|
|
Det är som
jag ser det, faktiskt rätt typiskt med ett rejält gnällande från lärare när
så passar. I skolan efter löneförhandlingar. Allmänt mot kommunaliseringen.
Mot Skolvärlden. Mot arbetsbelastning och arbetstidsavtal. Mot ... , mot. ... .
Hur skulle det vara om vi förhöll oss något självkritiskt emellanåt? Ligger
inte ett mycket stort ansvar på de enskilda medlemmarna i de båda lärarorganisationerna?
Engagerar man sig konsekvent i och för det fackliga arbetet? Lägger man (vi)
inte ner alltför mycket energin på de slutna rummens gnällerier?
OK för att ett antal aktivt tar del i debatten på denna sida och att vi som gör
det också försöker visa på de brister vi tycker oss se, men är vi
konsekventa? Försöker vi stimulera och bygga upp den enskilda skolans fackliga
verksamhet till att omfatta alla medlemmarna och deras tydliga MEDVETNA
engagemang? Att kräva att vuxna, utbildade och ansvarsfulla individer skall stå
upp för sin sak. Det är en missuppfattning att tro att facken utgör arméer
av ombud, satta att försvara den oengagerade. Fackens styrka finns i de
gemensamma värderingarna och i de solidariska handlingarna.
En mycket stor brist finns, som jag ser det, i att facken inte skiljer på
visionärerna/beslutsfattarna och de verkställande/ombuden. Snarare anses det
tydligen vara rimligt och riktigt att ombuden samtidigt är de beslutande och
det på alla plan. Mest problemfyllt är det därför att de beslutande organen
befolkas av just ombud från olika nivåer inom systemen. Främst gäller det
den nationella nivån, men naturligtvis också övriga.
Felet är att de som skall verkställa inte skall vara visionärerna, dra upp
riktlinjerna och fatta besluten om dessa. Det är sannolikt att man då istället
ser till vad som syns möjligt att genomföra och inte till vad som är bäst på
lång sikt. Ett tydligt exempel på det senare kan kanske finnas i LRs utvidgade
rekrytering. Numerären blir förvisso mer omfattande, men vad kommer egentligen
att skilja LR från Lärarförbundet i en framtid? Slutligen går det så långt
att skillnaderna blir minimala och att egentliga skäl för en sammanslagning
inte längre kommer att finnas. Exit LR! Farväl till synen att de olika
utbildningarna och yrkena inte är identiska. Naturligtvis kan LR hävda
existerandet av skillnader, men frågan är om medlemmarna, som naturligtvis i
majoriteten ser sig som ett, kommer att acceptera detta och samtidigt om då LR
kommer att kunna stå emot den växande förskjutna opinionen?
I alla anständiga demokratiska organisationer värda namnet skiljer man således
på de centrala verksamheterna; de beslutande, de verkställande och de dömande.
I facken vore det alltså korrekt att tydligt skilja mellan de demokratiskt
valda beslutsfattarna, de som skall representera ideologi och vision och de
verkställande, dvs. ombuden. Tyvärr är det inte så i den fackliga
verkligheten. Snarare tvärtom.
Svårigheten i att kunna formulera kritik och att rikta den mot beslutande eller
ledning/styrelse kan t.ex. ligga i att samtliga känner varandra alltför väl
och att det därför finns outtalade problem. Dels tar de formen av att man inte
kan eller vill se de existerande problemen, men främst i att man känner
varandra alltför väl och är oförmögna eller ovilliga i att kritisera varandra.
Skiten kan liksom falla tillbaka på en själv, lite slarvigt uttryckt.
Det är därför inte bara rimligt utan också nödvändigt att man inom lärarnas
organisationer i god tid inför kongressval nominerar engagerade och medvetna
medlemmar och att man därefter är villiga är i val ge dem de mandat som krävs
för utveckling av respektive rörelse. De verkställande skall faktiskt inte
fatta besluten. Självklart kommer ombud att fråga hur "lekmän" kan
fatta rimliga eller korrekta beslut, de är ju inte tillräckligt insatta.
Samtidigt visar en sådan fråga just på rimligheten eller skäligheten, lekmännen
uttrycker ju medlemmarnas intressen, inte frågan om besluten kan genomföras
utan stor möda.
Naturligtvis är jag medveten om den irritation det kan väcka att ens våga
eller kunna med att peka på denna abscess, men det är nödvändigt. Risken är
annars, som jag ser det, att lärare knäcker sig genom ett allt tydligare missnöje
som aldrig kommer att kanaliseras. I förlängningen undergräver det också det
till till de fackliga organisationerna som är nödvändig för de senares framgång
i verksamheten; circulus vitiosus.
Det är nämligen inte rätt att vägra vara delaktig eller att ta ansvar, för
att i stället ägna sig åt de slutna rummens gnällerier.
Avslutningsvis, som ett förtydligande, inlägget syftar inte till att
misskreditera eller framställa de enskilda ombudens arbetsinsatser som dåliga
eller värda kritik. De arbetar endast inom ett felaktigt utformat system och
varken ser eller har skäl att reformera detsamma.
Det är medlemmarnas ansvar.
