Jag har läst boken "En skola för alla?" med underrubriken "På jakt efter det nationella uppdraget, Lärarnas Riksförbund granskar den svenska skolan". Boken är utgiven år 2000 på W&W förlag med Christer Isaksson som redaktör.

Politiker förolämpar lärarna
Kommunalrådet i Uppsala Lena Hartwig (s) pläderar för att lärarna skall ha lägre (sic!) ambitioner: "Lärarna har så höga ambitioner. Det är faktiskt ett dilemma med pedagoger, att de fokuserar så mycket av förutsättningarna för att det skall fungera på sig själva, i stället för att se sig som en i ett lag, att de kan jobba tillsammans, att de måste dela bördan och att de kan stötta varandra. Yrkets dilemma är att fokus sätts på den egna uppgiften."

Kommunalrådet i Östersund Annika Ullman (mp) angriper undervisningen: "Jag tror att lärarutbildningen har halkat efter. För många lärare sysslar fortfarande med katederundervisning."

Kommunalrådet i Malmö Kent Andersson (s) angriper läraryrket: "Det finns inte längre lärare (sic!), det finns lärarlag - lärarna skall arbeta tillsammans. Förändringarna har varit väldigt stora och det gör att många har fått sin invanda roll ifrågasatt av både oss som arbetsgivare och de fackliga organisationerna (sic!)."

Kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu (s), tillika ordförande i kommunförbundet tar dock priset när det gäller floskler, dumheter och förolämpningar av lärarkåren: "När jag talar med duktiga pedagoger säger de att lärare förr ansåg att de bara skulle undervisa. Idag ska det var tvärtom. Eleverna skall jobba och lärarna ska fungera som handledare (sic!)."

LR försvarar inte läraryrket
Det är skrämmande att se att ovanstående floskler och oförskämdheter inte bemöts i boken. Någon säger rent ut att läraryrket inte längre finns, vilket får stå helt oemotsagt. En intervju finns i boken med Tomas Johansson, som var ordförande i LR vid den här tidpunkten. Han bemöter inte politikernas angrepp mot läraryrket med ett endaste ord.

LR tycks inte förstå att om undervisning ersätts med handledning, då finns inte läraryrket längre, precis som en politiker säger. Yrket har då devalverat och skolan töms på lärare och fylls av handledare. Som jämförelse kan sägas att om en tandläkare enbart arbetar som tandhygienist, då har han devalverat sitt yrke och förvandlat sig själv till just tandhygienist.

LR saknar analys

Boken avslutas med först slutsatser och sedan förslag. Rena självklarheter blandas med rent perifera påpekanden. Det är uppenbart att LR inte förmått genomskåda flumpedagogiken och att LR saknar en sammanhängande analys och förståelse av hur den svenska skolan kunnat hamnat i en rent katastrofal krissituation. LR tycks inte förstå vad som förorsakat de allvarliga problemen i skolan, som läraryrkets ökande stress och försämrade status, samt elevernas försämrade resultat och den ökande utslagningen av de svagaste eleverna.

Läraryrket (om det nu finns längre) har drabbats av helt orimlig stress som skapats av individualiseringen. Detta tillsammans med det hårda trycket på lärarna att inte undervisa leder till att lärarna inte längre förmår förklara sambanden för alla barn. Undervisningens grundliga noggrannhet och metodik förfaller. Lärarnas uppmärksamhet splittras och de räcker inte längre till för alla elever. Samtidigt som lärarna tappar kontrollen har de årsvisa kraven avskaffats och elever med otillräckliga kunskaper och analfabeter skickas helt hänsynslöst vidare till nästa klass, vilket i sin tur skapar stress och otillräcklighet på nästa nivå.

I takt med en utökad flumpedagogiken har antalet utbrända lärare ökats dramatiskt liksom antalet långtidssjukskrivningar. Läget är då helt annorlunda i Finland. Där har man nu troligen världens bästa skola och man har varit avvisande och kallsinnig till flumpedagogiken. Kontrasten för lärarnas situation kunde inte vara större. Medan lärarnas frånvaro i Sverige ökar till helt orimliga nivåer, har lärarna i Finland extremt låg frånvaro, vilket framgår av finska lärarfackets tidning Opettaja 43/2001.

Flumskolans otillräckliga resultat har redan behandlats. Till det kommer de förödande effekter den har på barn med speciella problem. Många barn klarar helt enkelt inta av det självständiga arbetssättet och följderna blir förödande. Vi har inte längre en likvärdig skola. Fyrtio år av misslyckade skolreformer har lett till denna nationella katastrof, det har vi skolministern Ingegerd Wärnerssons egna ord på i Skolvärlden 8/2001.

 

Johnny Framtid