Ämneskunskaper hos Lärare

Grundforskningen måste få vara fri från krav på ekonomisk avkastning och från alla slag av nyttoaspekter. Resultaten av grundforskningen måste också ödmjukt accepteras vare sig de ligger i linje med eventuella förväntningar eller ej. Att inga förväntade resultat må intecknas i förväg är en truism som egentligen inte ens behöver formuleras.

Nya ämnesområden ser emellanåt dagens ljus. Ett sådant är didaktik, eventuellt i sammansättning med ett traditionellt ämnesområde, tex. matematikdidaktik. Att ge en kortfattad definition av begreppet didaktik tycks vara en omänsklig uppgift. Inte ens det snävare begreppet matematikdidaktik kan definieras på ett enkelt sätt, enligt Hans Wallin, i föregående nummer av "Medlemsutskick". Hans Wallin har ändock ägnat många av sina yrkesverksamma år åt detta begrepp och jag tycker mig därmed ha hans stöd då jag i en tidigare artikel kallat didaktiken och även matematikdidaktiken "nebulös".
Att ett ämnesområde inte kan ges en kärnfull definition behöver dock inte diskvalificera det som vetenskap, men för grundforskning inom ämnet måste ändå de inledningsvis angivna kraven kompromisslöst gälla.

Huruvida eventuella forskningsrön inom matematikdidaktiken kan implementeras i undervisningen eller ej, måste alltså förbli en öppen fråga. Icke desto mindre har ledande skolbyråkrater, åberopande just matematikdidaktiken, påbjudit att matematikundervisningen i skolan ska vara "vardagsanknuten". Mig veterligt finns ännu inga forskningsrön som stöder en sådan uppfattning. Empiriska fakta ger istället vid handen, att i samma grad som abstraktionsnivån på skolmatematiken sänks, så sänks även kunskapsnivån hos eleverna. Vår ordförande, Ari Laptev, sade i en intervju i radioprogrammet "Vetandets värld" den 9 mars i år, att nyantagna teknologer vid KTH numera mycket väl kan ha höga skolbetyg i matematik utan att ens kunna multiplikationstabellen. Ska man kunna bedriva matematikstudier någorlunda framgångsrikt så räcker det inte med principiell förståelse för de elementära begreppen. Dessa måste behärskas rutinmässigt.

Det är en fundamental felsyn att skolan ska utgöra en kontinuerlig fortsättning på elevernas vardag. Anledningen till att skolväsendet en gång över huvud taget infördes var att de kunskaper som förmedlades i vardagen ansågs otillräckliga för att man skulle kunna fungera som en fullvärdig medborgare i ett alltmer komplicerat samhälle. Nu, 160 år senare, är samhället än mer komplicerat, men nu ska man alltså enligt den pedagogiska modetrenden trots detta plötsligt anamma vad som gällde under början av 1800-talet! Som om inte detta var nog, så arrangeras dessutom akademiska kurser vid universitet och högskolor som går ut på att man ska lära sig att "spå i handen" eller att utnyttja slagruta. Tillbaka till medeltiden, alltså!

För att säkerställa att dessa idéer fullt ut blir genomförda, försöker man nu från myndigheternas sida skapa en "ny lärarkår". Ämneskunskaper ska inte längre räknas som någon merit, varken vid tillsättning av tjänster eller vid löneförhandlingar. Som ett första led i denna strävan har man övergivit kravet på att rektorerna i landets skolor ska rekryteras bland lärare som är behöriga att undervisa på skolans stadium. Följaktligen är åtskilliga av landets gymnasierektorer numera före detta mellanstadie, lågstadielärare eller förskolelärare.
Man kan invända att en rektor ju ska utföra administrativa arbetsuppgifter och att vilken nivå rektorn tidigare undervisat på därmed torde vara likgiltigt.  Så upplever emellertid inte de verksamma gymnasielärarna saken. Man kan acceptera chefer som i åtminstone något relevant avseende är auktoriteter.
Om rektorn för en gymnasieskola är helt oerfaren beträffande akademiska ämnesstudier sätter detta faktum otvetydigt sin prägel på skolans verksamhet. Ingen chef är nöjd med att ha kunnigare underlydande som i kraft av sin kompetens kan ha välmotiverade invändningar mot verksamheten. För att en rektor i så fall ska kunna genomdriva sina egna idéer måste totalitära metoder användas. Lärare med obekväma synpunkter nonchaleras fullkomligt vid fördelningen av den individuella delen av lönepotten, som en fin vink om att de blivit persona non grata. Från sitt fackförbund har ingen lärare något stöd att vänta skolväsende är så rörande överens att den ärevördiga Saltsjöbadsandan förbleknar i sammanhanget. Den från myndigheternas sida önskade konformiteten är garanterad. Konformitetens motsats, mångfalden, ger annars en möjlighet till korrigering om man råkat hamna på fel spår. Det är just mångfalden av idéer och synsätt och garantin för att dessa må föras till torgs, som gör demokratin till det överlägsna styrelsesättet.

Sedan drygt ett decennium är all lärarfortbildning värd namnet ett minne blott. Länsstudiedagarna är avskaffade. Allt som möjligen har beröringspunkter med ämnesteori är i fortbildningssammanhang numera tabu. Vad som istället gäller är meningslösa och till intet förpliktande seminarier med så diffusa rubriceringar att lärare i alla ämnen kan tvingas delta. Det är naturligtvis billigare för kommunerna när man bara behöver engagera en enda gästföreläsare. Det blir dessutom betydligt mindre administrativt arbete för ledningen på varje skola. Förresten så är det knappast aktuellt med ämnesfortbildning längre  grundutbildning som behövs.
 
Vill man prompt åberopa matematikdidaktiken i undervisningssammanhang behöver man ingalunda hänvisa till framtida rön som man förutser ska dyka upp likt en Messias och som man säger sig vara säker på kommer att ge frälsning åt de idéer man redan är i full färd med att implementera inom skolan. Bengt Johansson, matematikdidaktiker i Göteborg, har klart redovisat att det finns en positiv korrelation mellan lärarens ämnesteoretiska insikter och de kunskaper dennes elever erhåller. Detta faktum föreligger redan som ett undersökningsresultat, men är av någon anledning föga uppmärksammat

I min förra artikel i "Medlemsutskick" nämnde jag Komvux i Södertälje, dit jag under många år förlagt min lärargärning. Matematikundervisningen där upprätthålls i betydande utsträckning av personer utan akademisk utbildning och som i ett fall inte ens har gått i gymnasieskolan. I fullständighetens namn ska nämnas att det inte bara är matematikämnet där som drabbats av outbildade lärare. En daghemsanställd blev tex. erbjuden och accepterade en lärartjänst i engelska, i samband med att daghemsverksamheten i kommunen skulle inskränkas. Hade det varit vid något annat tillfälle kunde vederbörande lika gärna ha erbjudits en lärartjänst i matematik. De två högst betalda lärarna vid Komvux i Södertälje hade för övrigt, enligt 2001 års lönestatistik, inte någon akademisk utbildning alls, alltså inte ens genomgången pedagogisk kurs vid någon lärarhögskola. Deras meriter var avgångsbetyg från yrkesskola och inget annat. Några studieskulder torde de därmed inte ha att bekymra sig över.  Den som nu tror att Komvux i Södertälje är ett extremt mörkt exempel bör läsa den nyutkomna boken "Skola på villovägar" av Arne Helldén, Futurum 2002.

Jag tror det finns flera förklaringar till de förhållanden jag beskrivit. För det första har vi ett överdrivet jämlikhetsideal i samhället. En teoretisk utbildning ska inte vara "finare" än en yrkesinriktad. Icke desto mindre har just de som ihärdigast förfäktat denna ståndpunkt drivit igenom att skillnaden mellan gymnasiets teoretiska och yrkesförberedande program suddats ut. Alla gymnasiala inriktningar ger numera allmän behörighet för högre studier. Man torde väl då snarast betrakta de elever som går ett teoretiskt program som dumma, eftersom de inte haft förstånd nog att välja en utbildning som leder både till ett yrke och till högskolebehörighet under de år man tillbringar i gymnasiet. Att man måst anpassa den matematikkurs som numera är gemensam för alla gymnasieprogram genom att skala bort allt som kan likna någon form av utmaning, är ingenting som det talas särskilt högt om.
För det andra tror jag att man av missriktad välvilja gör barn och ungdom en björntjänst. Föreställningen att "medicin ska smaka bittert för att den ska vara nyttig" har man velat överge. Många minns med viss fasa från sin egen skoltid hur pinsamt det kunde bli om man inte gjort läxan. För att undvika att dagens elever ska försättas i liknande generande situationer har man helt sonika avskaffat de flesta av skolans krav. Man kunde ju förvisso lika gärna ha predikat nödvändigheten av läxläsningen, men eftersom konkurrerande intressen som video och en mångfald TV-kanaler pockar på uppmärksamhet har man fallit till föga och valt den breda vägen.
I familjer där det utbud som TV-kanalerna står för fritt och oemotsagtfår forma barnens världsbild, har skolan svårt att utgöra någon motvikt. Det visar sig också i många fall att man med uttrycket "vardagsnära" menar att skolan på något sätt ska knyta an till just TV-mediet. Denna inställning kan på sikt bara leda till framgång i ett samhälle som inte behöver några nya akademiskt utbildade personer som tar vid när de äldre går i pension, dvs. det enda ställe där den kunde fungera torde vara i Paradiset.
Ett tredje skäl är kostnaden för skolväsendet. Den genomsnittlige gymnasieläraren hade för ett kvarts sekel sedan en lön som i dagens penningvärde motsvarar närmare 40 000 kronor per månad.  Vid beräkningen har jag försökt ta hänsyn till att vi under de gångna 25 åren haft två skatteomläggningar. Man kan givetvis tvista om i vilken grad man ska korrigera för dessa, men man hamnar ändock ungefär på denna nivå.
Idag har den genomsnittlige gymnasieläraren en lön på knappt 24 000 kronor per månad. Ett problem ur samhällsekonomisk synpunkt är att det numera finns fler gymnasielärare än någonsin tidigare och att det därmed varit omöjligt att låta lärarkåren erhålla lönepåslag som skulle resulterat i en bibehållen reallön. Därmed kan man inte konkurrera om högutbildad arbetskraft längre, utan måste helt enkelt besätta lärartjänsterna med mindre kvalificerad arbetskraft än vad som är formellt stipulerat. Det anses alltså omöjligt att låta alla lärare erhålla en lön lik den man trodde sig kunna se fram emot för 25 år sedan. Lärarkåren är helt enkelt för stor. Ett generellt lönepåslag med 1000 kronor per månad kostar samhället ungefär lika mycket som ett fem gånger så stort lönepåslag för poliserna. Emellertid måste man låtsas att alla kan få högre lön, genom att man inför ett fiktivt prestationsmoment. Ofta är den verkliga innebörden av detta att man ska anlägga samma åsikter och anamma samma världsbild som de styrande. Egna idéer och initiativ uppmuntras, men med det kodspråk som gäller menas egentligen tvärt om. "Didaktiska projekt" utgör ofta kriterier för individuella lönepåslag. När ett sådant "projekt" genomförts, eller som så ofta, runnit ut i sanden, kan ytterligare ett påbörjas, i regel utan någon som helst utvärdering av det föregående "projektet". Om offentliga medel fördelades lika lättvindigt i något annat sammanhang skulle detta med säkerhet rubriceras som förskingring och åtal skulle väckas.

Så långt kan min artikel uppfattas som kverulans över sakers förhållanden. Jag vill här också komma med några konstruktiva tankar. Den japanske violinpedagogen Shinichi Suzuki har övertygande visat att man kan lära alla barn spela fiol, bara man börjar vid tillräckligt låg ålder. Suzukis tanke var att alla barn faktiskt kan lära sig tala sitt modersmål och att de gör det utan att erhålla någon som helst brytning. Förmågan att lära sig behärska ett andra språk lika bra avtar snabbt med stigande ålder. Det gäller alltså att så väl som möjligt utnyttja den tid då människan danas, då de mest grundläggande färdigheterna förvärvas och då man grundlägger sina intressen för resten av livet, dvs. barn och ungdomsåren.  Den som haft förmånen att kunna göra detta på bästa sätt har därmed grundlagt en förmåga till koncentration och engagemang för resten av livet. En förutsättning för en sådan positiv uppväxtmiljö är ett hem där föräldrarna är medvetna och deltagande.
Sten Rydh, violinpedagog och matematiklärare från Göteborg, har visat att Suzukis idéer inte bara är tillämpbara beträffande musik och språkinlärning, utan har framgångsrikt tillämpat konceptet inom matematiken. Bland Sten Rydhs barn finns nu såväl lovande matematiker som lovande fysiker.

Redan från de allra tidigaste barnaåren används TV-mediet i många hem till slentrianmässigt tidsfördriv. Det är redan på detta stadium man för det mesta omedvetet lägger grunden för de attityder som kommer att prägla individen resten av livet. Man kunde ju tänka sig att stävja den passivitet som TV-mediet alltför ofta leder till. Att producera aktiverande och engagerande program med pedagogiskt och intressant innehåll som har större attraktionskraft än det slentrianmässigt massproducerade utbud som nu tanklöst konsumeras kunde vara en utmaning. Inget TV-bolag tycks våga satsa på annat än de säkra kort man redan investerar i. Därmed måste det bli samhällets ansvar att ta sig an denna utmaning. TV med sin inneboende genomslagskraft kunde vara ett utmärkt medium för att balansera de ojämlikheter som uppstår mellan barn från olika uppväxtmiljöer. Det är ju dessa ojämlikheter man sedan försöker jämna ut genom en nivellering av hela skolväsendet.

Anm.
Hans Wallin är professor emeritus i matematik vid Umeå universitet.
Ari Laptev är professor i matematik vid KTH och ordförande i Svenska
Matematikersamfundet.

Arne Söderqvist
Matematiklärare vid
KTH-Syd och Södertörns högskola

 

Klicka ovan för att läsa mer av Arne