|
Göran Hägg heter en nutida svensk lärdomsgigant. Han
är docent i litteraturvetenskap och verksam som författare, kritiker och
debattör.
Han har bl.a. skrivit en mycket läsvärd studie om den
svenska litteraturhistorien, utgiven på bokförlaget Wahlström &
Widstrand 1996. 
Han har också varit verksam som lärare, och det är i
detta sammanhang han blir verkligt intressant. I en av sina senaste böcker, "Praktisk retorik",
också utgiven Wahlström & Widstrand (1998) finns ett kapitel som är
en verklig fröjd att läsa.
Kapitlet ifråga heter "Att vinna fast man
förlorar". Hägg inskärper här vikten av att inte ge upp trots
till synes överväldigande odds.
Vi ser framför oss en av dessa oändliga konferenser.
Talare är en av skol-nomenklaturans många kolportörer.
Budskapet är
detsamma som alltid: Arbetslag är toppen och lösningen på de flesta
problemen i skolans värld, rektor skall ha mera makt, lärarna bör ha
mer reglerad arbetstid osv.
Men vad händer då? Jo, en lärare dristar sig till att
våga stå upp och ifrågasätta öppet vad många tänker i det tysta.
Hägg skriver (s. 109):
"Du ställer dig upp på personalmötet och
protesterar mot den nya organisationsplanen, som ingen riktigt har fattat
vad den går ut på eller ens vågar ifrågasätta. Du ställer en fråga
till den flummiga konsulten som har toppridit er på kursen och
ifrågasätter hans kompetens".
En bomb har slagit ned. Någon säger emot. "Vad
tror du händer", frågar Hägg retoriskt och svaret blir:
"Naturligtvis. Inte en käft håller med dig. Man
till och med stönar och ber dig hålla tyst. Mer eller mindre utbuad
sätter du dig ner./…/. Men du har gjort en lysande insats. Inte som
martyr. Vi begär inte det orimliga av dig. Det är ovanligt nog och
tillräckligt välgörande att någon någonsin, särskilt i vårt
konflikträdda land, ställer sig upp och ifrågasätter något i såna
sammanhang".
Hägg understryker att man härigenom "…faktiskt
förstört mycket för ledningen" (som vill påtvinga lärarna
organisatoriska och andra förändringar mot dessas vilja genom att
använda sig av en förment ’vetenskaplig’ och ’objektiv’
utomstående "expert").
Och vad händer nu?
"Förutsatt att du har det minsta rätt, så är
den flummiga, förkvävande samförståndsandan bruten. Man får
ifrågasätta, visar det sig, och det är den farligaste kunskap som kan
spridas kring flummiga mjukistyranner på konferensen eller yuppiehårda
räknenissar på personalmötet. Många av de fega fåren därinne kommer
efteråt fram till dig och säger att de håller med" (s. 110).
Och nu kan det börja hända saker:
"Nästa gång är organisationsplanen i gungning.
Fler klagar. Flumkonsulten får inga nya uppdrag…Studierektorn måste
befordras till skolkontoret för att undgå föräldrarnas vrede.
Räknenissen hamnar med administrativa utredningsuppdrag bakom ett skåp
på huvudkontoret".
Hägg inskärper att denna typ av ifrågasättanden
också kan göras av lärare vilka inte nödvändigtvis är verbala och
vana att stå upp för sin sak, t.ex. fackliga förtroendemän:
"Det gör inget om du är rädd och nästan stammar
då du reser dig upp. Då verkar det bara mer seriöst. Hursomhelst är
som sagt den där fina, byråkrat-terapeutiska samförståndsstämningen
förstörd. För den där gången i alla fall. Allt som experten säger
framöver kommer på ett helt annat sätt att ifrågasättas av de
kringsittande".
Hägg beskriver hur även rädda och kuschade lärare i
läroplanens anda kan ifrågasätta överheten med hjälp av retoriken:
"I den mån man i dessa otrygga tider är rädd om
sitt skinn kan det med retorikens hjälp göras mer infernaliskt. Helst
då i frågeform. Inför modusväxling av typen ’skolan får inte vara
statisk’ eller ’vår myndighet måste utvecklas i riktning mot
näringslivets normer’ räcker det oftast med ett enkelt ’varför det?’
för att den mest tränade konsult ska komma av sig, börja stamma och
fara ut i otidigheter mot dig, som möjligen tystar dig för ögonblicket
men samtidigt sår allvarliga tvivel och sänker honom ytterligare i de
närvarandes aktning" (s. 110).
Häggs bok recenserades i många tidningar, bl.a. Folket
i Bild – Kulturfront (nr. 3/1999;). 
Friskt vågat, hälften vunnet! För egen del tycker jag
att en värdig kandidat till årets pris för mod och civilkurage är den
rakryggade lärare i Ragunda Kommun, som till Länsrätten överklagat
kommunens skolplan, vilken kräver att lärarna skall kollektiviseras i
kolchoser/arbetslag.
Nu är det ju ett bra tag kvar av detta innevarande år,
så förhoppningsvis dyker det upp nya, friska kandidater, men till dess
får ovan stående lärare bli mitt val.
Till sist bör kanske nämnas att Göran Hägg
fortfarande är engagerad i skolfrågor. Bland annat recenserade han
nyligen i tidningen Aftonbladet några av skolans läroböcker. 
Per Lundvall
|