Det har blivit vanligt att man organiserar trivselaktiviteter för personalen på arbetsplatserna. Aktiviteterna kan bestå av allt från smärre fester på arbetsplatsen till gemensamma resor ställda till fjärran ort och ofta beskrivna i något förtäckta ordalag för att inte väcka revisorernas misstänksamhet. Syftet är att sammansvetsa personalen så att eventuella meningsskiljaktigheter faller i glömska, förbleknade i minnet av aktiviteter som forsränning och andra kanske än större tvivelaktigheter, som inmundigandet av starka drycker. Man syftar till att på detta sätt stärka sammanhållningen. Inom den offentliga sektorn har man fullständigt okritiskt och utan eftertanke efterapat det privata näringslivet.

Som jag framhållit i tidigare artiklar förekommer inte någon återkoppling i form av orderingång och kvartalsbokslut inom offentlig sektor. Det tar alltså betydligt längre tid innan man får signaler om att verksamheten slagit in på fel spår än det gör för verksamhet bedriven i privat regi. Jag har också framhållit vikten av kunniga anställda, som utövar sitt ämbete styrda av sin professionalism och som inte hämmas av lojaliteter till sina överordnade när det gäller att framföra idéer och synpunkter.

Helt i strid med gällande lagstiftning tycks det ha utvecklats en hävdvunnen rätt för chefer inom offentlig sektor att anställa vem man vill, helt utan utlysningsförfarande. Självfallet blir verksamheten därmed alltmer likriktad; ingen är särskilt benägen att anställa en motpol till sitt ego. Gemytligheten på arbetsplatsen skulle i så fall kunna äventyras och sådan risk vill man ju helst undvika. Populärt brukar man uttrycka detta faktum med att man inte vill ”köpa grisen i säcken”.

Ensidig rekrytering inom det egna sociala nätverket leder obönhörligen till att ett annat nätverk samtidigt minskar i omfång, nämligen nätverket av noder för ett givande idéutbyte. Även om viss debatt skulle förekomma, så kompletterar man inte varandra i någon större utsträckning inom personalen om alla tenderar att tänka på samma sätt. Olämpliga beslut sanktioneras istället för att kritiseras. Cheferna får styra ohämmat i kraft av sin självgodhet och bristande självkritik. Samtidigt som man säger sig ha anammat moderna principer från näringslivet har man i själva verket försatt sig i en situation av likriktning där bara idéer som stämmer med chefernas världsbild premieras. Sådan återkoppling är alltså rent kontraproduktiv och var just vad som orsakade den allt större eftersläpning som drabbade det förr kommunistiskt styrda Östeuropa.

Kontraproduktiv återkoppling förekommer även i ett annat sammanhang, nämligen det att universitet och högskolor delvis får sina anslag dimensionerade efter examinationsgraden. Det är egentligen otroligt att ingen tycks ha påtalat att detta faktum påverkar de ställda kraven. Kurser har blivit allt mer urvattnade och betygssystemet har de facto blivit relativt, såtillvida att man i praktiken fastställer hur stor andel som bör klara en tentamen. KTH har devisen ”Vetenskap och Konst” i sin logotyp. Ett första steg mot att leva upp till dessa ord vore att med emfas kritisera det rådande systemet.

Likriktade system med begränsad mångfald har inga större möjligheter att förbli framgångsrika. Människosläktet hade tex. aldrig uppstått utan naturens enorma mångfald av gener. De allra flesta mutationer har inte lett till något resultat som naturen kunnat utnyttja, men styrkan ligger i det faktum att de har ägt rum. De flesta av tankarna och idéerna som florerar inom en verksamhet brukar på motsvarande sätt inte leda till någonting, men det vore en fullkomlig katastrof om man av detta skäl hämmade kreativiteten till förmån för god sämja.

Folkvandringar har förekommit alltsedan människan uppenbarade sig på jorden. Det är just i mötet mellan människor med olika erfarenheter och idéer i bagaget som kulturer har kunnat göra stora framsteg. Sverige skulle inte ha några invånare alls utan folkvandringar. Det finns onekligen de som reagerar mot och vill sätta stopp för dagens invandring. Man kunde ju göra tankeexperimentet att vi gjort det tidigare i historien. Hade vi då ens haft runor att skriva med? Det beror naturligtvis på när stoppet införts.

Omställningar upplevs ofta som besvärliga medan de äger rum, men frukterna av dem har så småningom infunnit sig och varför skulle det inte fortsätta på det viset? Många är de svenskar som har en avlägsen anhörig som en gång i tiden utvandrat till Amerika. I detta sammanhang brukar det framhållas att den svenska utvandringen minsann varit till stor gagn för utvecklingen på den amerikanska kontinenten.

Svante Linusson skrev en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet 28 november 2007. Artikeln var riktad mot sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Birgitta Rydberg (fp), som framfört idén att landstinget borde satsa på storskalig screening av foster med avsikt att upptäcka förekomst av Downs syndrom. Ett sådant initiativ kan endast accepteras som ett erbjudande till blivande föräldrar och endast om resultatet presenteras fullständigt objektivt och helt utan att något handlingsalternativ förordas. Det är lätt hänt att man slentrianmässigt betraktar individer med Downs syndrom som en belastning, när man lika gärna kunde hävda att de faktiskt kan utveckla unika synsätt och erfarenheter till samhällets fromma. Exakt vad det skulle vara är lika omöjligt att säga som när det gäller vilken individ som helst. Det viktiga är att mångfalden berikas och att man låter varje individ utgöra en nodpunkt i samhället, på samma sätt som ett nytt matematiskt rön får ingå i mängden av de samlade matematiska kunskaperna, utan några som helst nyttoaspekter. Upptäckten kan länge förbli ett udda resultat men kanske också så småningom bli en viktig nod i nätverket av matematiska rön och satser.

Författaren Gustaf Hellström kom ut med boken "Snörmakare Lekholm får en idé" år 1927. Boken framhåller vikten av "ståndscirkulation", ett begrepp som idag istället benämns "klassresa". (Benämningen "ståndscirkulation" härrör från tiden för ståndsriksdagen och syftar på att det borde vara möjligt för medlemmar i en ny generation att bli upptagna i ett annat stånd än föräldrarnas.) Hellströms bok handlar om den samtida snäva rekryteringen till officersyrket, något man idag kan tycka är mindre aktuellt. Men, bara fyra år senare inträffade kravallerna i Ådalen och exemplet var i högsta grad relevant för sin tid.

Idag talar man om vikten av att ungdomar från hem utan studietradition bereds möjlighet att bedriva akademiska studier. Jag är tillskyndare till detta synsätt. "Kunskap är makt" heter det och även om vi ofta sett okunniga styra och ställa så är det till sist personer med just kunskap som kommer att ha inflytande över avgörande beslut och initiativ rörande samhällets framtida inriktning. Det är då viktigt att all problematik betraktas ur så många perspektiv som möjligt för att inga behov och önskemål ska förbises. För att ge ett aktuellare exempel än Lekholms kan jag nämna att arbetsskador antagligen aldrig skulle ha uppmärksammats i samma utsträckning som nu om rekryteringen till läkaryrket bara ägt rum bland ungdomar från "läkarfamiljer".

Emellertid tror många att man kan kompensera den ansträngning akademiska studier oundvikligen är förknippade med genom "didaktiska metoder". En engelskspråkig student kan säga "Mathematics is my subject". I uttrycket ligger underförstått att man reducerat sig själv till objekt och låter ämnet styra, med de krav på uppmärksamhet det kan kräva för hygglig inlärning. Förr i tiden sade man på svenska att "man underkastade sig studier" i något ämne. I sin iver att skapa mångfald bland utövarna av akademiska yrken har alltså alltför många med makt men utan egen akademisk bakgrund fått alltför stort inflytande över hur undervisning ska bedrivas. Mångfalden är alltså dessvärre i detta fall begränsad inom kretsen av beslutsfattare.

Mångfald kan alltså vara nyckeln till framgång inom vitt skilda områden, medan monokulturer kan leda åt olämpligt håll eller in i återvändsgränder.
Det är ofta minoriteter som har de exklusiva och pikanta erfarenheter som kan vara värda att uppmärksamma. Men, hemmablindhet och slentrian gör tyvärr att man alltför ofta inte ser eller att man värjer sig för nya idéer och alternativa synsätt.

 Arne Söderqvist

KTH-Syd  och Södertörns högskola   

Klicka ovan för att läsa mer av Arne