Matematik, naturvetenskap och teknik
För 53 år sedan, år 1948, tilldelades schweizaren Paul Müller nobelpriset för sin upptäckt av bekämpningsmedlet DDT. Idag vet vi, att det man först trodde var ett undermedel, i själva verket var ett kraftigt miljögift, vars skadeverkningar kommer att göra sig påminda under mycket lång tid framöver, trots att DDT numera är förbjudet i stort sett överallt i världen.

Om man nu, med facit i handen, vill kalla den världsomspännande användningen av DDT för ett misstag, så kan man samtidigt konstatera, att mänskligheten helt medvetet gör sig skyldig till nya misstag av motsvarande slag. Vem är till exempel inte medveten om de framtida problemen med radioaktivt avfall och med den ökande koldioxidhalten i atmosfären? Likväl produceras både kärnavfall och koldioxid i en högre takt än någonsin förr. Anledningen är, att en vändning av den rådande trenden endast kan åstadkommas genom ingrepp som skulle upplevas som alltför drastiska. Även om de skadeverkningar DDT fört med sig varit möjliga att förutse på ett tidigt stadium, hade det stora behovet av ett preparat av detta slag förmodligen gjort, att lanseringen ändå inte gått att hejda.

Till ovanstående kan även läggas det faktum, att många av de nya kemiska ämnen som ständigt lanseras och många av de nya vanor vi tillägnar oss (att använda mobiltelefon, att äta ”snabbmat”, att utnyttja genförändrade grödor osv.), mycket väl kan leda till åtskilliga oanade effekter på längre sikt. Historien med DDT riskerar alltså att upprepa sig. Ett exempel på att man inte aningslöst kan slå sig till ro med tillförsikten att frid och fröjd ständigt kommer att råda, är upptäckten av de första BSE-fallen (”galna kosjukan”) för omkring femton år sedan. Dessvärre kommer nog många fler väckarklockor av motsvarande slag att ringa framöver.

Lösningen på ovanstående problematik är inte att drastiskt lägga om kursen. Omsvängningar av radikalt slag riskerar att skapa nya problem, kanske av värre slag, än de problem de löser. Om man plötsligt skulle säga ”Hit, men inte längre!” och tvärt slutar att producera kärnenergi, kommer först och främst en betydande andel av elektriciteten i världen att stängas av och andra energikällor att tagas i anspråk, med alla de nackdelar de i sin tur för med sig: luftföroreningarna kommer att öka, infra­struktur måste skrotas i förtid och gigantiska alternativa nyinvesteringar måste göras. De våndor vi upplevt i vårt eget land inför stängningen av en enda, internationellt sett liten reaktor, ter sig underliga ur till exempel ett ukrainskt perspektiv. Kärnenergin är i Ukraina i många fall det enda energialternativet och den som kräver en total stängning av Tjernobyl kräver alltså indirekt, att flera av de ukrainska industrierna ska stänga och att miljontals människor ska avstå från både elektrisk belysning, kylskåp och TV. På motsvarande sätt skulle en drastisk inskränkning av biltrafiken få helt oacceptabla konsekvenser i många andra länder. Om tillgängligheten på antibiotika inskränktes kraftigt, med tanken att försöka komma tillrätta med den tilltagande resistensen hos bakterier, skulle dödligheten öka dramatiskt, speciellt i världens fattigaste länder.

Av ovanstående beskrivning att döma, tycks hela mänskligheten befinna sig i en moment 22-situation. Alla vägar bär tydligen inte till Rom, utan till avgrunden. Finns det då ens något hopp om möjlighet till överlevnad?

För drygt 150 år sedan drabbades Irland av svår missväxt, varvid i stort sett hela potatisskörden gick om intet. Omkring halva befolkningen svalt ihjäl. Många lyckades överleva genom att utvandra till USA. Det var för övrigt i samband med denna katastrof, som de båda familjerna Kennedy och Fitzgerald lämnade Irland.

Ingen skulle väl idag ens vilja tänka tanken, att en katastrof av något slag skulle kunna utplåna större delen av ett lands befolkning på bara något år. Vi förlitar oss helt trosvisst på, att alla nya faror ska upptäckas i så god tid, att de kan kvävas i sin linda. Detta är ju egentligen också, i enlighet med de inledande resonemangen i denna artikel, den enda möjlighet som faktiskt står till buds.

Hur de framtida problemen kommer att gestalta sig är tyvärr omöjligt att förutsäga. Tyvärr är några garantier om deras lösning därför också omöjliga att utfästa. Konfronterade med detta dilemma, måste vi ändå försöka göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen.

För att kunna bemästra de framtida svårigheter vi oundvikligen kommer att ställas inför, behövs ett gediget kunnande inom främst naturvetenskap, teknik och matematik. Det kommer att behövas rätt kompetens för att exempelvis kunna upptäcka och tolka subtila anomalier i naturen (tex. förändringar i utseende hos vissa växter, ändrad förekomst av vissa insekter osv.) och att därefter föreslå relevanta åtgärder. Kanske måste man utveckla ny teknik, sedan man upptäckt, att den gängse tekniken leder in i en återvändsgränd. Det kan även gälla att utveckla matematiska modeller av ett aktuellt problem, för att kunna bedöma effekten av olika tänkbara lösningar, genom datasimulering.

Som ett uttryck för sin oro över det kraftiga underskottet i statsbudgeten uttalade Göran Persson för några år sedan visdomsorden ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Man kunde vidga perspektivet och konstatera, att en nation där ett otillräckligt antal medborgare har den kompetens som ett gediget kunnande inom ämnesområdena naturvetenskap, teknik och matematik innebär, i framtiden kommer att befinna sig i en minst lika obehaglig beroende­ställning. Det är följaktligen också lätt att inse, att personer med utbildning inom dessa ämnesområden kommer att inneha nyckelpositioner i samhället i framtiden.

Det är ur demokratisk synvinkel viktigt, att personer ur alla grupper i samhället, (män och kvinnor, de som är födda i Sverige och de som har invandrat hit, de som kommer från akademikerhem och de som kommer från hem utan studietraditioner, osv.) är representerade bland de som förvärvar en utbildning som ger goda kunskaper inom de ovan nämnda ämnes­områdena. Det är viktigt, just därför att nyckelpositionerna inom samhällets olika sektorer till stor del kommer att innehas av personer med kunskaper i just dessa ämnen. Dessa personer kommer alltså till stor del att utgöra framtidens experter, med stort inflytande på hela samhällets utveckling. Skulle någon kategori vara underrepresenterad innebär detta ofelbart, att denna grupps behov och intressen riskerar att bli åsidosatta. Man kan tex. lätt konstatera, att uppmärksamheten bland läkare av sjukdomar och skador relaterade till arbetsmiljön har ökat sedan rekryteringen till läkarutbildningen breddats. Läkarkåren utgörs ju inte heller längre av en exklusiv elit med tämligen homogen bakgrund, såsom var fallet för några decennier sedan. Omvänt kan också konstateras, att möjligheterna till framgång ökar då det gäller att ta sig an en problematik, om de agerande har olika erfarenheter och därmed kan bidraga med synpunkter ur olika perspektiv.

Kärnkraftens vara eller inte vara i vårt land är en fråga av så hög rang, att den blivit föremål för folkomröstning. Man kunde mycket väl säga, att svenska folket fått ta ställning till ett eventuellt paradigmskifte rörande energiförsörjningen. Som bekant blev ”beslutet”, att samtliga reaktorer skulle vara avstängda senast år 2010. Man har kommit så långt i implementeringen av valresultatet, att man genomfört symbolhandlingen att stänga en reaktor. Några åtgärder därutöver tycks inte vara planerade och en god gissning är, att ett betydande antal reaktorer fortfarande kommer att vara i drift åtskilliga år efter 2010.

Anledningen till att man inte kommit längre i avvecklingen av kärnkraften är naturligtvis, att de personer som utgör expertis på området anser, att den stolta målsättningen är orealistisk. Alltså ser vi, att vi egentligen lever i en blandning av demokrati och expertvälde. Kanske måste det vara så, för att ett nutida komplext samhälle ska fungera. I varje fall föreligger här ett lysande exempel på vikten av allsidig rekrytering till utbildningar som ger goda kunskaper inom naturvetenskap, teknik och matematik, dvs. sådana kunskaper som behövs hos de som kommer att inneha många av samhällets nyckelpositioner i framtiden.

 Arne Söderqvist

KTH-Syd  och Södertörns högskola   

Klicka ovan för att läsa mer av Arne