Demokrati betyder folkstyre. De allmänna valen vart fjärde år innebär en återkoppling, så att våra politiska ombud kan bli ersatta om de inte motsvarat det förtroende de tidigare erhållit. En väl fungerande demokrati måste dock omfatta betydligt mer än själva valproceduren; andra viktiga ingredienser är tryckfrihet och yttrandefrihet. Idéer måste få chansen att bli framförda, prövade och förkastade eller anammade av opinionen. Därmed ökar möjligheterna till optimala lösningar på besvärlig problematik. Erfarenheter från länder utan politisk demokrati visar att med åren fjärmar sig den där förda politiken alltmer från verkligheten. Till sist tillträder en ny demokratisk regim, men ofta får den resa sig som en Fenix ur ruinerna från sin föregångare.

Vinstdrivande företag styrs inte demokratiskt. De som satsat sitt kapital har nästan all makt, medan de som satsar sitt arbete och i vissa fall därmed även sin hälsa, knappast har något inflytande alls. Förvisso fungerar ändå många företag effektivt utan att någon allsidig debatt om driften förekommer. Återkoppling finns istället i form av kvartalsbokslut där röda siffror kan föranleda snabba pareringar. Genom politisk lagstiftning värnas i viss mån om personal och miljö.

Inom offentlig verksamhet föreligger problematik som är så komplicerad att den måste handläggas av tjänstemän med fackkunskaper; det kan till och med förekomma att fattade beslut måste strida mot folkviljan. Ett sådant exempel är, att enligt folkomröstningen 1979 ska samtliga landets kärnreaktorer vara stängda inom tre år. Att så inte kommer att bli fallet är tämligen lätt att förutse. Anledningen till att folkomröstningsresultatet med största sannolikhet inte kommer att följas är att det vore tekniskt omöjligt att undvara den elenergi vi nu får från de tio kvarvarande reaktorerna.

Tjänstemän inom den offentliga sektorn tillsätts eller avsätts inte i allmänna val, utan behåller kanske anställningen ända till pensioneringen. Några kvartalsbokslut förekommer inte. För att offentlig verksamhet ändå ska kunna drivas så effektivt som möjligt har tillsättningsförfarandet reglerats. Bland annat ska tjänsterna vederbörligen utlysas tillsammans med en beskrivning av adekvata meritkrav. De sökande ska sedan rangordnas efter en objektiv bedömning. De som inte fått en sökt tjänst ska ha möjlighet att överklaga tillsättningen. Dessvärre är det numera endast undantagsvis som detta lagstadgade förfaringssätt följs. Det vanliga är istället att inflytelserika personer rekryterar nya medarbetare ur det egna sociala nätverket. Detta är förödande i många avseenden.

• Då meriter inte efterfrågas sänder man den olyckliga signalen att utbildning inte lönar sig. Istället kommer ungdomar att satsa på att bygga egna nätverk. På sikt leder detta till en generell sänkning av kunskapsnivån.

• Mångfalden inom offentlig verksamhet blir alltmer begränsad genom den snäva rekryteringen och på arbetsplatserna råder allt oftare rena monokulturer. Ingen märker när verksamheten börjar spåra ur.

• Unga människor luras att satsa den dyrbaraste tiden i livet, barn och ungdomstiden, på att undervisas av lärare som ofta inte har ämneskompetens, utan som fått sina anställningar genom kontakter.

• Personer som verkligen har satsat på en gedigen utbildning blir förbigångna och samhället drar inte nytta av deras kompetens.

Den sista punkten kan jag exemplifiera genom att nämna att Södertörns högskola för några år sedan tillsatte en adjunktstjänst i ämnena matematik och statistik utan utlysningsförfarande. Jag själv, som upprätthållit tjänsten under sju år, reagerade mot att man plötsligt ersatte mig med en annan lärare, helt utan varsel. Jag insisterade inte på att få behålla tjänsten, men väl på att den skulle utlysas. Så skedde till sist, men bara på högskolans egen hemsida och bara över en nyårshelg; innan dess hade det förflutit drygt ett halvår. Det inkom över trettio ansökningar. I enlighet med offentlighetsprincipen fick jag granska samtliga sökandes merithandlingar. Den jag menar borde rankats högst bland de sökande hade disputerat, hade författat femton vetenskapliga publikationer, hade tjänstgjort flera år som lärare vid KTH och vid Max Planck-institutet och var dessutom behörig gymnasielärare i matematik och fysik. Likväl beslutade man att anställa den person man i förväg bestämt sig för! Denne person har ännu inte, nu efter 24 års studier på KTH, tagit någon grundexamen. Man motiverade beslutet med att personen ifråga läst en distanskurs i didaktik vid Högskolan i Dalarna! Beslutet stod fast även efter överklagande. Högskoleverkets överklagandeenhet remitterade tillbaka ärendet till Södertörns högskola med motiveringen att högskolan själv visste bäst vilka meriter man önskade att den anställde skulle ha! Den person jag ansåg vara den akademiskt mest excellente har nu fått annan anställning – i Denver, vid universitetet i Colorado. Därmed kan både Södertörns högskola och Högskoleverket andas ut; en besvärlig person befinner sig på behörigt avstånd på en annan kontinent.
På den arbetsplats jag sedan det ovanstående inträffade har fullgjort min lärargärning, KTH-Syd i Södertälje, har ett flertal personer anställts. Ingen av tjänsterna har dock blivit utlyst. Vid varje tillfälle har man anfört svepskäl som skulle tala mot en utlysning:

• ”Det kostar mycket att annonsera.”

Detta är nonsens; en annons på KTH:s egen hemsida kostar i princip ingenting alls.
• ”Det är onödigt att annonsera. Det är ju ändå självklart vem som kommer att få tjänsten.”
Det är möjligt att det är så. Men, den tillsatte ska enbart vara styrd av sin professionalism i tjänsteutövningen och veta att han aldrig behöver beakta några hedersskulder. Ett utlysningsförfarande skulle alltså vara av stort värde i sammanhanget, eftersom det skulle visa att den sökande verkligen kunnat hävda sig i konkurrens med andra.
• ”Vi vet inte hur länge vi kommer att ha underlag för tjänsten.”
Man kan skriva i annonsen att tjänstgöringens längd är oviss, så att de sökande vet om detta på förhand. Dessutom medger lagen att två undantag får göras från ”senioritetsprincipen”. Förvisso har man på KTH-Syd redan pekat ut några personer man avser att undanta vid nu förestående nedskärningar; personer som anses vara ”värda sin vikt i guld” och vars tjänster förstås aldrig varit utlysta.

Genomgående är att vid alla tillsättningar har man framhävt att den person man vill anställa har kunskaper i didaktik. En liten och till intet förpliktigande distanskurs på några enstaka akademiska poäng höjs alltså till skyarna medan traditionella meriter nedvärderas. Denna utveckling är mycket allvarlig.

Numera ska lönen förhandlas individuellt, även för offentliganställda. Den som inte lyckas väl vid själva anställningsintervjun, kommer alltid att få dras med en eftersläpning. Det enda som kan ge utdelning i lönesamtalen utöver schablonen är att man bekräftar de styrandes världsbild, dvs. att man hjälper till att befästa den monokultur som värnas. Jag har tidigare i artikeln antytt att återkoppling saknas inom offentlig sektor och därmed avsett sådan regression som kunde korrigera en felaktig kurs. I själva verket förekommer återkoppling, men av sådant slag att felaktigheter förstärks; för den som hävdar att verksamheten är inne på fel spår under sin löneförhandling, eller har rykte om sig att vara kritisk, lär ju utfallet knappast bli särskilt lyckosamt. Den enda möjligheten till självkorrektion har man alltså avhänt sig. Faran av att man så småningom måste börja bygga något nytt på ruinerna av det gamla har blivit överhängande. Jag kan i sammanhanget även nämna har KTH antagit policyn att att fom. årsskiftet ska en förvärvad doktorsgrad inte utgöra argument för högre lön vid löneförhandlingar. Så har alltså KTH avfärdat bla. sin egen doktorsexamen!

Under ett par årtionden har det förhärskande synsättet i svenskt skolväsende varit att bristande ämneskunskaper hos lärare mer än väl kan kompenseras med insikter i didaktik. De genomsnittliga förkunskaperna hos nyblivna teknologer har enligt flera rapporter sjunkit. De styrande vägrar att se något samband. Universitet och högskolor måste finna sig i situationen genom att anpassa undervisningen så den blir meningsfull. Risken blir att man inte kommer att nå lika långt som man gjort förr. Därmed kommer förståelsen av sammanhangen där matematik tillämpas, främst inom naturvetenskap och teknik, att bli lidande. Det råder konsensus om att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, med export bestående av förädlade produkter och med en import bestående av råvaror och energi. Ska man framgångsrikt kunna framställa avancerade tekniska produkter så krävs att man förstår naturvetenskapliga rön och hur dessa ska kunna implementeras i tekniska sammanhang. Utan grundläggande matematiska kunskaper kommer ingen att kunna nå dithän. Tiden då teknik utvecklades genom att man med framgång uteslutande prövade sig fram är förbi och den metodiken duger i alla fall inte i knivskarp konkurrens med andra tillverkare. Exempelvis kunde mobiltelefoni omöjligen ha utvecklats med enbart sådana metoder!

Jag anser förstås att matematik även kan studeras för sin egen skull och vill än en gång instämma i den uppfattning Tord Ganelius ger uttryck för i sin bok ”Introduktion till matematiken”, nämligen att matematik är kultur! Boken föreligger sedan en tid i nätupplaga på adressen http://www.tex-sales.se/Books/Matematik.htm och är nu försedd med förord av Dan Laksov och ett appendix av Ulf Persson.

Telemuseum i Stockholm är stängt. Staten anses inte har råd att ens lagra samlingarna, utan materielen ska säljas och till stor del skrotas. Man anser alltså att produkter som till betydande del har utgjort grunden för vår exportindustri och därmed också för vår nuvarande välfärd inte ens är värda att lagras. I samma lokaler förbereder man nu öppnandet av ett sportmuseum och ett museum med föremål som tillhört popgruppen ABBA. Hade det inte varit god didaktik att satsa på Telemusem? Ibland undrar man över hur de styrande i vårt land tänker eller rentav om de tänker!

 Arne Söderqvist

KTH-Syd  och Södertörns högskola   

Klicka ovan för att läsa mer av Arne