Angående en rapport från Högskoleverket

"Nybörjarstudenter och matematik" är titeln på en nyligen presenterad skrift utgiven av Högskoleverket. Skriften har undertiteln "Matematikundervisningen under första året på tekniska och naturvetenskapliga utbildningar".  Författarna är de båda matematikerna Ola Helenius och Anders Tengstrand.  (Skriften återfinns på adressen http://web2.hsv.se/publikationer/rapporter/regeringsuppdrag/2005/0536R.pdf.)

I förordet kan man bla. läsa följande:
"Högskoleverket fick i sitt regleringsbrev för 2005 följande uppdrag av regeringen:
Högskoleverket skall, som ett led i satsningen på att stärka matematikämnet och matematikundervisningen i hela utbildningssystemet, kartlägga hur undervisningen för högskolenybörjare organiseras och genomförs, speciellt med avseende på matematikinslagen, vid lärosäten med utbildningar inom matematik, teknik eller naturvetenskap. Högskoleverket skall också utarbeta förslag på hur lärosätena bättre skall kunna möta studenter vid undervisningen och lärande i matematik."

På slutet av rapporten, under rubriken "Förslag till åtgärder", återfinner man bla. följande punkter:
"Mot denna bakgrund föreslår Högskoleverket följande:

*Den forskarutbildning i matematikdidaktik som startade med forskarskolan
2001 bör permanentas, och fler matematikinstitutioner bör involveras i den.
*Lärarna vid de matematiska institutionerna bör ges möjlighet att följa en
pedagogisk kurs i matematikdidaktik där bl.a. resultaten av matematikdidaktisk
forskning presenteras och diskuteras."

Detta är för mig mycket nedslående läsning. Jag kan dessvärre inte kalla slutsatserna för något annat än verklighetsfrämmande skenlösningar på ett allvarligt problem, nämligen problemet att förkunskaperna i matematik sjunkit katastrofalt hos nyintagna naturvetarstudenter och teknologer.

Den verklighet som författarna förmodligen inte känner till och antagligen därför inte berör är hur lärartjänster sedan lång tid tillsätts i det svenska skolväsendet.
Formellt och officiellt ska lärartjänster vederbörligen ledigförklaras genom ett stipulerat utlysningsförfarande. Så sker i verkligheten bara undantagsvis. Vad som är helt avgörande vid tjänstetillsättningar är social nätverkstillhörighet. De objektiva meritkriterier som fortfarande finns beträffande tillsättning av tjänster betyder i praktiken ingenting. Detta har varit helt förödande för skolan i sin helhet och i allra högsta grad för skolans matematikundervisning.

En mycket stor andel av matematiklärarna saknar "behörighet". Emellertid är begreppet "behörig" alldeles missvisande; förr i världen utgjordes behörighetskraven av en viss nivå på lärarens ämneskunskaper och därtill genomgången utbildning på lärarhögskola.  Lärare som bara hade ämneskunskaper, om aldrig så gedigna, betraktades alltså som "obehöriga". Den kategorin lärare utgör numera en synnerligen liten grupp och synsättet har förändrats radikalt.

Skolan består av förskola, grundskola och gymnasium. Förvärvad lärarbehörighet avser vissa ämnen och undervisning av vissa åldersgrupper. Det har emellertid blivit allt vanligare att lärare erbjuds eller tvingas att undervisa på kurser över sin kompetensnivå. Så har dessutom åtskilliga lärare med bristande ämneskunskaper, genom dispens, förklarats behöriga, ofta för att de ingår i rätt socialt nätverk. Dessa kategorier benämns "behöriga lärare", vilket är ett rent missbruk av statistik.

Kommunerna är lärarnas arbetsgivare. De flesta kommuner har ansträngd budget och anställer gärna "lärare" som varken har ämnesteoretisk eller pedagogisk utbildning. Ett frestande skäl är att sådana lärare inte har fog för några högre löneanspråk. Senare kan dock de formella kraven komma väl till pass och åberopas av arbetsgivaren; läraren har alltså hamnat i en beroendeställning redan från början och är extra lyhörd för direktiv uppifrån. Arbetsgivarrepresentanten, skolans rektor, har på så sätt fått en underlydande som är lätt att styra och som utan att blinka accepterar sin chefs världsbild; varje liten fadäs skulle ju kunna användas som förevändning för avsked, med åberopande av de formella reglerna. Det hela sker med både politikernas och myndigheternas goda minne; vi har ju ofta fått höra att vad skolan behöver är fler "vuxna", och alltså inte speciellt fler lärare.

Allt fler är de rektorer som styr över skolor med undervisning på högre nivåer än sin egen behörighetsnivå. Det är tex. vanligt att gymnasierektorer  rekryteras (oftast genom nätverksrekrytering) bland lärarna som undervisar på de allra första skolåren i kommunen. En chef måste inte nödvändigtvis kunna allt som de underlydande kan, men en chef måste åtminstone förstå hur verksamheten han styr över fungerar. Jag vill påstå att en fd. mellanstadielärare, som själv inte har någon traditionell akademisk utbildning, i regel inte är väl lämpad att styra över ämneslärare som har läst sina undervisningsämnen på akademisk nivå. Kan en sådan rektor förstå, att ingen som inte själv läst särskilt mycket matematik och inte är speciellt intresserad av ämnet inte heller kan sprida någon matematisk entusiasm och upptäckarglädje?
Sådan insikt har knappast någon gymnasierektor idag. Dessvärre har nog rektorerna ofta uppfattningen att matematik antagligen är ganska onödig och att samhället troligen skulle fungera lika bra utan att så många människor kan någon matematik. Följaktligen rekryterar man de lärare som ska undervisa i matematik med just detta synsätt för ögonen.

Resultatet av hur det går till i skolorna sedan omkring femton år visar sig nu i form av sjunkande nivå på kunskaperna hos nyintagna studenter på universitet och högskolor. 
Inom skolväsendet självt har man förvisso inte kunnat undvika att notera en sjunkande kunskapsnivå hos eleverna. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta på bortförklaringar har varit imponerande. Eleverna sägs tex. numera ha "andra kunskaper" än de traditionella; man har fått större träning i att bedöma om man får rätt växel av snabbköpskassörskan, vilket skulle förklara varför elementär algebra och lösning av andragradsekvationer måst få komma i bakgrunden. Så tänjer man betygsgränserna nedåt för att få bättre examinationsfrekvens, dvs. man anammar metoden att försköna statistik. Kartan och verkligheten hamnar alltså allt längre ifrån varandra.

En annan desperat åtgärd för att försöka komma ur den uppkomna situationen i skolorna har varit att använda "didaktiska metoder". Vad sådana innebär finns ingen klar uppgift om; uppfattningarna ändrar sig lika nyckfullt som klädmodet.
Beträffande skolans värld skulle man kunna ha förståelse för detta med hänvisning till det oförstånd som olyckligen blivit förhärskande inom dess domän. När två matematiker drar slutsatsen att samma åtgärder borde implementeras även på akademisk nivå, blir jag förfärad och frestas utbrista "Matematiker borde ha bättre förstånd!"

Arne Söderqvist
Matematiklärare vid KTH-Syd
 

 

Klicka ovan för att läsa mer av Arne