Privat sektor kontra offentlig sektor

Inom privat företagsamhet erhålles ständiga återkopplingar i form av tex. kvartalsbokslut. Inom offentlig sektor existerar däremot ingen sådan motsvarighet. Man har dock i allt högre grad privat sektor som förebild, genom att man tex. åsätter lokaler i egen ägo fiktiva hyror. Likaså har man i allt högre utsträckning anammat rekryteringsmetoderna inom privata företag och kringgår därmed allt oftare det stipulerade utlysningsförfarande som formellt gäller. I den mån lediga tjänster alls utlyses, har man specificerat kraven så att de närmast fungerar som signalement på den person man har i åtanke.

Denna utveckling är olycklig av flera skäl.
·   Till att börja med är den till förfång för de enskilda individer som har försökt meritera sig för ifrågavarande anställning.
·   Vidare utsänds den olyckliga signalen att utbildning inte är lika nödvändigt som att ingå i ett socialt nätverk. Incitamenten för unga människor att satsa på en gedigen utbildning undergrävs därmed.
·   Att värna om vänner och bekanta är i och för sig mänskligt. Dock anställer man ofta personer man antagligen inte skulle vilja ha i ett eget familjeföretag om så vore; där skulle man riskera få se sitt livsverk gå om intet, men när skattebetalarna får bekosta ineffektivitet och misstag kan man ju unna sina vänner lyxen av att ha ett bra jobb.
·   Verksamheten likriktas på ett synnerligen olyckligt sätt då chefer tenderar att anställa kopior av sig själva. Den enda verkliga garantin för effektivitet inom den offentliga sektorn är att en mångfald idéer finns representerade.
·   En mångfald av idéer är viktig, inte minst i en raskt föränderlig värld. Risken är annars den, att de styrande möjligen är specialister på förhållanden som en gång rått, men så småningom befinns styra över något man faktiskt inte begriper.
·   Man drar lätt den felaktiga slutsatsen att man behöver mer personal, när verksamheten inte når fram till sin målsättning. Den onda cirkeln är därmed ett faktum.

Som matematiklärare har jag sett hur man försöker implementera en enda idé inom hela vårt utbildningsväsende, nämligen den att det är viktigare att lärarna har ett didaktiskt synsätt än att de har ett gediget ämneskunnande. Ytterst sällan tar man, från de styrandes sida, risken med att utlysa tjänster utan handplockar istället "folk man kan lita på". Man vill så snart som möjligt skapa en lärarkår utan inslag av sådan konservatism som den äldre generationen lärare representerar - att sätta ämnesteori i högsätet. Man tar till alla medel för att så raskt som möjligt omstrukturera lärarkåren; ett sådant är att reservera de individuella lönepåslagen för de som säger sig tro på den predikade politiska dogmatismen, varvid förbigångna erfarna kolleger börjar se sig om efter andra arbeten eller försöker ta förtidspension. 

Jag tror dock inte på att ta steget fullt ut och privatisera så gott som hela offentliga sektorn. För det första har privat företagsamhet ett kortsiktigare perspektiv, medan samhället ofta måste planera för flera generationer framåt. Privat företagsamhet kan råka ut för konkurs, om den inte sköts på rätt sätt. Man kan inte låta några barn bli utan skolgång med motiveringen att det företag som skulle ge dem skolutbildning dessvärre gått i konkurs. I så fall måste samhället ingripa och tillhandahålla utbildning. Det råder alltså inte symmetri mellan verksamheter med så olika förutsättningar.

Arne Söderqvist
Matematiklärare vid KTH-Syd


 

 

Klicka ovan för att läsa mer av Arne