Enligt tidningen Skolvärlden (nr 19/2004) tror 22 procent av den svenska lärarkåren och 30 procent av lärarstuderande att astrologi är en vetenskap. Sifforna kommer från en Temo-undersökning utförd på uppdrag av föreningen Vetenskap & Allmänhet. Att en av fem som undervisar i skolan anser astrologi är en vetenskap visar att det är lång väg kvar till vetenskaplighet. För att betraktas som en vetenskap så skall man för det första ha en öppenhet. Man skall klart och tydligt visa sina resultat.

Skolvärlden 4/2005 skriver om lärarnas forskning. Är det ett lika fånigt påhitt som detta med elevernas forskning?

http://www.lr.se/lrweb/home.nsf/indexfrmset?readform&Url=http://www.lr.se/lrweb/Home.nsf/ByKey/IFRS-69WE9C!OpenDocument

Den praxisnära forskning som lärarfacken pläderat för har inte kommit till stånd. Skolvärlden skriver insiktsfullt om vad lite pedagogiken har att bidra med till lärarna. ”I väntan på en praxisnära forskning värd namnet, får Sveriges lärare hålla till godo med mer eller mindre underbyggda pedagogiska modeflugor som fyller kunskapsvakuumet i skolan.” Det är i stort sett samma formuleringar som jag brukar ha här på Skoldebatt, nämligen att pedagogiken är en mycket outvecklad s k vetenskap som egentligen inte ger svar på några frågor, att lycksökare livnär sig i det vakuum som pedagogikens tillkortakommanden skapat och att pedagogiska modeflugor drivs igenom uppifrån för att sedan försvinna, men att försöken inte utvärderas och erfarenheterna inte tas till vara.

”Utan en egen kunskapsbas kan läraryrket anses vara ett hantverk, snarare än en profession.” Lärarfacken är rädda för den gamla seminarietraditionen. Det var en lärarutbildning som drillade lärarstudenterna i läraryrkets tekniker och metoder. Det var inte fint nog och lärarfacken ville ha en akademisk status. Glädjande är i varje fall att Skolvärlden nu erkänner att pedagogiken i sin nuvarande form inte kan utgöra en kunskapsbas för läraryrket.

Skolvärlden nämner undersökningen som visade att 22 procent av de tillfrågade lärarna ansåg att astrologi är en vetenskap. Skolvärlden är oroad över att lärarna inte anser utbildningsforskningen som relevant. Många lärare har en självgod attityd till både pedagogik och fackämnen, men det är kanske inte så konstigt. Varför ska man ha tilltro till pedagogiken när nu ämnet bara består av en massa ostyrkta teorier och när nomenklaturan talar om elevens eget forskande och sökande tappar också ämneskunskaperna i betydelse. ”Det kunskapsvakuum som uppstår i forskningsbristens kölvatten fylls lätt av föredragshållare som åker runt bland skolorna och predikar de senaste modeflugorna.”

Rapporterna från om den ovetenskapliga hållningen på lärarhögskolorna haglar. Man avvisar oftast en vetenskaplig hållning och förespråkar i stället en egen reflektion. Bara tanken att denna metod skulle kunna ersätta vetenskap är helt otroligt naiv och korkad. Hållningen till vetenskap är oftast slapp eller rent av fientlig på lärarhögskolorna. När studenterna ska skriva uppsatser får de inte lära sig en vetenskaplig uppställning eller metod. Allt är tillåtet och lika mycket värt som en vetenskaplig hållning. Det är inte att förvånas över att staten inte släpper till forskningspengar till institutioner med en sådan brist på vetenskaplighet. Det skulle vara slöseri med pengar.

Konstig är tanken på lärarnas eget forskande. Hur ska man klara det? Man kan inte vetenskaplig metodik och man behärskar inte statistik, så att man kan vetenskapligt bearbeta undersökningarna. LRs förste vice ordförande Per Wadman anser tydligen ”att lärare lämnas i sticket då var och en själv, eller i arbetslag, ska försöka hitta fungerande metoder”. Det var ju i varje fall insiktsfullt.

Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm, ges stort utrymme i Skolvärldens artikel. Hon konstaterar att regeringen fem år gamla nej till att låta utbildningsvetenskap bli ett eget vetenskapsområde berodde på att lärarhögskolorna inte ansågs ha den vetenskapliga mognaden för att ta emot egna forskningspengar.

”Ingrid Carlgren, psykolog i botten, menar att man knappast kan kalla läraryrket en profession, eftersom det inte vilar på en självständig formulerad kunskapsbas eller teoretisk reflektion.” Hon fortsätter med att säga att ”än så länge är det mer av ett hantverk”. Carlgren blandar troligen medvetet ihop alla begrepp. Det är måhända mera bekvämt att bedöma läraryrket än att bedöma lärarutbildningen i Stockholm, där hon är en av de huvudansvariga. Lärarutbildningen är minst av allt en hantverksutbildning. Det är en rent teoretisk utbildning som dock saknar vetenskaplig grund. Man lär ut några enskilda teorier från olika författare och sedan lämnas studenterna åt sitt öde att själva plocka av smörgåsbordet, som dock är begränsat. Den traditionella lärarerfarenheten har utelämnats.

Lärarfacken och andra vill nu plötsligt att forskningen om skolan ska öka, men är det förenligt med vad man tidigare hävdat och hur stämmer det med t ex lärarutbildningens traditioner.

Jag vill påstå att det inte finns någon strävan efter vetenskaplighet på lärarhögskolorna. Man märker det vid val av litteratur. Fritt spekulerande böcker väljs före böcker som bygger på undersökningar eller doktorsavhandlingar. Man märker det på att lärarhögskolorna inte är måna om att lära ut vetenskapliga arbetssätt för studenternas arbeten. Man märker det på lärarhögskolornas slappa arbetstakt och på försöken att föra fram studentens egen reflektion som ett alternativ till vetenskapen. Man märker det på att lärarhögskolorna centralt släpper didaktik och metodik och i förhoppningen att studenten ska få detta till livs under praktiken (Vfun). Lärarhögskolorna söker inte sanningen eller bästa metoden utan nöjer sig med att presentera ett smörgåsbord varur studenten fritt kan välja. Det är ett ovetenskapligt förhållningssätt. Slutligen märker man det på lärarhögskolornas märkligt slappa examination.

Skolutveckling har blivit skolans mantra och det betyder ju att beprövad erfarenhet och vetenskap ständigt ska träda tillbaka för nya typer av experiment. Det skapar förvirring hela tiden och det förhindrar att man hittar och sedan vidmakthåller de bästa arbetsmetoderna.

Det har nu t o m gått så långt att man försöker skriva in skolutveckling, dvs ständiga förändringar på vetenskapens bekostnad, i förslaget till ny skollag. Skollagskommittén tillsattes 1999 och lade fram sitt förslag i december 2002 (SOU 2002:121). I förslagets 2 kap § 7 skrivs att ”det åligger rektorn särskilt att verka för att utbildningen utvecklas”. Det kan bara tolkas som att man föreslår skolutveckling och kontinuerlig förändring i stället för vetenskap.

Lärarfacken med flera tycks ha missuppfattat detta med yrkesutbildning kontra teoretisk utbildning. Man skyr den gamla yrkesinriktade seminarietradition och förespråkar en rent teoretisk utbildning. Det ger dock inte studenterna tillräcklig vägledning. Det är helt enkelt inte vägen att gå. Jämför t ex med läkarutbildningen. Där studeras i hårt tempo. Man läser om det som man behöver som allmänbildning i yrket och man ger konkreta råd för hur olika sjukdomar ska behandlas. Man håller sig till vetenskapen och ser inte förändring som något självändamål. Den hållningen bör man ha även i lärarutbildningen.