppenbarligen inte så angelägna."
Vid den här tidpunkten talar
socialdemokratiska politiker och skolideologer om "folkskolekoden" och
"läroverkskoden". Det fanns ett svärmeri för "folkskolekoden".
Helldén skriver: "Primärt visar det en brist på respekt för högre
studier, för sakkunskap och professionalism inom lärarkåren. Ett gammalt hat
mot lärdom och bildning sticker fram."
Kraven på läraren devalveras
för att kunna accelerera devalveringstakten för läraryrket. Helldén skriver:
"Det som med andra ord ansetts viktigt i äldre tiders lärarutbildning,
var just lärarens personlighetsutveckling. En lärare skulle vara 'bildad', ha
en bred allmänbildning, ett kulturintresse med andra ord. Det är enligt UHÄ:s
arbetsgrupp en förlegad åsikt."
Fackpedagogerna går på nytt
till attack för att förinta läraren och undervisningen. Helldén skriver:
"Till UHÄ:s arbetsgrupps bistånd har fackpedagogerna på nytt uppfunnit
begreppet didaktik. Det nya begreppet didaktik liknar naturligtvis inte alls det
gamla. Men det kan väcka vissa förhoppningar i sargade lärarsjälar. Ty
didaktik, konsten att undervisa, var just det som inte ingick i lärarutbildningen
på 70-talet. Pedagogerna använder emellertid nu termen snarast som ett
tillhygge för att krossa de traditionella skolämnena."
Samtidigt som skolorna förflummas
och förslummas sker också en omfattande avhumanisering. Helldén skriver:
"Verkligheten är inte uppdelad i "ämnen" brukar det påstås av
dem som i våra skolor delar upp verkligheten i NO och SO. Men mellan det som nu
kallas SO och NO finns (eller fanns) ett väldigt block - det humanistiska
blocket - som för inte så länge sedan ansågs vara det essentiella i skolans
hela verksamhet. Det är borta nu."
Arne Helldén diskuterar i sin
nya bok "Skola på villovägar" den lärarutbildning som skapades i
och med den lärarutbildningsproposition som lades fram inför riksdagen 1999.
Betänkandet kallades för Lärarutbildningskommittén (LUK).
Utredningen försöker blanda
bort korten genom uppfinna nya begrepp som ingen kan tolka. Helldén skriver:
"LUK:s vokabulär tillhör inte denna världen. Enkla ord som 'kunskap', 'läroämne',
'undervisning', 'kunskapsförmedling' och 'lärare' existerar inte för dessa
utredare (och knappast 'skola' heller). I stället för kunskap säger de
'kunskapsprojekt', i stället för ämne säger de 'inriktning', ett begrepp som
'lära sig', eller 'tillägna sig' ('inhämta'!) kunskaper tillhör för dem en
grå forntid. De har i stället uppfunnit ett ord, fyllt av mystik, som de högtidligt
mässar: 'lärandet' (ett 'lärande samhälle', den 'lärande organisationen'
etc)."
LUK svärmar för 'tvärvetenskap'
men avvisar vanliga ämnen. Helldén skymtar lömska avsikter och skriver:
"Allt det här är mycket subtilt. Och det är just avsikten med det. De
blivande lärarna ska - det tycks vara poängen i den föreslagna lärarutbildningen
- så mycket som möjligt hållas på avstånd från rejäla kunskaper i ämnen."
LUK och fackpedagogerna sprider
förvirring och verkar förneka existensen av kunskap. Helldén skriver: "Lärarutbildningen
ska bedrivas som ett 'kunskapsprojekt' - inte för att 'inhämta' kunskaper utan
för att inskärpa hos lärarkandidaterna 'hur kunskap bildas', hur svårt, för
att inte säga omöjligt det är att överhuvudtaget veta någonting. De ska
också lära sig 'hur kunskaper organiseras', hur svårt för att inte säga omöjligt
det är att överhuvudtaget organisera kunskaper, särskilt i 'ämnen'."
Detta förnekande av kunskaper
och försvårande av de mest självklara frågor för oss till vad som är det
svenska skolflummets rötter. Arne Helldéns pekar på vilka de värderingar är
som ligger bakom den svenska skolans förfall. Helldén menar att flummandet har
en grund i ett 1970-talstänkande, vilket i sin tur hade sin grund i
studentrevolten 1968. Beskrivandet av flumvärderingarna tar sin grund i en bok
av två franska filosofer, Luc Ferry och Alain Renaulti boken "La pensée
68. Essai sur l'antihumanisme contemporain".
För det första fanns en
antihumanism hos parisfilosoferna. De proklamerade filosofins död. För det
andra förkastas den positivistiska vetenskapssynen, som bygger på empirisk
forskning. Parisfilosoferna hävdade att "det finns inga fakta". För
det tredje hävdade parisfilosoferna att sökande efter begrepp som sanning
eller objektivitet var meningslöst.
Och slutligen för det fjärde
går parisfilosoferna till angrepp mot hela upplysningsfilosofin. De riktar
"ett hatfullt angrepp på förnuftet; de deklarerade det rationella tänkandets
otillräcklighet och omöjligheten att överhuvudtaget etablera en universell
moral". Parisfilosoferna förnekar vidare att människan är en rationell
varelse som är i stånd att styra och kontrollera sitt liv. De förespråkar även
sådana extrema ståndpunkter som "att kommunikationen mellan människor överhuvudtaget
ses som omöjlig".
Det är denna vedervärdiga
soppa som har styrt skolpolitiken i tre decennier menar Helldén. Det är dessa
icke rumsrena uppfattningar som ligger bakom raserandet av den svenska
kunskapsskolan och skolan som kulturbärare. Vi kan se att fackpedagogerna och
skolideologerna har anammat det mesta av parisfilosofernas vedervärdiga soppa.
Det stora humanistiska blocket
som förr fanns mellan SO och NO är borttaget. Fackpedagogerna och
skolideologerna förfäktar att kunskaper inte finns, de individualiserar
skolan, de skyller sitt skolmisslyckande på faktorer utanför skolan och de
saknar verklig empati med både lärare och elever.
Fackpedagogerna har lyckats
dupera politikerna att de skall få leda en ny påhittad vetenskapsgren som
kallas "utbildningsvetenskap". Helldén skriver: "Vi vet mycket
lite om 'hur kunskap bildas' eller 'organiseras'. De vetenskapsteoretiska anspråken
hos fackpedagogerna är därför mycket fantasifulla. De talar om att bilda en särskild
fakultet - utbildningsvetenskap - som om de redan vore rustade och försedda med
verktyg och 'sanningar' av hart när gudomligt slag."
Fackpedagogernas resonemang har
mycket lite att göra med verkligheten på grundskolor och gymnasier. Helldén
skriver: "Ett enkelt, men tämligen effektivt argument mot fackpedagogernas
oerhörda anspråk är att skolväsendet upp till universitetsnivå (eller
snarare upp till den högre universitetsnivån) inte kräver särskilt mycket
vetenskapsteoretiska ansträngningar för att motivera sin existens. I skolan
ska eleverna få grundkunskaper och dessa grundkunskaper är inte så
problematiska från vetenskapsteoretisk synpunkt. Det är frågan om tämligen
odiskutabla, enkla kunskaper, vars struktur och innehåll utan större förändringar
traderas från tid till annan."
Lärarens uppgift är att hjälpa
eleverna klara ut vad som är grundkunskaper inom skilda områden. Den
uppfattningen delas inte av LUK. Helldén skriver: "Nu framgår det
emellertid att utredarna inte har en sådan uppfattning av läraryrket, bl a därför
att de menar att 'bildning' inte är något läraren ska ägna sig åt."
LUK har ett omfattande nyspråk
som kräver en egen ordbok. Första begreppet är "ett reflekterande
arbetssätt". Det betyder "blind lydnad". Helldén skriver:
"Ett reflekterande arbetssätt tycks ibland t o m få en skrämmande innebörd:
att reflektera tycks vara detsamma som att tycka precis som
"storebror", vara öppen för budskap uppifrån och villigt infoga sig
i det system som är det enda rätta."
Helldén fortsätter: "Den
som till äventyrs tror att staten med den nya lärarutbildningen skulle vilja
skapa reflekterande lärare bör uppmärksamma SOU 1999:63. Det finns risk för
att 'traditionens och vanans makt tar över', läraren måste därför tillägna
sig 'ett reflekterande arbetssätt', heter det försåtligt. Där lär sig läraren
'självkritik' och att vara självständig på ett meningsfullt (!) sätt. Läraren
skall lära sig att bli 'en uppmärksam och lärande lärare'. Det betonas att
det är bättre för läraren att tänka kollektivt (tillsammans) än
individuellt."
LUK strävar efter att tvinga
in lärarna i lärarlag, men det betyder också att läraren förlorar mycket av
sin frihet och självständighet. Helldén skriver : "Det är i detta
sammanhang begrepp som 'flexibel', 'förändringsbenägen', 'vetenskaplig' etc bör
ses. Det betyder inte alls det dessa begrepp sägs beteckna. Man är alltihop
det där om man är lydig, låter bli att tänka själv samt bekänner sig till
läran. Den lärartyp man sedan några decennier tillbaka vill utplåna är den
i sann mening liberale läraren, självständig, fri mot andra, fri mot sig själv."
Nästa av LUK förvanskade
begrepp är orden "förändring" och "utvecklingsstrategi".
De betyder "stagnation" och "förändringsstopp". Helldén
skriver: "Reformeringen av den svenska skolan är avslutad. Begrepp som 'förändring',
'förändringsagent', 'utvecklingsstrategi' etc innebär ingenting annat än att
skolan nu upphör att förändras, att utvecklas. Det finns inget utrymme för
nya tankar eller reflexioner."
Fackpedagogrena har som sagts
lyckats dupera politikerna att de skall få leda en ny påhittad vetenskapsgren
som kallas "utbildningsvetenskap". Den pedagogiska psykologins anspråk
på en kommandoposition i lärarutbildningen skapar problem. Helldén skriver:
"Härigenom skapades en förutsättning för en konflikt mellan det
politikskt-pedagogiska etablissemanget och lärarprofessionalismen och även
mellan pedagogikinstitutioner och metodikinstitutioner vid lärarhögskolorna."
Den pedagogiska vetenskapen har
gjort tillräcklig skada i den svenska skolan och den bör i fortsättningen
avstå från sina politiska ambitioner. Helldén skriver: "Jag tror det
vore nyttigt att tona ned den pedagogiska vetenskapens roll i både lärarutbildningen
och i skolan. Professor Torsten Huséns tidigare citerade uppseendeväckande
artikel bör tillskrivas en avgörande betydelse. Husén förklarade att läraryrket
är ett hantverk och att den pedagogiska vetenskapens pretentioner på att föreskriva
lärarna hur de ska arbeta i skolorna i det väsentliga har misslyckats."
När pedagogiken har
misslyckats är det läge att lägga mer tonvikt på metodiken. Helldén
skriver: "Det finns faktiskt ingenting som tyder på att den pedagogiska
vetenskapen presterat några koncept för skolan av mer bestående värde. Om
det funnits det skulle vi sannolikt ha hört talas om dem. Det är därför
befogat att med Husén återgå till att betrakta läraryrket som ett hantverk,
att ånyo uppfatta lärararbetet som en fråga om konsten att undervisa.
Intresset borde med andra ord förskjutas från pedagogikinstitutionerna till
metodikinstitutionerna vid våra lärarhögskolor."
Hela talet om en
"utbildningsvetenskap" är övermaga och handlar mer om politik än om
vetenskap. Helldén skriver: "Man vill alltså utplåna de sista resterna
av läraryrket som hantverk. Nu ska hela lärarutbildningen bli 'vetenskaplig'
ända ut i praktiken på de enskilda skolorna! 'Utbildningsvetenskap' ska ligga
till grund för hela lärarutbildningen. Vad utbildningsvetenskap är, är
diffust (det finns ju ingen), men det kan misstänkas att den till större delen
består av pedagogisk psykologi."
Attackerna mot lärarna och
undervisningen fick ett nytt verktyg när en nordisk flumvariant av didaktiken
skapades. Helldén skriver: "När kritikerna senare drog fram begreppet
didaktik, vilket hur man än vrider och vänder på det betyder 'undervisningslära',
dvs konsten att förmedla kunskaper, att transformera ett ämne till ett
pedagogiskt innehåll, hittade fackpedagogerna på det de kallar 'en nordisk
variant av didaktik', dvs återigen en omdefiniering av ett begrepp så att det
passar in i den pedagogiska vetenskapens mallar. De talar om allmändidaktik, i
motsats till ämnesdidaktik precis som de talat om allmänpedagogik i motsats
till ämnesmetodik eller ämnespedagogik."
Tydligen vill LUK ha bort
metodiken från lärarhögskolorna. Helldén skriver: "De för fram
didaktik som en motsats till metodik. De vill i själva verket ha bort det besvärliga
metodikämnet i lärarutbildningen. Om LUK får sin vilja fram försvinner den
undervisande lärare, dvs den klassiske läraren ur historien."
Till sist en slutkommentar.
Helldén nämner inte lärarfacken i sin bok. Det är ju allmänt känt hur lättlurade
och lättmanipulerade de varit, samtidigt som de sprungit arbetsgivarens ärenden.
Icke desto mindre kan man förvånas över deras hållning. Helldén visar att läraren
och undervisningen varit under attack i decennier och målet har varit att förinta
båda. Lärarfacken tycks ingenting ha förstått och nu har de blivit lurade
igen och de tycks nu tro att den nya vetenskapsgrenen
"utbildningsvetenskap" skulle innebära något positivt för lärarna
och för skolan. Det är mer än lovligt naivt!
Arne Helldéns bok "Skola
på villovägar" kan beställas genom förlaget Futurum, Box 11057, 580 11
Linköping
Tel 013-16 49 20, Fax 013-36 36
19, E-post futurum@algonet.se
Hemsida www.forlagetfuturum.com
Följ den kritiska skoldebatten på welcome.to/skoldebatt
resp braskola.just.nu
Fler artiklar av Johnny F
