Inger Enkvist har i boken "Feltänkt" ett kapitel som hon kallar "Massutbildning utan innehåll - exempel från engelsktalande länder". 

Enkvist väljer att studera det brittiska labourpartiets skolpolitik utifrån en bok av Jones (1983). Jones konstaterar "desillusionerat att vänstern inte har något att säga om innehållet i skolundervisningen eller om hur kontroll av skolans resultat skall ske utan bryr sig bara om tillträde till utbildningen".

Skolreformerna var tilltänkta att tillförsäkra samhället social fred, men resultatet har blivit det rakt motsatta. 
"Jones uppmanar oss att ifrågasätta den väg vi slagit in på". "I labourkretsar i England finns och fanns, menar Jones, en avsky för böcker och många förknippar bokläsning med förhatlig utantillinlärning. Eftersom man inte gillade böcker, kom det att betyda att man redan från början avvisade tanken på att i grundskolan åstadkomma en hög intellektuell nivå".

Labour har inte betonat innehållet i utbildningen utan snarare betonat social kompetens. Man pratade om att utveckla den individuella personligheten, men man undersökte aldrig om upplägget ledde till önskat resultat. "Man bortsåg från att det inte är bevisat att det går att utveckla en personlighet utan förkovra sig i ett innehåll. Det är också svårt att visa upp social kompetens som en merit skild från fackkunskaper. Man har gått in i en massutbildning som kostar mycket men som inte ger några större kunskaper". 

De förhållningssätt till skolan som Jones beskriver finns i allra högsta grad också i Sverige. Han menar att "det finns en starkt antiintellektuell strömning bakom detta sätt att se på utbildningen". Vi kan nu tydligt "se att denna inriktning inte leder till något, inte till social fred, inte till arbete och inte heller till personlig tillfredsställelse". 

Varför behåller man då en inriktning som inte gagnar dem man säger sig vilja gagna? 

Hirsch föreslog 1987 att USA borde införa en nationellt giltig läroplan. Demokratin i ett land hotas om medborgarna inte längre har gemensamma erfarenheter från skolgången. 

"Hirsch understryker att behovet av en gemensam bas visar att skolan hör samman med den nationella språkgemenskapen snarare än med den lokala, vilket är ytterligare ett argument för att se med skepsis på en kommunalisering av skolan." 

Hirsch är förfärad över nedgången av läsfärdigheten i USA. "Hirsch menar att nedgången i läsfärdighet och förståelse är en fara för samhället, eftersom ungdomarna inte är mentalt förberedda att överta ett samhälle som de varken förstår eller värderar." 

Lasch kritiserar, i sin bok "Sveket mot demokratin (1995)", många tendenser i den amerikanska utbildningspolitiken. 

"Ett problem är i uppfostran, menar han, är att barn långt före skolåldern översköljs av teves propaganda för sex-, vålds- och utseendefixering och att skolan sedan egentligen inte heller motarbetar detta tidiga, negativa inflytande". 

Lasch beklagar läraryrkets byråkratisering, som undergräver lärarnas självständighet. Han är dessutom oerhört negativ till den pedagogik som utgår från barnets egna erfarenheter. Man bör i stället utgå ifrån det som barnen själva inte kan se: andra länder och flydda tider. 

Den nya skolan skapar egocentrerade individer som inte tycker sig "ha någon förpliktelse mot samhället och följer snarast minsta motståndets lag". 

Inger Enkvist behandlar noggrant fallet Argentina, där en högklassig nationell skola fullständigt slagits sönder. 
Förfallet i den argentinska skolan började långt före det svenska förfallet. 

I Argentina kan vi studera vart den svenska skolan är på väg menar Enkvist. "I förorterna till Buenos Aires är skolorna mest en plats dit barnen går för att få något att äta och där det inte är möjligt att genomföra någon egentlig undervisning. 

Medelklassen brukade skicka sina barn till den statliga skolan men försöker nu undvika detta eftersom den statliga skolan numera inte ger någon garanti för kvaliteten, utan karaktäriseras av aggressiva barn, lärarstrejker och ogenomtänkta pedagogiska program". 

Den argentinska eliten försöker fly kaoset men lyckas inte undkomma. "De föräldrar som kan skickar sina barn till privata elitskolor, något som dock inte skyddar barnen från gatuvåld eller droger. Inte ens den ekonomiska eliten kan tillförsäkra sina barn en bra framtid. De unga som åker utomlands för att avsluta sina studier brukar inte heller vilja komma tillbaka". 

Den argentinske fackpedagogen och utbildningspolitikern Puiggrós (1995) skärskådar den utveckling som skett i Argentina. Den decentralisering som skett kallar hon "en feodalisering, nämligen att okunniga, lokalt politiskt tillsatta personer fått en icke avsedd makt över utbildningsväsendet. Lärarnas status sjunker för varje år, samtidigt som man infört individuella löner". "

Ett av de fel Puiggrós diagnostiserar i dagens Argentina är ökande svårigheter att läsa och skriva bland eleverna i grundskolan. 

På gymnasiet känner sig många främmande för böcker och för att uttrycka sig skriftligt, och inte ens på universitetsnivå är läsning och skrivning självskrivna och invanda sätt att skaffa sig fackkunskaper. Ungdomarna är också djupt okunniga i historia, både det egna landets och världens, vilket innebär att kunskaper inte överförs mellan generationer på samma sätt som tidigare. Detta börjar visa sig bl a genom att det finns ungdomar som accepterar olika totalitära eller fundamentalistiska åskådningar som avvisas av den äldre generationen". 

"Det som skett med lärartjänsterna är utomordentligt allvarligt, menar Puiggrós. Läraren har historiskt varit den yrkesgrupp som tydligast stått för utvecklingsoptimism och som kommit med nyheter från stora världen till avlägset belägna byar. 

När man bryter sönder det nationella skolsystemet så att lärarna inte längre framstår som statens representanter utan som anställda under en lokal feodalherre uppstår ett psykiskt avstånd mellan lärarna och skolan och mellan lärarna och eleverna. Samma effekt har har konkurrens mellan lärarna, tidsbegränsade anställningsavtal och individuella löner. 

Lärarna provoceras på många sätt av de förändringar som nu sker, både som medborgare och som yrkesmän, eftersom de är den yrkesgrupp vars uppgift varit att överföra kulturarvet, och nu låter man dem inte göra det. 

Detta är personligt svårt för dem eftersom de har en stark känsla av att svika sin samhälleliga uppgift". "Dessa förändringar gör att ett system som det tagit ett århundrade att bygga upp slutar att fungera, och det faktum att man i stor utsträckning slutat undervisa, slutat överföra kulturen, är själva centralpunkten i förstörandet av utbildningen". 

I Japan, Korea, Taiwan och Singapore satsas kolossalt på utbildning. Sydkorea lär 1989 ha utbildat fler civilingenjörer än USA, Väst-Tyskland och Sverige tillsammans. 

Tidskriften "Scientific American" publicerade 1992 en artikel som jämfört skolelever i USA, Kina, Taiwan och Japan i årskurs 1 och 5 i läsning och matematik. 

"Resultaten visade att de asiatiska barnen var överlägsna i nästan allt, vilket ger anledning till eftertanke hos västerlänningar. Gällande pedagogiska trender i väst säger t ex att memorering inte leder till förståelse, medan asiatisk skoltradition utmärks just av memorering". De asiatiska barnen trodde på elevens egna ansträngningar som vägen till framgång. De asiatiska skolorna hade längre skoldagar men också långa raster för lek, samtidigt som de verkade trivas i skolan. "De asiatiska lärarna hade en mer respekterad roll i samhället, att de hade ansvar för färre elever och kunde ägna mer tid åt sin undervisningsgrupp. Som regel förberedde de sina lektioner noga och arbetade inte sällan i lag. De såg sig som uppfostrare, inte som informationsöverlämnare, samtidigt som varje lektion hade tydliga inlärningsmål". 

Goleman (1997) talar om hur förödande det är för barn att växa upp med missbrukarföräldrar. Goleman pratar sig varm för självkontroll, målmedvetenhet, uthållighet etc. 

Enkvist vill sammanfatta detta med ordet självdisciplin och hon hänvisar till en studie som visar att självdisciplinär en väsentlig förklaring till varför det går bra eller dåligt för en person. "Hur kan det då komma sig att ordet är tabu i skoldebatten? Detta faktum är ett av många tecken på att skoldebatten inte baserar sig på alla tillgängliga fakta, såsom en vetenskaplig debatt ska". 

Den svenske journalisten Nordin (1996) skriver om barn till narkomaner, alkoholister och kriminella. "Hans bok är en enda lång appell till skolan att ta sitt ansvar. Om skolan inte, med sina krav och sin fasthet, håller de här barnen på rätt spår kommer ingen att göra det". Hans recept är samma som Golemans. 

Nordin "menar att eleverna måste vara i skolan, de måste hänga med de andra eleverna i inlärningen och eventuellt få obligatorisk läxhjälp. Kommer de efter, utvecklar de en negativ identitet, söker sig till andra i samma situation och kan mycket väl vara fullfjädrade kriminella innan de lämnar mellanstadiet. 

Nordin säger, utan att linda in det, att skolan och hemmet alltid ska veta var en ung person är. Han intar alltså rakt motsatt attityd till de pedagoger som menar att barnet skall bestämma alltmer själv samt att hemmen ska ha mer inflytande. Nuvarande tendenser i skolan dömer en ung person att aldrig kunna ta sig ur sin hemmiljö. Nordin fastslår med färsk statistik från Sverige att vårt nuvarande sätt att reagera innebär att de här barnen går under och att samhället direkt fostrar nya generationer kriminella individer som kommer att trasa sönder samhället". 

I Harlem i New York finns positiva exempel på framgångsrika skolor. Lorraine Monroe leder där ett nätverk av framgångsrika skolor. Hon arbetar med etniska minoriteter. 

Hon kräver att:

1. utbildningen skall vara gedigen, och kräver att 

2. flickor och pojkar skall anstränga sig med studierna. 

3. Hon anser att en rektor skall vara den främste bland lärarna. 

Hon stöder klubbar och sportföreningar på skolan och kräver att:
4. eleverna skall följa de elva icke förhandlingsbara reglerna som inpräntas i eleverna från första skoldagen. Monroes elva icke förhandlingsbara regler finns beskrivna i Enkvists bok "Feltänkt". De handlar om punktlighet, ytterkläder, flit, arbetsmaterial, hemläxor, tuggummi, bråk ,våld, respekt för egendom mm.

Monroes ordningsregler innehåller även ett sanktionssystem i sex steg, vilket finns beskrivet i hennes bok "Våga leda i skolan". 

Påföljderna som beskrivs är i tur och ordning: Möte med berörd lärare, möte med studiehandledare, möte med förälder, intern avstängning, uteslutning ur akademin, överföring till annan skola. 

Stellan Arvidsson och Alva Myrdal

Enkvist går igenom den svenska skolans historia. Hon konstaterar att i 1950 års skolbeslut var ambitionerna fortfarande höga. I beslutet pratades om hög kvalitet, att tillvarata begåvningar och att ge alla en chans. Sedan kom den sammanhållna klassens förespråkare i form av Stellan Arvidsson och Alva Myrdal. 

De menade att barnen skulle anpassa skolstart efter skolmognad och vara mellan sex och åtta år vid skolstart. Detta förslag kom dock aldrig till genomförande. 

Sveriges riksdag tar ett beslut med hänvisning till metoder för individualisering som inte fanns. Alva Myrdal kopplade den nya skolans genomförande till den äldre lärargenerationens försvinnande. Realskolans fem år sänktes till fyra och sedan till tre år, för att sedan slås ihop med en förlängning av folkskolan. 

Enhetsskolan var född. Denna innebar dock en betydande nivåsänkning jämfört med realskolan. Undervisning i utländska språk minskades i omfång och även antalet timmar i modersmålet. Förändringarna som genomfördes saknade stöd i lärarkåren. Ambitionsnivåerna skulle dock sänkas ytterligare. 

Nästa steg var att införa grundskolan. "Talet om begåvningar hade nu försvunnit liksom idén med en slutexamen motsvarande realexamen. Man införde relativa betyg, avskaffade kvarsittning och införde specialundervisning. I de här resonemangen är det påfallande att det är skolans organisation man talar om och inte om kunskaper eller elevernas utveckling i andra avseenden än när det gäller samarbete med elever från andra socialgrupper." 

Sedan kom SIA-skolan 1974 och i den skolan "ville man öka likheten genom att förlänga skoldagen så att en större del av elevernas upplevelser skulle bli gemensamma. Ekonomiska problem i kommunerna gjorde dock att denna reform fick föga genomslag. 

Specialundervisning döptes om till samordnad specialundervisning. Nyheten var att man införde att störande och boktrötta elever skulle vara kvar i klassrummet med tillgång med speciallärare och inte skiljas ut från gruppen. Detta skedde trots den skada som åstadkoms i arbetsron för alla och trots att flera undersökningar visar att elever med inlärningsproblem inte sällan lär sig mer i en egen grupp. Även för elever med inlärningsproblem sattes det sociala målet högre än utbildningsmålet." 

En arbetsgrupp inriktad på målrelaterad undervisning och utvärdering lades utan förklaring ned 1975. Tiden för preciserade mål var nu slut. I stället inleddes förskolepedagogikens övertagande av den svenska skolan. "Man talade alltså om process och inte om produkt, dvs resultat, och deltagande kunde vara tillräckligt för att bli godkänd, oavsett om någon inlärning ägt rum." 

Skolbeslutet 1979 införde begreppet temastudier och föreslog hopslagning av ämnen till block. De nya ämnena barnkunskap och teknik gav betyg som var lika viktiga för intagningen till gymnasiet som t ex matematikbetyget. Betygen t o m årskurs sju avskaffades. Elevernas frihet att välja kurser begränsades. "Undervisning som inte alla kunde tillgodogöra sig togs nästan bort helt." Ansvariga politiker var dock inte nöjda med nivån på ambitionssänkningarna och på sänkningarna av kvaliteten. 

Det verkliga dråpslaget mot skolan kommer när skolminister Göran Persson genomför kommunaliseringen 1989. Massiva protester kom från organisationer som har med högre utbildning att göra, men de beaktas inte. "Denna reform är sannolikt den mest avgörande negativa förändringen sedan grundskolans införande. I ett slag läggs utbildningsbeslut hos personer som inte har någon specialkompetens i ämnet. Dominansen av personer utan egen högre utbildning eller med erfarenhet enbart från förskolan och lågstadiet förstärks kraftigt på bekostnad av personer med erfarenheter från gymnasie- och universitetsutbildning. Reformen genomförs samtidigt som det sprids en ny ledningsfilosofi som säger att vem som helst kan vara ledare för vilken organisation som helst, eftersom fackkunskap inte längre anses viktig utan endast ledarförmåga." 

Den nya gymnasieskolan genomförs samtidigt med kommunaliseringen. Reformen genomfördes samtidigt som antalet elever med flyktingsbakgrund ökat. Dessa får betydande svårigheter i den nya gymnasieskolan, men myndigheterna väljer att blunda.

 "Ansvariga myndigheter i Sverige fortsätter att vägra diskutera innehåll, krav och nivåer utan beslutar sig för att diskutera arbetslag för lärare, datoranvändning, nya arbetsmetoder och ytterligare integration mellan olika stadier. Det talas om individualisering och valfrihet, men inom en teknisk och antiintellektuell ram." Kraven och nivån på den svenska skolan har monterats ner till förfärande låga nivåer. 

"Sverige har på trettio år expanderat volymen men monterat ner kvaliteten i sitt utbildningssystem och detta trots att stora ekonomiska resurser läggs på skolan. Vi har nu personer som går ut nioårig grundskola utan att kunna läsa ordentligt. En del unga befinner sig kanske på samma nivå som de 1700-talspojkar som undervisades av sina fästmör." 

Enkvist analyserar i boken "Feltänkt" förfallet inom offentlig verksamhet i allmänhet och i skolan i synnerhet: "Varför har det så snabbt blivit sämre. I Sverige är vi kända för att litat till myndigheternas sunda förnuft, vi har kompromissat och vi har accepterat politiska beslut. Det som nu är akut är att de politiska besluten i skolfrågor blivit så mycket sämre, samtidigt som vi i Sverige saknar traditioner att opponera oss." 

Hon menar att vi fått ett system som liknar det kommunistiska öststatssystemet, med ja-sägare som inte törs säga ifrån och att förfallet tilltagit eftersom "tillsynsmyndigheter tagits bort, just nu när de skulle behövas extra väl". 

Enkvist menar att i det nya gymnasiet finns elever "som går i gymnasiet utan att ha förkunskaper och därför inte förstår gymnasiets kurser." Stora delar av gymnasieverksamheten blir en ren bluffverksamhet: "Elever låtsas studera, lärarna låtsas undervisa, rektorn låtsas styra och alla håller masken och talar om framsteg." Kvaliteten på skolledarna har sänkts dramatiskt. "För en tid sedan var benämningen rektor och i gymnasiet hade rektor normalt en licentiat- eller doktorsexamen, vilket gav dem en god utgångspunkt för att bli respekterad av lärare och elever, men framför allt en vana att analysera och formulera sig, vilket var en del av deras ledarförmåga." Förfallet kunde inte vara större. 

"På högstadiet är det senaste att många skolledare är förskole- och lågstadielärare i botten." 

Pedagogiken har numera ofta blandat ihop teori och ideologi. "Eftersom pedagogiken inte har någon egen stark teori, skild från den politiska skolideologin, "serverar" lärarhögskolorna sina studenter en teori som är en sammanblandning mellan ideologi och teori, där den förenade länken är att båda är abstrakta och att båda lärs ut vid lärarhögskolorna. Det som andra universitetsanställda kritiserar hos pedagogerna är alltså att deras teori i själva verket verkar vara ideologi. Denna karaktär av ideologi förklarar också den fanatism som utmärker många lärarhögskoleföreträdares sätt at bemöta kritik." 

Enkvist kritiserar den nya lärarutbildningen som "utgår från att det inte finns någon väsentlig skillnad mellan att utbilda sig för förskolan eller gymnasiet." Även denna reform har genomdrivits mot bättre vetande. "Försök har redan gjorts och många lärarkandidater talar om förslösad tid. Dessutom skapar terminen en känsla av att man vill länka in alla lärare i ett lågstatus- och låglöneyrke, ett kvinnligt kollektiv utan prestige." Så låg tilltro till lärarhögskolorna har Inger Enkvist att när hon föreslår förändringar för lärarhögskolorna skriver:

 "Lärarhögskolorna ändras så totalt att det lättaste är att lägga ner dem för att omorganisera verksamheten från grunden." 

När Enkvist sammanfattar de senaste decenniernas skolpolitik skriver hon att "inget enskilt skolbeslut har varit så negativt som kommunaliseringen". Vidare skriver hon: "Decentraliseringen innebär ett klart brott mot tidigare svensk utbildningspolitik som syftade till att utbildningen skulle vara av hög kvalitet och likvärdig över hela landet. Det enda mysteriet är varför man inte går tillbaka, när nu resultatet är uppenbart för alla." 

Johnny F.