Nyligen har ett nytt avtal slutits för större delen av landets lärare. Är det ett bra avtal?

Med prisutvecklingen på SL-kortet under det gångna kvartsseklet som ungefärligt mått på den allmänna prisutvecklingen, skulle en nybliven gymnasielärare idag ha en månadslön på cirka 37000 kronor, för att ha samma köpkraft som för ett kvartssekel sedan. Tanken har ju emellertid varit att man som nyexaminerad lärare även skulle kunna se fram emot en positiv reallöneutveckling, i takt med att erfarenheterna i yrket ökade.

I dag finns inte någon lärare i detta land som har en reallön likvärdig med den man erhöll som nyexaminerad år 1975. Vad kan denna utveckling bero på?

Först och främst kan konstateras, att skolan nu kostar samhället mer än någonsin tidigare. Förklaringen ligger till att börja med i det faktum, att den icke undervisande personalen nu är mångdubbelt större än för en generation sedan.

Nästan alla ungdomar genomgår idag gymnasiet, som numera är treårigt på alla utbildningsprogram. Därmed är antalet gymnasielärare följaktligen också större än någonsin tidigare.

Samhället har inte ökat anslaget till skolsektorn i sådan takt, att lärarna kunnat erhålla en positiv reallöneutveckling under det gångna kvartsseklet, då allt fler numera ska dela på kakan. 

Alla lärarkategorier ska ha ungefär samma lönenivå. Denna nivellering är ett resultat av politiska beslut. Då Lärarnas Riksförbund efter konflikten 1989 till sist lyckades nå en uppgörelse med motparten, erbjöd man från detta håll övriga lärarorganisationer löneökningar utöver de man redan slutit avtal om, med just motiveringen att alla lärarkategorier skulle ha samma lönenivå. Konsekvensen blev att det framtida löneutrymmet fick en rejäl extra inteckning.

Kommunerna har börjat räkna sina ”verkliga” kostnader för skollokalerna och hänför dessa till skolsektorns kostnader. Att interndebitera kostnader för klassrum med marknadshyran per kvadratmeter är inte meningsfullt på annat sätt än att man vill hitta svepskäl att slippa tillföra skolan mer ekonomiska medel.

Det anses omöjligt att låta alla lärare erhålla en löneutveckling lik den man trodde sig kunna se fram emot för 25 år sedan. Lärarkåren är helt enkelt för stor. Ett generellt lönepåslag med 1000 kronor per månad kostar samhället ungefär lika mycket som ett fem gånger så stort lönepåslag för poliserna. Emellertid måste man låtsas att alla kan få högre lön, genom att man inför ett fiktivt prestationsmoment. Ofta är den verkliga innebörden av detta att man ska anlägga samma åsikter och anamma samma världsbild som de styrande. Egna idéer och initiativ uppmuntras, men med det kodspråk som används menas egentligen tvärtom. Gedigna ämnesteoretriska kunskaper är numera lågt rankade till förmån för det nebulösa begreppet didaktik. "Didaktiska projekt" utgör ofta kriterier för individuella lönepåslag. Om offentliga medel fördelades lika lättvindigt i något annat sammanhang skulle detta med säkerhet rubriceras som bedrägeri eller förskingring och åtal skulle väckas. När ett "projekt" genomförts, eller som så ofta, runnit ut i sanden, kan ytterligare ett sådant påbörjas, i regel utan någon som helst utvärdering av det föregående "projektet".

Rättvis lön är det egentligen meningslöst att tala om, eftersom begreppet rättvisa är subjektivt och har olika innebörd för var och en. Det vore adekvatare att tala om en väl fungerande lönesättning. Skolan kan inte med bästa vilja i världen sägas fungera väl, när lärarbristen är större än någonsin och när nästan inga sökande finns till MaNo-lärarutbildningarna.

Att det är angeläget att höja läraryrkets status och anseende hör man ofta uttalas från politikerhåll. Otaliga åtgärder diskuteras, om än inte den enda riktigt verkningsfulla, som tycks vara tabu att ens nämna, nämligen högre lön.

Outbildade timlärare, som i och för sig säkert gör goda insatser, kan inte höja läraryrkets status eller ens lämna den intakt.

Arne Söderqvist

Matematiklärare vid

Klicka ovan för att läsa mer av Arne