Fullständig maktfullkomlighet och godtycke! Ett äkta hederligt svenskt fy fan är det enda man kan säga.

På min skola har avtalets fabulösa 4 procent fördelats med 3 % generellt och resterande 1 % individuellt. Hälften av lärarna har fått ca 600 kronor och andra hälften ca 1200. Fråga mig inte hur den individuella 1 % har kunnat räcka till en fördubbling av extrapåslagen...

Fördelningen av den extra procenten har rört upp minst sagt häftiga känslor och förbittring då det tilldelade beloppet som bekant dels följer läraren i fortsättningen och dessutom retroaktivt sexfaldigas - en i en lärarekonomi icke försumbar summa. Man vill ha fair play och ordentliga besked.

Handlingskraftig lärare A begär lönelistan utlämnad med stöd av offentlighetsprincipen och den distribueras och granskas av upprörda lärare.
( Åtminstone den förfördelade hälften)

Det visar sig nu stört omöjligt att vaska fram någon som helst konsekvens, logik eller röd tråd vid utdelandet av extra påslag. You can´t make head or tail out of it...

Lärare B och C - begåvade, klarsynta, energiska kvinnor, lysande pedagoger med högsta betyg i undervisningsskicklighet från lärarhögskolan -
får intet extra. De själva och flertalet kolleger ser det som en ren provokation. Vita i ansiktet av vrede begär B och C lönesamtaL med rektor.

Denne medger att de är utomordentligt skickliga lärare men det räcker tyvärr inte - extra insatser krävs, de " måste tillföra skolan något mer" som frasen lyder.

B och C påpekar att de bägge följt tidskrävande Itis-kurs, tagit sig an lärarkandidater och förnyat undervisningen med datorstöd. Illa trängd avslutar rektor med att förklara att det som fattas inte går att " klä i ord".

Lärare D får också klart godkänt vad gäller undervisningen men får veta att alldeles för "försynt sätt" hindrar extrabonus.

Vederbörande går nu moloken omkring och grubblar över hur detta graverande karaktärshandikapp skall åtgärdas.

Från skolledningen utgår ukas att lärare som anmäls till skolledningen av elev kan glömma extra påslag; bekvämt för skolledningen men med fruktansvärda följder för lärarna: När detta perverterade lönekriterium blir känt bland eleverna hamnar lärarna i ett liknande predikament som den olycklige som tillfångatagits av minderåriga pojksoldater - hotfull, tung beväpning - lättviktigt omdöme...

Lärarkollegiet sliter sitt hår med att luska ut något slags förklaringsmodell till "pängaflödet".

Har lärare B och C - som bägge har skinn på näsan i bästa bemärkelse - varit för oppositionella och sagt ifrån för skarpt vid olika tillfällen? ( Personligen anser jag sådana kolleger guld värda)

Men ej heller denna förvridna princip håller sträck. Manlig lärare A, med karisma, myndighet, intelligens och fruktad, skarp tunga säger alltid sin mening rakt ut och denna uppkäftighet har inte bestraffats i aktuellt fall - tvärtom tillhör han dem, som dragit allra högsta vinstlott i löne- tombolan! Man har svårt att värja sig för tanken att skolledningen fruktar vederbörande och söker blidka honom vid lönesättningen.

Kan det vara så att rektor helt enkelt - medvetet eller omedvetet - följer rådande hierarki i kollegiet? Ni vet, hackordningen vars existens de flesta förnekar men som dock tyvärr uppkommer i alla mänskliga sammanhang och som den observante människokännaren kan le åt men inte göra mycket åt:

Ett exempel: När Alfahannen begär ordet lyssnar alla andäktigt men andra - vilken klokskap de än lägger i dagen - nonchaleras eller avbryts.

Skall verkligen denna smått komiska men ändå existerande animala rangordning cementeras ytterligare genom lönesättning?

Bör man inte avstå från lönekriterier som "inte kan kläs i ord"?

Föreställ er en lärare som avfärdar en hårt arbetande elev med: Du är jätteduktig både muntligt och skriftligt men det fattas någonting!

Eleven: Vad fattas? Det går tyvärr inte att klä i ord, lille vän!

Vilka ramaskrin från elev, föräldrar och kvällstidningar skulle inte detta föranleda! Men vuxna människor förväntas svälja behandling av denna skymfliga karaktär.

Välgrundade misstankar uppstår och iskall fasa sprider sig: Det är vår personlighet som tas upp till kränkande granskning!

Det handlar om personkemi och vad enskild rektor råkar uppfatta som " en trevlig människa".
Vad som definierar en "trevlig människa" skiftar som bekant - alla har vi ju en vänkrets där vi uppfattas som trevliga.

Det rör sig inte heller om psykotiska drag utan de skiftande personligheterna som här nämnts faller fullständigt under normalitetens spektrum och är dessutom mycket omtyckta av sina elever.

Arbetsgivaren vill söndra och härska men kan rådande situation verkligen vara i arbetsgivarens intresse om det nu inte bara är en maktdemonstration han söker?

Hälften av medarbetarna känner sig djupt kränkta och faktiskt förtvivlade när de inser att det är deras personlighet och inte yrkeskicklighet som har bedömts. Många resignerar och ger upp inför så irreparabla lönekriterier och utför helt enkelt ett mycket sämre arbete, förlamade av bitterhet över orättfärdig behandling.

Situationen är slående lik den i Kafkas Processen:

Huvudpersonen vet inte vad han anklagas för!

Nu framhåller säkert vinnarna i lönelotteriet att så här går det till överallt på arbetsmarknaden och det äger säkert sin riktighet. Men är det egentligen ett vettigt eller hållbart argument?

Varför frivilligt introducera avigsidor från näringslivet? Vi lärare sysslar ju inte med tillverkning av betong eller andra hårdvaror, vi har hand om och skall vara förebilder för barn och ungdomar och det unika med oss är att vi delvis i vårt yrke granskas och bedöms av härliga men unga och ofullgångna individer.

Avslutningsvis, kan ens de mest förhärdade, osolidariska fullblodsegoister eller i vart fall anhängare av det individuella lönesystemet försvara försvara ovannämnda stolliga lönekriterier?


MVH

Pandora