Det har ibland påpekats att ett meritokratiskt samhälle är ett grymt samhälle såtillvida att envar bär ansvaret för sina egna misslyckanden. I äldre tider, då börd till stor del fällde utslaget, kunde man istället hänvisa till sitt ”oturliga öde” och behövde inte ta sina misslyckanden personligt.

Dagens samhälle erbjuder alla ungdomar möjlighet att utbilda sig. Det naturligen åtföljande ansvaret för sina studier vill man dock inte alltid ta. Det har istället blivit allt vanligare att ett misslyckande i skolan tillskrivs felaktiga didaktiska metoder från lärarnas sida. ”Det oturliga ödet” manifesterar sig alltså i detta sammanhang i gestalter av ”dåliga lärare”.

Vad didaktikerna, de mindre framgångsrika elevernas tillskyndare, söker är en genväg till kunskap, så att barn och ungdomar ska kunna klara sina studier utan att ha nödvändiga förkunskaper och referensramar. I bästa fall blir då kunskaperna utantillkunskaper, med utebliven förståelse för innebörden.

Den vackra tanken med ”en skola för alla” är naturligtvis att alla samhällsmedborgare ska kunna tävla på lika villkor, vilket självfallet skulle gynna såväl individen som samhället. Men, budskapet är dubbelt. Vid tjänstetillsättningar är det i själva verket numera sällan som en objektiv meritvärdering får fälla utslaget. Inom privat sektor möter det inget lagligt hinder att man favoriserar någon i det egna nätverket, men inom offentlig sektor säger lagen otvetydigt att detta är förbjudet. Privat sektor är självreglerande så till vida att företagen får ständiga återkopplingar i form av kvartalsrapporter och årsbokslut. Vidtas inga åtgärder då dessa visar röda siffror kommer konkursen obönhörligen att stå för dörren.

Inom offentlig sektor saknas motsvarande kontrollfunktion. Den sociala nätverksrekrytering, som numera tycks vara en hävdvunnen företeelse, fortsätter. Stereotypin blir alltmer fullständig medan ytterst få finner anledning att reflektera över anledningen till att verksamheten ofta kärvar.

Numera ska lönen förhandlas individuellt, vilket ytterligare förstärker likriktningen, eftersom de med samma världsbild som de styrande, förutom att de premieras med de högsta påslagen, dessutom får företräde till de högre positionerna. För övrigt kan man konstatera att de i samhällets olika sektorer som uppbär de riktigt höga lönerna mycket sällan har löneförhandlat på egen hand, vilket också nogsamt brukar framhållas i medieintervjuer. De prerogativ som förr åtnjöts genom ”börd” kan alltså med stor rätt numera associeras med begreppet ”socialt nätverk”.

Mitt eget ”oturliga öde” består i att jag alltid försökt stå utanför varje form av nätverk. Jag har, som inhyrd från KTH-Syd, upprätthållit undervisning i matematik och statistik vid Södertörns högskola under sju års tid. När Södertörns högskola så ville inrätta en tjänst i dessa ämnen, för att kunna bedriva undervisningen i egen regi, utlystes inte tjänsten. Jag själv blev varken tillfrågad eller ens informerad. Man hade, utan min vetskap, vidtalat en person som saknar akademisk examen, att ta över efter mig. När jag frågade ledningen vid Södertörns högskola vilka meriter som gjort att man valt just den tillförordnade fick jag det förmodligen fullständigt sanningsenliga svaret att han var personligen bekant med en av de andra lärarna vid högskolan! Inte ens inom utbildningsväsendet självt anser man alltså att de meriter man tillhandahåller möjlighet att förvärva ska betyda något vid tjänstetillsättningar.

Social nätverkstillhörighet tycks under alla omständigheter betyda mer.

Arne Söderqvist
Matematiklärare vid
KTH-Syd,
tidigare även vid
Södertörns högskola

 

Klicka ovan för att läsa mer av Arne